Month: April 2013

Blir irriterad på mig själv här på morgonen och svär lite. Har varit arbetslös nu under åtta månader. Några få intervjuer och ***MASSOR*** av nej. På marknaden är jag en gammal och värdelös gubbe. Det måste ju vara så man ses. Det svider tamefan. Just för att jag vet vad jag kan göra. Jag vet att jag är en jävligt bra på inbäddad programmering. Det vet dom som jag har jobbat med också. Dom som orkat bry sig och inte bara är upplyfta av sin egen uppblåsta storhet. Men det är OK. Folk har pratat runt omkring en i alla år. Om hur jävla duktiga dom är. Jag har jobbat. Till slut brukar det ge resultat. Men just nu är det dom som pratar (enmeningsmänniskorna) som sitter och kontrollerar allt. Det irriterar mig.

Men jag har kommit till en punkt där jag måste börja tänka på framtiden på allvar. Såhär går det inte att hålla på. Jag får sämre och sämre självförtroende för varje dag och tappar mer och mer av livsgnistan av att sitta och låtsasjobba.

Företaget alltså Grodan (Grodans Paradis AB) är det som finns kvar. Vilade nu. Det är den enda verkliga vägen ut. Det är bara att inse. MEN och nu kommer vi till det jag blir förbannad på. Jag känner mig osäker på om jag lyckas få fram de femtio tusen per år som jag måste få fram för att vi skall gå runt här i huset. Jo ni såg rätt. 50K I företagssammanhang en struntsumma. Som konsult en dryg veckas jobb. Eller två då om man realiserar ut sig för halva priset. Ett tag i höstas höll jag på att sälja min själ för dom pengarna och för att fortsätta men kom till sans i sista sekund.

Men jag har alltså sjunkit så långt ner i skiten att jag inte har självförtroende nog att tro att jag skall kunna få in ens så mycket arbete än mindre då sälja mina egna produkter. Och det är det som gör mig så förbannad. Självförtroende har aldrig varit min svaga sida tidigare. Vad i helvete är det som händer!? Känns det såhär att långsamt dö?

Jag har inte det nätverk omkring mig idag som gör att jag kan tro att det är möjligt. Va fan! 50K Det är ju löjligt!!! I mitt nuvarande nätverk behöver man weblösningar, vbscript, serverinstallationer och felsökning av Windows. OK jag har inget emot något av dem. Men det är liksom inte mitt område. Det är bättre för både uppdragsgivare och för mig att man vänder sig till någon av dom 96 på dussinet som gör det där varje dag. Det är sant att alla som kan programmera säkert klarar dom där grejerna. Men håller man inte på med det varje dag så blir man inte heller effektiv. Det är dåligt för båda parter.

Så här står jag rådvill och ganska förbannad på mig själv och undrar vad i helvete jag skall hitta på. Hur bygger man upp ett nätverk igen?

Jag vaknade vid två inatt efter en mycket stark dröm. Som vanligt minns jag inte så mycket av den men jag bestämde mig för att minnas en grej. En kvinna kom nämligen fram till mig i drömmen. Långt utslaget brunt hår. Lite gammaldags krusigt. Får en känsla av att allt det här hände för länge sedan och att hon var klädd i en medeltida enkel klänning eller något sådant. Vi befinner oss i en sal av något slag. Det är mycket människor där. Högt i tak, en eld brinner i en brasa. Kvinnan ger mig en ring. Lägger den i min handflata. Tror den är av guld. Ungefär som en klackring är den konstruerad. Men istället för den svarta delen är den ett motiv påsytt med en väldigt tunn jadegrön tråd. Inte en tråd som är enhetlig i sina färger utan en som skiftar i olika nyanser kring jadegrönt.

Motivet är ett kors. Om det är kristet eller inte har jag svårt att avgöra men på en av sidorna, troligen en av de korta delarna av korset, sitter det en ros. En enda ros med utsökta kronblad gjorda av den tunna, tunna tråden. Den ringen får jag. Det är så självklar att den är till mig och kvinnan, som har en obestämbar ålder – inte ung, inte gammal – och är klassiskt vacker, ser mig djupt i ögonen med intelligenta ögon fyllda av frid när hon lämnar över den. Samtidigt finns det något sorgligt i det här. Både hos kvinnan och i den känsla jag har när jag vaknar. En oändlig sorg på något vis. Jag borde gråta där i natten. För hennes sorg, för att jag inte han ställa mina frågor.

Det är vad jag minns. Jag vet att det var så mycket mer i den här drömmen. Jag var ju där. Men jag bestämde mig för att i alla fall minnas den här delen och det gjorde jag ju. Allt det andra förbleknade och försvann. Jag kan bara ana att det finns en fullständig historia om det hela där i mitt sinne.

Jag minns så sällan mina drömmar. Blir så tacksam när jag får en sådan här dröm. En som man skulle kunna ägna resten av livet att fundera över varför man drömde.