I år orkade inte Midsommar sig förbi Studentsång annars är det sig likt på Skrammeltoppen också denna vecka. Räkneverken hos Spotify verkar inte räkna upp men det blir väl billigast för dom då. Tror jag får lite hybris idag och taggar det här inlägget som musik.
Gillar du skrammel i sommarkvällen lyssna här.
Jag hinner tre varv på gräsmattan innan regnet börjar falla. För mycket för att fortsätta men tillräckligt för en för tidig paus. En stund tidigare har jag hämtat ut gräsklippan från garaget där den står bredvid snöslungan och idag tycktes den där snöskyffeln som hänger i taket ropa hånfullt på mig
“Jag tänker inte hänga här uppe så länge till din slöa gamle o-coola gubbe. Snart så är det vi och kylan igen…”
Men jag lyssnar inte så noga på en uppkäftig snöskyffel. o-coola gubbar i Los kan kosta på sig att slå dövörat till när man inte vill höra. En av dom bra sakerna med att bli äldre. Men den har rätt såklart skyffeln. Så vad gör ett sommarregn. Jag går in på låtsaskontroret och slår ett ackord på gitarren som har varit oanvänd alldeles för länge och därför är rejält ostämd. Orkar inte stämma nu. Går istället längre in där bland elektroniken och bråten och sätter mig och skriver det här betraktelsen. Regn går över och är inget mot vad det snöslungan och snöskyffeln påminner om så jag är lugn i sinnet. Det är ändå ganska trevligt med ett sommarregn utanför fönstret.
Humlen har växt en decimeter ovanför sin pinne. Det finns inte mer att klättra på och den ser besviken ut. Den vill upp till himlen och Gud. Sträcker sig uppåt med eftertryck. Måste dit. Den skall såklart få en ny längre stör när gräsmattan är klippt. En som når så långt dit uppåt mot andra världar som en jordisk pinne kan nå. Trodde inte den ville så mycket när jag valde pinnen. Det mesta i Lo[o]s stannar i växten halvvägs. Människor liksom tulpaner. Humlens längtan till Gud och himlar är något den får stå för själv. För mig räcker den här världen. Jag kan se det lilla och glädjas åt det mer än en grälsjuk hämdlysten Gud och en himmel som ter sig vara för tråkig till och med ur o-coola gubbars perspektiv.
Men visst har vi ändå något slags relation Gud och jag. När farsan dog svor jag åt honom och förbannade honom/henne/det för orättvisorna i hans/hennes/dets jävla värld. Men besinnade mig såklart efter ett halvår eller så. Vi har nämligen klarat av det där redan i ungdomens Edsbyn Gud och jag. Det fanns tillräckligt många där som inte lät sig växa för att i någon naiv tro tro sig behaga Guden. Dom som gjorde tvärt om mot Humlen. Höll sig tillbaks och förminskade sig till hans ära. Men jag och han/hon/det klarade alltså av det där med vår relation då tidigt. När jag inte var gubbe men redan o-cool. Sköter han/hon/det sitt så sköter jag mitt helt enkelt. Så har vi levt livet sedan dess. Min relation är alltså inte lik Nessers Barbarotti på något vis. Guds och min dialog finns inte alls utom möjligen när jag blir riktigt förbannad. Då brukar Gud få vara ställföreträdande dörr så att jag har något att sparka på. Annars går vi inte och mumlar och pratar och varken hatar eller straffar varandra. Vad jag vet.
Men å andra sidan vad vet jag. Man kan man väl tycka att den där vackra fågelsången jag njuter av är Gud. Hälsingska blånande berg som försvinner i fjärran och vågor som slår mot en berghäll där man slösitter med en kopp utflyktskaffe i kustbandet likaså. Att vi är en del av det där gudomliga allihop. Att det inte är så märkvärdigt. Att allt det där som finns ute i världen räcker som kyrka. Till och med o-coola gubbar från Lo[o]s är liksom med i det där. Det okränkbara livet, jämnvikten. Det som gör att sådana som jag har svårt att plocka blommor. Kränka det där levande. Jag kan gott åbäka mig ut till åkern och titta på dom sköna där. Njuta av det som är vackert utan att samtidigt ta död på det. Hade jag själv varit vacker och inte en ful o-cool gubbe hade jag nog helst velat att andra tänkt så. Inte tagit mig med den ägandes rätt utan tagit in mig i sina liv som en fri varelse. Så att jag som vacker och skön kunde lysa upp mångas liv och låta min skönhet förgylla fler själars tillvaro.
