Month: February 2013

Jag växte upp på landet. I Edsbyn. En landsortshåla. En genomgripande åsikt som alla verkade ha under den här tiden var att all skit kom från Stockholm. Där satt som styrande och hittade på en massa dumma beslut. Behövdes verkligen “den där jävla centralmakten”?

Idag är det väl knappas någon som gnäller på Stockholm på det sättet. Samma människor har flyttat fokus mot EU istället. Argumenten är dom samma och går i slutänden ut på det opreciserade “den där jävla centralmakten”.

Innan jag går vidare låt mig göra det klart att jag tycker att EU förtjänar Nobels fredspris. Inte för att det här är en byråkratisk tung koloss som äter tid och pengar utan för att det här verkligen är ett fredsprojekt. Fred i Europa är inte en självklarhet. Somliga Svenskar har fått för sig det eller också bryr dom sig helt enkelt inte. EU är ett väldigt smart sätt att bevara freden i det Europa vi lever i. Det är inte ett lätt samarbete. Det är många som skall samsas. Alla som har varit gifta eller sambo har i alla fall en aning om vad det rör sig om. Man måste försöka och bjuda till. Verkar då EU för fred i andra delar av världen. Ja bättre än om varje enskilt land skulle göra det enligt mig. EU har en vapenindustri. Sverige är en del av den. Det är sant att just den inte en fredsbevarande del men en annan fråga också.

Låt mig också göra klart att det finns mycket i EU jag inte gillar. Naturligtvis! Samma sak i Sverige. Jag röstar och får det paket som passar mig minst sämst och som knappas uppfyller ens i närheten av alla mina krav och värderingar. Men så fungerar det ju i en demokrati. Man får lära sig att kompromissa och acceptera. Men jag tror samarbete människor emellan verkar i en ritning som är till allas bästa. Solitärerna är förlorarna. Jag inbillar mig inte att Sverige har dom bästa lösningarna på alla områden. Långt ifrån. Vi behöver input från andra länder lika väl som vi kan ge inspiration och input till andra. Ibland är ett dass med fotstöd och ett hål i marken helt enkelt bättre än en svensk WC-klosett vad vi än är vana vid. Men det finns många frågor som det lönar sig att samarbeta om. Att hitta gemensamma lösningar för. Där fungerar centrala organisationer. Dom skall inte detaljstyra. Det är dumt varje gång det blir så. Men pendeln slår som vanligt över ibland åt båda hållen kring jämviktsläget.

Jag har en socialistisk grundsyn men har alltid varit företagare. Som företagare förväntas man vara en girig varelse som bara roffar åt sig och inte bryr sig om andra. I verkligheten handlar det nästan alltid bara om en livsstil för att förverkliga idéer. De flesta företagare har ett genuint samhällsbyggarintresse. De flesta småföretagare tjänar, om man tittar på nedlagd tid, betydligt mindre än vilken annan löntagare som helst. Detta samtidigt som man helt saknar skyddsnät och tar risker som inga andra i samhället behöver göra. Politiska frågor av vikt är naturligtvis att dubbelbeskattningen skall bort. Det är liksom korkat att pengar som jag som företagare återsatsar i företaget först skall beskattas. Jag anser också att staten måste ta en större del av tryggheten för anställda i småföretag. Helt enkelt för att man skall våga anställa som småföretagare. Såna frågor och liknande är viktiga om man är småföretagare. Nu har man två val när man går till valurnorna. Rösta borgerligt och få politiker i makten som borde angripa dom här frågorna (men ändå inte gör det iof utan sänker bolagsskatten som bara gynnar storföretag) och på köpte få all annan borgerlig kadaverpolitik eller rösta socialistisk (och få en annan företagspolitik där bara storföretag existerar) och förlora dom hör viktiga frågorna för de generella principer man annars lever för. Man sitter i skiten liksom i alla lägen. Man får kompromissa helt enkelt om man nu skall rösta och sedan slå sig samman med andra för att försöka påverka och förklara varför man vill det man vill. Varför skulle EU vara annorlunda? Man måste jobba konstruktivt – inte bara gnälla och säga att allt är fel – för att få ett samhällssystem som man vill leva i.

