Jag var åtta år. Farsan och Lars-Erik Järvefelt kom hem från Världsutställningen 1964 i New York. En packe bilder som kommer senare fanns såklart med hem. Dom här två och en bild på Empire State building gjorde störst intryck på mig. Det är en framtidsvision om hur bilarna skulle se ut år 2000. Förare behövde inte. Man knappade bara in vart man skulle på en panel så färdades man automatiskt dit man skulle. Nu är vi snart där (Google/Volvo och andra) jobbar för fullt med detta. Designen var dock överlägsen då tycker jag allt. Sådär skulle bilar gärna se ut idag om du frågar mig.
Förutom berättelserna om vad han sett, som var det bästa såklart, så fick jag en batteridriven ljudlig motor i plast till cykeln när dom kom hem. En som lät utan ett kort i ekrarna alltså och faktiskt såg ut som en mopedmotor med gas och allt. Enda gången jag haft något materiellt som kompisarna var avundsjuk på. Sådana fanns bara i Amerika. Men Amerika började iof i Ovanåker någonstans. Att detta toppades med en stor röd Amerikansk brandbil gjorde det inte sämre.
Så var det då! 😉
