Eldvittnet av Lars Kepler.
Ibland är en boks text som ett flöde utan allt motstånd. Bara att ta in och njuta av orden. Sådär man själv skulle velat kunna skirva. Så är det med den här boken. Det är lättläst, mycket arbete bakom, trovärdigt, spännande. På ett ställe svänger huvudpersonen till och med av efter Losvägen vilket ju inte gör saken sämre. En bra bok. Läs!
Jag vaknade i natt. Jag gör det. Klockan är strax efter två. Alla sover. Jag är ganska pigg. Det finns några chips kvar i en påse. Jag knycker en colaburk av sonen. Iskall. Ställer mig i österfönstret. Dricker och äter en hand chips. Fett från chips i munnen när jag tuggat och svalt dom. Äckligt. Men chipsen var goda. Starka. Colan löser upp. Jag hickar. Kolsvart ute. Finns inget att se. Inte ens fågelbordet syns. Inte ett spår av det blåljus som månen brukar skicka ut här mellan träden. Det jag älskar. Måste se varje vinter. Men inte nu. Bara svart. Men kanske där mellan träden en stjärna. Ja, det är det. När jag hittat en så ser jag fler. Jag är inte ensam där i natten ändå. Det känns bättre. Termometern säger minus femton. Känner det från fönstret. Jag är nästan naken och huset är gammalt. Gamla hus har fönster som släpper in det utanför eller släpper ut det innanför. Det är olika på dagar. Dom deltar mer aktivt i väderläget. Är inga kalla effektiva hermetiskt tillslutna avskärmade system. Lever. Jag gillar det. Colan kyler också. Jag huttrar. Men står kvar. Jag har ingen brådska.
Los här utanför kan jag hata ibland. Önska mig så långt bort härifrån som möjligt. Men älska stället desto mer andra gånger. I tidningen idag så presenterade man en undersökning där man konstaterar att människor är lyckligare i städerna. Jag undrar det jag. Här står jag och är arbetslös och misslyckad och känner mig ändå lycklig som fan. Tar en till klunk Cola på det. Ja en annan undersökning konstaterade ju här förleden att optimism och lycka är sjukliga tillstånd. Så Egentligen kanske det inte är något att glädjas åt ändå. Men det är klart. Professorer, doktorer och “undersökare” är nästan aldrig speciellt mycket klockare än oss andra. Det är bäst om man drar sina slutsatser själv. Jag tror vi är lyckligare på landet. Inte rikare, bara mer tillfreds. Jag vet också att människorna i städerna längtar efter det här. Inte alla men många. Om dom kunde få ihop livspusslet. Kunde göra sin karriär, tjäna pengarna, shoppa upp dom igen. Bo i ett hus som är betalt och klart. Där man klarar sig på en lön. Där man är fri. Ja, friare i alla fall.
Men skitsamma. Dom får lösa sitt livspussel så gör jag så gott jag kan med mitt. Tassar in och lägger mig igen. Frugan snarkar. Katterna snarkar. Snart gör jag det också.
Jag har ständigt varit trött på facebook. Ända sedan jag första gången loggade in och folk kastade snöbollar på varandra. Sen kom sommaren och alla min arbetskamrater fanns på fejjan. Det fanns inget annat sätt att hålla kontakt med dom på och det var roligt att se vad alla gjorde. Sen rullar det på och man får fler och fler “vänner” som man inte håller kontakt med på annat sätt. Facebook äger snart ens liv med sina proprietära system och email och andra bra fria system är snart öde eftersom alla PM’ar varandra på fejjan. Vi känner knappat varandras emailadresser eller telefonnummer men vet vad vi äter, vart vi är, vilka vi umgås med och alla andra detaljer om varandras liv.
Igår skrev Claes Elfsberg
snart iväg till Friends Arena. Skönt att några artister hör till samma åldersgrupp som man själv
För det får han 272 “likes” och ett trettiotal kommentarer. Där har vi facebook i ett nötskal tycker jag. Vackrast, tuffast hade samma position i grundskolan. Dom behövde aldrig säga eller något vettigt folk låg för deras fötter i alla fall (inget fel på Claes). Är det något jag inte vill ha tillbaks så är det grundskolan. Jag har inte saknat nått efter jag gick ut genom dörrarna där och känner mig definitivt som en person som utvecklats långt bort från den världen. Facebook är en klar kopia av hur relationer fungerade där och jag orkar bara inte med det. Då var man ju ett barn och fattade inte bättre. Vägrar att vara det nu.