Jag tror på en värld där vi samarbetar. Där människor bryr sig om varandra. Där man gör saker istället för att slentrianmässigt gnälla på “Stockholm/EU/X” och politiker. Vi har själva ansvar för att förändra saker. Till och med mellan val när Melodifestivaler tar all vår kraft, energi och debattlust i anspråk.

Spåmannen häller upp kaffet i våra koppar vid köksbordet i den lilla stugan. Vi har bestämt oss för att åka hit. Vi har tråkigt. Vi, rockarna och tjejerna. Eller kanske är det danspjattarna, tjejerna och så jag rockarn. Jag minns inte vilka vi var. Bara att vi gjorde det här. Jag minns inte heller om jag var sjutton eller arton. Det var alltså länge sedan.

Spåmannen är en tämligen vanlig man i sjuttioårsåldern. Pigg. Får en känsla av att han är mycket ensam annars. Att detta är sättet för honom att få besök. Kaffet är starkt men gott. Gevalia kok, kokat på vedspis. Vi pratar och dricker. Vänder kopparna upp och ner när vi druckit upp som brukligt är. Stämningen är lättsam efter att från början ha varit lite spänd.

Spåmannen tar den första koppen. Berättar om saker som han ser där i sumpen. Mycket kärlek och resor. Jag känner mig såklart osäker på det här. Det hör till. Vad skall man tro? Han är utförlig. Speciellt med tjejerna. Jag känner att han gillar dom. Helst hade han sluppit oss grabbar. Men han berättar också ödet för danspjattarna. Det är mest flickor, resor och pengar där också. Och så är det då min tur.

Han lyfter koppen och så försvinner han iväg när han studerar kaffesumpen där i botten. Det är tyst. Efter en stund ser han lite obekväm ut men säger inget. Det tar en bra stund till innan han säger något igen. Jag börjar också känna mig obekväm nu. Skruvar på mig.

“Dig måste jag varna” säger han. “Jag ser en älg som kanske ändar ditt liv” och han ser in i mina ögon. Hans blick är sorgsen. Han verkar lite besvärad över att säga det. Sen berättar han om henne i fönstret med det ljusa håret. Liksom för att lätta upp stämningen. Hon som ser efter mig. Hon som jag hoppas skall vara brukspatrons dotter där i Voxna men som senare visar sig vara någon annan som jag då inte ens anar finns. När vi så till slut tackar för oss och går ser han på mig och säger “ta det försiktigt”. Och jag glömmer alltihop med tiden. Som man gör.

Trettio år senare säger det pang där i spöregnet. Spådomen har sedan länge förbleknat. Jag är på väg till min övernattninglägenhet i Gävle. Åker en nyluktande bil som bara gått femtio mil. Kul att köra. Skjutsade Karin till Hudiksvall för en undersökning i Datortomatografen tidigare under dan. På vägen hem brann generatorn. Bärgaren kom med den här hyrbilen. En större robustare bilmodell än vår egen lilla röda Renult.

Det tar en stund att fatta att något händer. Jag trycker ner bromspedalen och får stopp på bilen. Ser inget. Lysen fungerar inte längre. Jag måste ha kört på något. Jag rör på en arm. Den fungera. Den andra med. Jag famlar med bältet får upp det. Glassplitter överallt. Rutan är trasig. Det regnar in. Taket snuddar mitt huvud. Intryckt. Jag känner med handen i huvudet. Känner att jag är blöt där bland glassplittret. Blod eller vatten? Jag vet inte. Det gör i alla fall inte ont. Öppnar bildörren. Benen går att röra. Går att få loss. Jag kan stå upp. Ser inget. Det är mörkt. Det iskalla höstregnet vräker ner. Jag hör något vid sidan av vägen. Det måste vara en älg. Det är en älg jag kört på. Den trampar där i diket. Spasmiskt. Men jag ser inget. Vad gör man? Jag ringer 112. Berättar att jag precis kört på en älg. “Är det några personskador frågar damen”. Jag vet inte. Det var en halv minut sedan. Men det gör inte ont någonstans. Frågan är vad det där blöta i håret är? Så jag säger att jag inte vet men att jag tror det är OK. “Jag kopplar dig till polisen” säger damen och är borta innan jag ens hinner reflektera klart över skadesituationen. Och polisen svarar. Jag får ange läge. Dom säger att en jaktledare kommer ut. Lägger på. Jag är själv igen. Empati får man söka någon annanstans.

