Day: 4 March 2013

Man måste ta bilen och åka ganska långt in i skogen för att hitta det gamla ödetorpet. Även om man vet var man skall stanna så måste man veta precis var det är. Man får leta sig in i skogen en bra bit från vägen. Här finns boningshuset kvar, ladugården och ett härbre. Lite längre bort en smedja. Man var självförsörjande på det mesta här.

Skogen har tagit tillbaks det man en gång med hårt slit kämpade sig till. Granarna växer nära igen. Skogen är snabb med att ta tillbaks sitt. Vilka bodde här? Varför lämnade man? Symaskinen som är kvar. Skon. Husgeråden. Allt det andra. Varför tog man inte ens med sig sina saker? Var finns ättlingarna till dom som en gång byggde det här? Vandrar dom omkring på Stockholms gator ovetande om att torpet står här i skogen och förfaller?

Men man vet inte. Kan låta fantasin spåna fritt om man vill. Beundra människorna som slog sig ner såhär mitt i skogen. Byggde sina hus själva. Bröt marken. Tillverkade sina egna verktyg. Känna sorg för det som till slut fick någon att ge upp sitt livsverk en gång. Lämna allt detta. Se på det en sista gång och bara gå härifrån.

Hackspetten trummar sina virvlar varje morgon nu när jag går och hämtar tidningen. Talgoxen sjunger med och ljuset – det sköna ljuset – är här också vid den tiden. Det har hänt något och jag tar in det genom att gå den lilla promenaden långsamt. Dragspelaren sover och jag ser honom inte. Finns det bättre sätt att vakna på? Knappast. Min värld är inte stor men behöver inte vara det heller. Jag skulle kunnat vakna i New York den här morgonen eller i ett strandhus i Thailand och min värld skulle ändå vara i det lilla. För det är inte alltid som det är det stora självklara som är poängen. Att uppleva det nästan osedda runt omkring sig. Det som alltid finns där, ger massor. Om man vill se det. Vill ta in det.

Som att det var den lilla katten som man minns tydligast från Forum Romana. Tobakshandlaren som så vänligt gick ur sin affär, ut på gatan och visade vägen till campingen i Amsterdam. Allt det där lilla som sitter etsat och skarpt i minnet medan man kan sakna bilden av självaste Notre dame där i Paris fast den gamle mannen framför bokståndet med den lilla cigarren strax bredvid finns kristallklart lagrad. Tidningsartiklarna där man figurerat behöver sin mapp för att bli ihågkomna. Förstasidorna också. Det fanns inget viktigt där. Inte heller examensdagar och andra bemärkelsedagar finns heller så där tydligt kvar. Fotoalbum får hjälpa minnet där. Men en sommardag på rygg i gräset här utanför minns jag solklart. Jag bara låg där och såg på molnen. Avslappnad. Inte sugen på att jobba som så ofta annars. Bara var. En av dom bästa dagarna i mitt liv faktiskt. Men knappast märkvärdig. Inget man skryter med. Som min promenad till postlådan nu på morgonen med hackspettens trummande. Vardag. Sådana det finna massor av.

Vi åkte till Järvsö och åt en pizza igår frugan och jag. Pizzeria finns inte här i Los. I sportlovstider är inte Järvsö det bästa stället att åka till dessutom. Priserna är högre än på andra ställen. Så det hade funnits bättre val. Också för att det är nio mil enkel resa dit kan det tyckas vara ett dåligt val. Men så var det naturligtvis inte i verkligheten. Man måste inte alltid tänka så förbannat förnuftigt! En pizzeriatur i bil en söndag i Mars när årets Vasalopp är historia kan bli en semester i det lilla. Tid att prata på. Vara tillsammans i. Underbart. Om man vill se det lilla. Om man vill uppskatta det självklara. Det behöver inte vara så förbaskat svårt.

Hackspetten är klar med sitt gig för dagen nu. Har lämnat över helt till Talgoxarna. Öm i näbben kanske. Hungrig. Imorgon har han föreställning igen. Trummar virvlar som en mästare. Jag kommer att lyssna då också på väg till postlådan. Ta in det som bara finns där. Det lilla som är ett uttryck för det största. Allt detta handlar ju om kärlek när det kommer till kritan dessutom. Det är så det pirrar lite i luften.