Nu väntar jag bara på att få min data från Facebook sen skall jag stänga ner skiten och skaffa ett liv! Ta facebooksjälvmord om man så vill och leva i den riktiga världen istället.
Barbro Svensson aka Lill-Babs fyller 75-år idag. Som evigt ung är hon alltid kopplad till Järvsö och Hälsingland. Hon har alltid bjussat på sig själv. Alltid! Gjort det på ett sätt som väckt beundran från dom av oss som varit unga likväl från dom som varit gamla här i landskapet. Många har som jag växt upp med henne och tyckt oss känna henne. Det kanske är svårt att förstå för någon som inte är Hälsing. Jag vet inte.
Visst finns det dom som är misskundsamma och avundsjuka runt henne här också såklart. Dom finns alltid. Runt alla som syns. Dom där som vill förstöra, smutsa ner, plåga och ha sönder det fina och oförstörda. Jag vet att man inte alltid kan bortse från dom här människorna – särskilt inte om man är deras mål – men just idag är det vi som vill väl och tänker gott som har kontrollen och låter dom där misskundsamma fara åt h:e när vi firar denne ikon.
Barbro berättade en gång att hon såg alla som en potentiell ängel. Kom det fram en trashank så kunde det vara en ängel som testade människan så det var bäst att alltid försöka göra gott. Därför försökte hon se alla. Hjälpa till efter bästa förmåga. Ta sig tid att lyssna. Men det är såklart så att alla vill ses av någon som Barbro. Eller snarare ses av kändisen Lill-Babs. Den leende. Det är inte lätt alltid att vara “apan”. Den som har alla kraven på sig och den som alla runt omkring suger näring ur. Idag hoppas jag den strömmen är vänd åt andra hållet. Idag, en dag av alla andra dagar strålande tillbaks till henne från oss beundrare med vårfloders kraft som en liten, liten kompensation för det vi fått.
Som Hälsingar har vi lärt oss känna stolthet över vårt landskap tack vare Barbro Svensson och andra som henne. Man behöver få det bekräftat utifrån att det man lever mitt uppe i, verkligen är så vackert och underbart som man själv tycker. Då först blir det riktigt sant och verkligt. Man kan slappna av och njuta till slut. Ingen har som Barbro hyllat det landskap som vi Hälsingar älskar så mycket. Speciellt sitt älskade Järvsö då såklart. Värdet går aldrig att mäta i pengar. Kan någon endaste någon åka förbi Järvsö utan att tänka Lill-Babs. Knappats. Hälsingland har samma sammankoppling. Hälsingarnas kollektiva skuld till Barbro är stor. Hon som nämner Hälsingland mer än någon annan och gör det med innerlig och tydlig kärlek för det landskap som vi andra så ofta bara tar för givet.
Jag är hårdrockare i själen. Ändå har jag och andra bandmedlemmar alltid känt respekt för denna kvinna. Inte bara för att hon alltid varit vackrast och sexigast utan för att hon verkligen är och har varit en kvinna som är värd att beundra för sin gärning. Just för den hon är. Jag har aldrig hört någon som varit nära henne fälla ett ont ord om henne. Om hur många kan man säga det? Det är också i det ljuset man måste se min tribut EP till Lill-Babs. Som o-cool gubbe i Los finns det inget annat sätt att visa sin respekt på för denna kvinna. Det handlar om respekt inte om att profitera. Det är viktigt! Jag försökte få andra musiker att hänga med på det här projektet. Det hade varit roligare. Om proffsen kom med hade vi fått se fler fantastiska tolkningar. Men min röst räcker inte till för att få till något sådant, jag är för liten för det och folk har inte tid heller nu för tiden. Så det blev bara mitt material till slut. Hur som helst är det med kärlek och beundran dom fyra låtarna framförs. Sen må den kärleken och den beundran skramla och dista alldeles förskräckligt. Men vad kan man annat förvänta sig av en gammal o-cool gubbe i Los. Hjärtat är där. Lyssna efter det.
Grattis Barbro på 75-års dan. Evigt ung.
A (Punk-)Rockers tribute to Lill-Babs finns att lyssna på här http://open.spotify.com/album/0g62Yrq8LyUnuCFpeMNkDX för den som orkar med lite skrammel såhär på Lördagen.