Så jag ringer hyrbolaget. Dom säger att dom skall ringa en bärgare. Jag står där i regnet. Det är höst och det är ett kallt och ett ihållande höstregn. På gränsen till snö. Det var frost i morse. Älgen hörs inte längre. Den har nog dött där bakåt någonstans.Dit där jag inte ser. Eller kanske har den gett sig iväg. Jag hoppas på det. Att den klarade sig. Det är brorsan som dödar älgar inte jag. Det kommer en bil. Jag sträcker mig in i vraket och slår på varningsljusen. Ställer mig på vägkanten. Den åker sakta förbi. Ögon ser mig. Kör över min kofångare. Det skramlar till lite i kvällen och den är borta. Jag sparkar bort den från vägen när bara bakljusen syns där långt bort. Det tar nog en timme. Jaktledaren kommer. Han har en stark ficklampa. Vi letar upp älgen. Den ligger död i diket femtio meter bakom min bil. Den har nog brutit nacken säger han. Vi går tillbaks och han lyser på bilen som är totalförstörd. Han säger att jag har haft tur. Hans kollegor anländer med en traktor. Den som skall forsla bort älgen. Jag får sätta mig i jaktledarens varma bil för att vänta på bärgningsbilen. Jag är genomblöt men här inne är det varmt och gott.

Bärgaren kommer efter ytterligare en timme. Han säger också att jag haft tur. Så jag har väl haft det. Jag kan inte bedöma det. Jag litar på dom som är vana. Jag får åka med till övernattningslägenheten. Ser mig själv i spegeln. Inget blod. Inga synliga skador. Ja, några små rispsår. Ringer hem och talar om. Duschar av mig glas. Jag står där länge. Försöker skölja av mig olusten på samma gång också. Jag kommer att hitta glas i öron och hår veckor efter. Men jag har haft tur. Jag lever.

Dagen efter är det arbetsdag. Min upplevelse är inte värre än bussförseningar, sjuka barn och annat där i fikarummet. Alla har ju sitt. Det blir inte ens en notis i någon tidning. Det är först senare jag tänker på mannen med spådomen och och undrar om det bara var en slump det där påtvingade bytet av bil tidigare under dagen?

Den gamla bilen skramlar. Dom har alltid gjort det mina bilar. Svänger av vid dödskurvan. Ja, den hette så förr. En grop och en tvär kurva. Nu är det mesta av både gropen och kurvan borta. Det är trekanten mot Voxna först sen vidare västerut. Här började vintern de år jag pendlade till Stockholm och Gävle. Varför snödjupet ökar just här har jag aldrig fattat.

Hur många gånger har jag åkt den här vägen? Tusentals gånger såklart. Under ganska många år varje dag. Fram och tillbaks i ur och skur, snöstorm och blixthalka. I dag känns det ganska bra. När man kommer längre bort ifrån så brukar dom här milen vara svårast. Oftast är det mitt i natten och man är förbi av trötthet när man väl tagit sig hit. “Powernap” är sammanknippat med korta pauser, sen natt och den här vägen.

