Month: February 2013

Du behöver inte längre göra saker idag lille vän. Funderar du på att bli bonde? Nämen skit i det! Spekulera på att mjölkpriset går ner istället. Det ger mycket mer pengar. Det är nästans säkra stålar dessutom om du kan hålla reda på svängningarna vid storhelgerna.

Uppfinnare? Glöm det? Du skall f:n inte göra saker. Är du galen! Det räcker för tusan med att prata om att göra saker. Så mycket enklare också. Behövs inte en jäkla massa fabriker, folk och sånt skit heller. Fungerar det inte med att bara prata leta upp någon sucker med en bra ide eller uppfinning och prata upp den, finansiera uppgången och tar stålarna, hoppar av innan allt går åt helvete. Trodde du det var dom som kom med idéerna som gör pengarna? Glöm det. Det är vi som gissar hur mycket deras suckers till bolag säljer nästa kvartal som gör kulorna. Gissar vi fel straffar vi dom jävlarna. Sänker dom hårt. Vem f:n tror du törs säga emot oss tror du?

Men va f:n har du inte lärt dig ett skit. Forska!? Sån skit. Vänta tills någon jävla idiot har plockat fram något som är klart och färdigt. Kopiera och kör på utav bara f:n. Om det nu inte är nåt som är så jävla bra att det är billigt och lätt att tillverka för alla. Skit i det då. Det skall gå att patentera, behövas av alla och vara jävligt svårt att kopiera. Residenta bakterier! Glöm sån skit! Ingen kommer att tjäna pengar på det.

Konst! Musik! Ord! Glöm det. Det är f:n inte genom att utföra som man tjänar pengar. Har du inte lyssnat! Skit i sånt. Konst kan duga som investering ibland. När det är oroliga tider. Inlåst i kassavalv kan den till och med ge bättre avkastning än att blåsa blåögda uppfinnare. Men poesi! Musik! Ställ dig i mellanledet istället. Då kan du tjäna pengar från båda sidorna liksom. Låt både dom som brukar och dom som tillverkar vara med och pynta upp. Man får för f:n inte vara dum. Dom jobbar ju gärna gratis dom jävla förlorarna. Dom är nästan lika mycket sucker som uppfinnarna.

Är du riktigt desperat. Byt namn på något. Som programmakarna har gjort. Bytt namn på “applikation” till “app”. Blir hot som fan då alltså. Att det är samma sak är väl skit i samma. Det är ändå bara paketeringen folk bryr sig om ändå. Kör på. Stålarna finns där.

Hon tömmer vinglaset. Det är gott. Fruktigt, friskt och ändå med en sötma. Sött som bara måste komma från värme och sol. I alla fall känns det rätt att tänka så. Att det är heta sommardagar som ligger koncentrerade där i druvorna, som sen i processerna, blivit blodrött vin i hennes glas. Hon känner att kroppen suger i sig alkoholen. Belöningen. Vidgar ådror och skjuter fart på hjärtat där inne i bröstet. Dunk-dunk-dunk-dunk. Hon lever igen. Hon har överlevt ännu en dag. Tar flaskan och häller upp ett till glas. Läppjar nu. Ingen brådska. Bara underhålla det sköna. För att kunna tänka. Hon måste kunna tänka.

Framför henne ligger nittiotre nationella prov i engelska. Alla orättade. Dom hon borde ha börjat rätta förra veckan. Kollegor har börjat fråga efter dom. Proven som hon nu bara stirrar på. Hon tar ännu en klunk av av vinet och låter alla dess smaker rulla runt i munhållans alla utrymmen. Fylla den. Njuter. Smaken som av en första kyss. Brasan hon tände när hon kom hem har nu tagit sig och sprakar nu gemytligt. Högen med nationella prov är det enda som stör. Hon kan inte låta bli att stirra på den. Trött på den. Så förbannat trött på alla dessa prov. Tar den. Reser sig. Slänger in alla nittiotre proven i öppna spisen. Det tar en stund. Sen flammor dom upp. Nittotre prov brinner som en skolverkets helveteseld. Brinner intensivt och både rätt och fel blir till aska där i spisen. Ingen kommer att grupperas i bra eller dålig. Ingen kommer att mätas den här gången. Hon dricker sitt vin. Befriad från sina bojor nu. Tar flaskan och glaset. Sätter sig i favoritfåtöljen där framför brasan. Skyfflar in de papper som inte brunnit upp. Lägger på några björkklampar till. Lyfter upp dom bara benen på fotpallen. Njuter av det som är nu och skiter i imorgon. Bara den här gången.

