Month: April 2013

Ibland betyder så lite så mycket. Man skall tänka på det. Ibland kan det räcka med att lyssna en minut, lägga en hand på en axel eller bara stå där en stund för att rädda någons liv. Det är sant att en sådan handling inte hamnar i tidningen som hjältedåd av typen att gå in och hämta ut någon från det brinnande huset eller att krypa ut till vaken och dra upp den nästan drunknade. Men det är räddade liv. Det är inte handlingens hjältemod som skiljer det är bara betraktaren som fått för sig att hjältar faktiskt (o)verkligen ser ut som på film. Sotiga tuffa män och kvinnor med platta magar. Dom där som kameror älskar.

I själva verket gör dom ju inte det. De riktiga hjältarna är de som gör dom små sakerna. De som håller om och tröstar den som ångesten har i ett skruvstädshårt grepp. Som orkar stå så en stund. De som lyssnar med intresse på den gamle som berättar samma historia varje gång. Som låter handen smeka en rygg som annars aldrig blir smekt av en annans hand.

Hjältar bara finns där. De går inte därifrån när det hettar till. En hjälte kan du slå på käften när ditt inre skriker men han eller hon kommer ändå stå kvar där för dig som en orubblig klippa. De är sådana. De kan inte hjälpa det.

Men det är sant. De får sällan höra att de är hjältar. Så sällan att de oftast inte förstår det själva. Men så är det. Det är aldrig det enkla som är det stora. Det stora finns alltid längre ner och kanske är det just att det är så vanligt som gör det svårt att se. Men man kan se det om man vill. Man kan glädjas åt att dom finns också om man vill. Man kan tala om det för dom också. Man bör tala om det för dom. Ofta. Att dom är hjältarna. Att vi inte klarar oss utan dom. Vardagshjältarna.

Vi har varit ute och gått på en längre promenad i skogen. Sett färska björnspår men ingen björn. Lyssnat på porlandet från en vårbäck. Njutit till fullo av det. Vatten låter så olika. Droppens ploppande, de olika graderna av porlande och så forsens vrålande. Älskar dom alla och vatten. Den magiska dipolen. Känt solen värma bleka ansikten. Tagit emot. Sett två älgar. Var och en på sitt ställe. Kungar där. I sin del av skogen. Hur kan man röra sig så graciöst som en älg i riset. Undrar varje gång. Finns inget klumpigt hos dom trotts flera hundra kilo i rörelse.

Vår är ljus, is, vatten och värme. Dofter också. Inte alla angenäma men de måste ändå finnas där för att indikera riktig vår. Måste det. Förruttnelse är också liv som vaknat. Man får inte glömma det.

Jag vet att jag inte klarar mig utan det här. Måste ha det här. Ändå längtar jag härifrån ibland så det gör ont. Till stan. Utbudet. Människor med visioner och makt. Men utan det här så skulle jag förgås. Ätas upp utan att kunna försvara mig. Det är bara så. På gott och ont. Men om bara staden finns inom räckhåll så finns det hopp. Får jag leva i den ibland så blir alla delar hos mig tillfredställda. Nu njuter jag av det här nuet. Låter alla sovande delar hos mig vakna till liv igen. Precis som tussilagon i backen. Kanske är jag inte lika vacker, men vi delar i alla fall samma längtan efter sommar och värme. Vi öppnar oss både upp mot den blå himlen och den varma solen och viskar “kom fyll mig med värme och ljus”.