Det tar veckor och år ibland att göra det där programmet som ingen kör. De flesta kodraderna är framsvettade bitar ur en själ. Det tar dagar att skriva den där låten som ingen lyssnar på. Det tar åter timmar att skriva det som ingen läser. Så varför gör man då saker. Varför sätter man sig inte i tv-soffan och väntar på att liv skall ersättas med mörker eller med ljuset om man nu är lagd åt det hållet. Varför!?
Jag skulle vilja ha det svaret, men jag har det inte. Det finns en drift som är bortom oss ibland. Som piskar oss framåt. I en rättvis värld så drev piskan oss åt rätt håll men världen är inte rättvis. Det är inte dom som jobbar hårdast som belönas mest. Men ibland får man bara acceptera att man måste, att man inte har något val. Det finns en väg att vandra och man måste vandra den.
Så när all denna tvekan fyller en – droppar på taket. Sommarregn, solregn och en magnifik dubbelregnbåge som ingen kamera någonsin kan göra rättvisa. Man kan nu grubbla vidare, titta vidare på filmen som man egentligen inte ser, vara vuxen eller istället gå ut på balkongen och beundra ett av de vackraste av fenomen. Eller fenomen förresten. Ett test. Ett test på om man har dött där inne i det där man har inom sig. Om man inte längre kan förundras över en regnbåge där i solregnet då har man ruttnat inifrån och fyllts med stinkande ingenting och har förlorat så mycket av det som är ens eget verkliga väsen. Kanske har man förlorat för mycket redan då. Om man nu inte kan vända det där. Se på regnbågen. Räkna färgerna. Tro att det finns en skatt där i dess ändar. Jag gör det i alla fall. Gläds åt undret och får kraft att skriva fler program, mer musik och fler texter. Varför jag gör det vet jag dock fortfarande inte.