En av dom första skälvande dagarna av Juni. Årets första regn faller på eftermiddagen. Moln från England fäller droppar från tvåtusen meters höjd. Moln som tagit med sig dunstande vattenmolekyler från den oändliga Atlanten. Engelsmännen har säkert redan fått sin del. Nu är det vår tur. Varma tunga droppar träffar sommarens första ljusgröna strån i gräsmattan där utanför fönstret. Den som snart behöver klippas för första gången i år. Maskarna evakuerar sina gångar. Behöver syret. En nyckelpiga tar skydd under ett blad. Jag kan inte hålla mig.

Jag tar boken med mig. Går trappan upp till vinden, där plåttaket är nära. Lägger mig raklång på golvet. På den gamla slitna trasmattan, den som mormor vävt. Lyssnar. Visst finns det där. Ljudet av regn mot plåttak. Jag behöver inte boken. Det räcker med att bara ligga där och lyssna. Bilderna kommer till mig. Unga grabbar på en annan vind under ett annat plåttak i en annan tid. Stegen som behövdes för att ta sig dit. Porrtidningar. Ja dom var nog inte så farliga. Snus. Ett knyckligt paket Prins. Soltändstickor. Allt förbjudet. Allt det hemliga. Säkert också en sommardag som den här. Sommarlov, spökhistorier och ficklampor. Mammor som ropade “mat”. Kråkan med den skadade vingen. Den som dog efter några dagar. Ville inte äta. Ville inte leva. Var jag lycklig? Kanske. Jag minns inte. Melankolin har alltid varit en del av mig då som nu. Jag har alltid känt mig utanför och som jag aldrig hört till. Men jag ler åt minnet.

Regnet avtar. Hamrar inte längre utan knackar nu ödmjukt och försiktigt och mer sällan mot plåttaket. I stuprännorna forsar det fortfarande. Vattnet från Atlanten. Det som valar och delfiner simmat så graciöst i innan det fick kraft från solen att seglade upp mot himlen. Vatten som nu är på väg tillbaks till oceanerna igen. Först bäcken här utanför. Sen Voxnan, Ljusnan och så till havet igen.

Jag ligger där på trasmattan på golvet i vindsrummet. Rummet som vi så ogärna går in i när det är mörkt. I alla fall ensamma. Nu är det ljust och nästan tyst. Finns inget att vara rädd för. Den gula gamla tramporgeln står där. Den som hör till skolsalarna. Den är tyst den också. Det var länge sedan någon spelade psalmer på den. Själv ligger jag bara där. Låter tankar och minne passera. Somnar. Sover tills mörkret och natten smyger sig på. Drömmer inte. Vaknar i mörkret och undrar var jag är. Orgeln spelar fortfarande inte. Regnet har upphört. Det är kyligare. Jag fryser lite. Mörkret gör mig rädd. Så jag reser mig. Famlar mig ner för trappan i mörkret. Känner blicken på min rygg. Vem ser mig nu? Jag stänger den inne bakom en stängd vindsdörr. Den jag gått ut genom. Ryser till. Utan anledning? Inbillning? Kastar bort känslan och återvänder till nuet. Sommaren är här på riktigt nu. I nästa regn skall jag dansa naken till Evert Taube med bara rådjur och kråkor som publik.