Day: 20 January 2013

Jag vill gråta men kan inte gråta. Jag är ju stor nu. En vuxen man. En som inte längre gråter. I alla fall inte när någon ser eller när det finns risk för att någon ser. Det finns ingen att gråta ut hos. I sängen ligger min mamma. Hon jag alltid kallat morsan. Hon andas inte mer. Varm fortfarande. Jag måste ordna saker. Ringa samtal. Brorsan måste få veta. Begravningsfirman kontaktas. Så jag gör allt det där. Tills det inte finns mer jag kan göra. Personalen har klätt på henne nu. Egentligen skulle dom ha åkt hem redan. Morsan är fin. Ligger som hon sover där på sängen. Så liten. Jag säger hej och åker hem.

Besök på begravningsbyrån nästa dag. Väljer kista. Väljer urna. Sen till äldreboendet igen. Brorsan med fru tittar in och tar adjö på väg bort till värmen. Spanien tror jag. En kort sista stund. Jag stannar när dom åkt. Ser hennes lilla kropp för sista gången. Gråter inte. Begravningsbyrån kommer och lägger henne i kistan. En kropp jag känner men som inte är hennes längre. Dom rullar iväg med henne. Jag stannar en stund till. Känner att hon inte finns här som hon egentligen aldrig funnits här. Så jag går. Åker till farsans grav. Där där hon också nu snart skall ligga. Där brister det. Jag kan gråta på riktigt. Hulkar. Men bara en kort stund. Platsen är för offentlig ändå. Samlar mig. Besök hemma från Holland den här veckan och jag vill vara för mig själv så jag sätter mig i bilen och drar iväg. Besökarna har fått sköta sig själva hela veckan eftersom jag vakat. Gasar iväg. Mil. Mot kusten. Havet får trösta mig. Söderhamns skärgård. Klipporna i Hölick. Men trösten finns naturligtvis inte där heller. Man kan aldrig fly från sig själv. Men det är skönt att vara bara själv.

Jag gråter egentligen aldrig igen. Känner ingenting på begravningen. Ingenting när vi sätter ner urnan. Ingenting när vi städar ur hennes rum. Ingenting när hennes namn finns där på gravstenen. Vuxna män gråter ju inte…

Jag går där i en Japansk stad. Håller yngste sonen i handen. Han är liten igen. Jag har bara ett par shorts på mig. Bar överkropp. Inte likt mig. Det är varmt såklart, därav den bara överkroppen. Jag ser reklamskyltarna tydligt, ser de låga husens fasader, hör folket. Beundrar det jag ser. Det är definitivt en stadskärna.

Möter Karin på ett Sergels torgsliknande torg. Överlämnar sonen eftersom jag har glömt något på hotellet. Oklart vad. Går tillbaks i rask takt och är snart tillbaks. Vi skall tydligen träffas igen på ett matställe av något slag. Det är litet och det är lågt i tak. Ett tak som består av plywoodskivor. Jag ser ådringen tydligt. Köket är en del av lokalen. Egentligen bara en spis. En smal lite sliten Japan lagar maten där och han har en vit scarfs på huvudet. Eller en som har varit vit. En äldre man, lite rund kommer in och går mot spisen. Jag känner tydligt att det är han som är chef för stället. Han har pondus trotts att han är betydligt kortare än vad jag är. Han sticker fingret i min stora mage. Flinar och skakar på huvudet. Menar att jag kanske inte behöver mer mat. Det är det enda sätt vi kan kommunicera eftersom vi inte har det gemensamma språket. Men han ler och går mot spisen, menar visst inget illa. Skojar. Karin står och tittar i taket. Där är en karta ritad över staden i bläck och vi studerar den noga. Tydligen skall vi vidare någonstans efter att vi har ätit…

En dröm. På morgonen idag. Jag minns sällan mina drömmar men är lika fascinerad varje gång jag gör det. Oftast är de inte så jordfasta som den här. De brukar vara betydligt mer skruvade. Men här ser jag den här staden och situationerna lika tydligt som om jag såg den/dom i verkligheten. Jag känner min sons hand i min hand som om den verkligen var där. Jag känner den fuktiga värmen, oset från spisen där på matstället. Hör språket. Ser färgerna. Kan inte för mitt liv skilja detta från en verklig händelse om det inte var så att jag vaknade. Det är just att vakna, att komma tillbaks till “verkligheten” som gör att jag definierar det jag upplevt som en dröm.

Vi tar “verkligheten” för så självklar. Den vi ser där omkring oss med våra begränsade sinnen. Vi är snabba att tokigförklara dom som ser annat. För snabba tror jag. För liksom jag tror att drömmarnas funktion kommer att omvärderas så vet jag ju att verkligheten inte på något sätt “verkligen” ser ut som den vi upplever. Vi lyssnar genom ett smalt filter, ser genom ett smalt rör, känner nästan inte allt, luktar inte alls osv. “Verkligheten” är något vi inte kan förställa oss ens. Vi kan bara ana den. Nudda vid den. Just den tanken skall vi ha med oss varje dag när vi upplever det vi ser och drömmer. Och hör människor berätta om sånt vi inte förstår, har sett, har luktat eller har upplevt.