Åker förbi macken i Voxna, förbi poeten. Det är för kallt för poeter i skogen nu. Dom behöver sommar och värme för sin konst. Vi andra har inget val så jag fortsätter. Minns framsidan på Ljusnan. Krigsbokstäver “Voxna herrgård svävade i luften”. Vaknade till den en lördagsmorgon. En lokal lördagstidning kunde toppa med andra nyheter förr i tiden. Man skulle leta upp den framsidan och rama in. Borde åka till herrgården på afternoon the någon söndag förresten. Farsan och Morsan åkte här också sen dom hittade huset i Samuelsfall där farsan levde upp och hittade hem till slut och sen dog för tidigt men på rätt ställe. Brorsan far också här från och till sitt ställe där på berget. Men jag skall längre. Såklart. Hela vägen.

Jag har sett dom alla efter den här vägen. Varg, björn. lo, räv, älg, örn, hare, mårdhund och allt annat man kan förvänta sig att se här. Ändå var det på vägarna i Gävle jag var tvungen att åka på för att spådomen om älgen skulle uppfyllas. Där i den splitternya bilen sa det pang. Bilen blev skrot. Jag plockade glas ur öronen och håret veckor efter. Men överlevde. Det gjorde inte älgen. Här på den här vägen har det kanske varit nära men aldrig kritiskt. Inte än så länge.

Idag har jag nästan full tank. Tacksam när jag ser mätaren. Hur många gånger har jag åkt här med tankmätaren nästan i botten osäker på om jag skulle komma hem. Oräkneliga gånger under dom svåra åren när man gjort ett jobb någonstans och ville hem och skriva ut fakturan. Men jag klarade mig alltid. Man lär sig utnyttja saker fullt ut om man måste och saknar fallskärmar. Men fel på bilen har jag såklart fått några gånger men alltid kommit hem om än inte alltid bort.

“Lövriset” smakar gott när man tänker eller säger det. Men vägen däremellan till Lobonäs är tung. Den går bra åt andra hållet. Men väl i Lobonäs är man nästan hemma. Det tar en kvart. Tio minuter åt andra hållet när farsan dog. Har aldrig kört så fort. Någonsin. Hoppas jag inte behöver det igen heller. Men inte ens då fanns det något att göra när man kom fram. Han låg där på soffan. Men när jag åker förbi Samuelsfall lever han för mig ändå. Han älskade det där jäkla stället så förbannat mycket så han stannade säkert heller där än på en kall jävla kyrkogård i Ovanåker. Det tror jag. Det är hans ställe!

“Lomsjöhed”. Ett till namn som också smakar gott. Dom gör det namnen här. Morsan brukade cykla hit och köpa grädde när affären fanns kvar. I desperation. Man kunde inte dricka kaffe utan grädde. Vi handlade öl här på fredagskvällarna när vi var unga i egen desperation. Svänger inte av till Hässjaberg (smaka) idag. Farfar och farfars far och farfarfars fars berg. Kan inte hålla mig ibland. Men det finns ju inget kvar där såklart. Bara utsikten. Den har jag ärvt och den är lite min ändå.

Sen är det bara Aborrtjärn man noterar och sist kyrkan i Los. Är man inte religiös så är det bara ett landmärke bland många andra. Men är man trött och har åkt långt så betyder tornet “framme”. Det är skönt. Men här har ungarna sjungit in sommarloven och avslutat skolgången. Grannar begravts. Så man har minnen där också. Bor man här så blir det med tiden mer än bara ett landmärke ändå. Hinner man inte härifrån hamnar man väl där utanför i jorden själv till slut.

Men “hemma” nu alltså. Lite hemma är ju det här för mig också men bara lite. Det var ett misstag att flytta hit en gång. Men jag har min bubbla och lever i den. Trivs bra i den det skall jag inte förneka. Man kan inte fly från sig själv det har jag lärt mig. Och jag älskar ju den här trakten såklart. I alla fall lika mycket som jag hatar den. Men nu är det fredag. Skiter i det nu. Svänger upp mot vårt berg. Häller upp en virre, tänder en brasa och har det lite gött i inledningen av helgen på gamla o-coola gubbars vis.