Men nu lyser solen där ute igen. Gräsklippare skall startas igen och slå sönder fågelkonserten där ute. Jag själv vandrar runt där i två timmar efter den burrande maskinen och funderar över livet. Frun plantera innehållet i kassarna från Mobackes. Vildvin skall sättas. Kan klättra nio till tolv meter till Guds ära. Vi får se om Lo[o]s lyckas hålla också den tillbaka. Själv hoppas jag på motsatsen. Väx ända upp i himmelriket till livets ära vackra vildvin. För här finns det livsrum och frihet skall du veta.
VSCP & Friends är ett fritt och öppen källkodsprojekts framework för IoT och M2M som startades i Augusti 2000 av Åke Hedman, eurosource med syftet att skapa
– ett globalt sätt att identifiera/följa noder i ett (automations) system.
– ett generellt system för att upptäcka nya noder i ett (automations)system.
– ett generellt sätt att konfigurera enheter i ett (automations)system.
– ett generellt sätt att presentera och lagra information från ett (automations)system vilket bl.a. möjliggör att enheter från olika tillverkare kan prata med och förstå varandra.
– ett generellt sätt att uppdatera firmware för enheter på distans i ett (automations)system.
Istället för att varje leverantör av m2m/Iot produkter bygger en lösning som vertikalt sträcker sig från hårdvara upp till presentation så kan man istället välja en valfri nivå där man går in och blir en kompatibel enhet med VSCP & Friends. Man kan jämföra med mjukvaruutveckling på PC innan windows kom. Varje utvecklare hade då en applikation som med råge fick plats på en diskett men var tvungen att distribuera tjugotvå disketter för olika möss, tangentbord, skrivare, grafikkort etc. Hårdvaruabstraktionen i Windows ändrade i ett slag på detta för PC plattformen och massorna. VSCP & Friends gör samma sak för M2M och IoT enheter. Skapar en enklare värld helt enkelt där enheter är enkla att konfigurera och använda och där de kan prata med varandra.
Modellen kan användas både för hårda enheter och mjuka enheter. Är designat för att kunna köras på små billiga enheter med minsta möjliga hårdvaruresurser upp till resurstarka system. Alla enheter bär information om hur de kan konfigureras och alla enheter innehåller också all teknisk information om sig själva. Behöver man en manual behöver man bara fråga enheten. Skall den konfigureras behöver man bara fråga den hur. Vill man veta vem som tillverkat den, vilken programvaruversion den har, vilken hårdvaruversion den har, dess historia. Fråga den bara.
VSCP & Friends finns beskrivet i detalj här http://www.vscp.org
Jag sätter upp ännu ett sånt där myndighetsavslag där på väggen. Almi den här gången. Det har blivit många vid det här laget. Alla dom där nejen, men jag har inte sparat allt det negativa. Bara det positiva. Men jag borde gjort det såklart. Haft högarna kvar från Almi, Nutek, Vinnova och alla dom andra. I alla fall den första (1986) motiveringen för avslag.
“Datorer tror vi inte på, men kommunen (Ljusdal, min anmärkning) har en köpt en fax och det är framtiden”.
Jag var nyinflyttade här då och betydligt coolare och definitivt inte gubbe ens ännu. Sökte kapital till vårt teknologiska företag där skog och träd var grejen. Jag minns orden ordagrant. Besvikelsen över att inte bli förstådd under hemresan. Persondatorn skulle ju bli stor. Eller var det ju redan. Jag hade köpt en av dom första och varit med sedan det fanns något att köpa eller bygga. Men det är klart man kunde inteckna huset och skaffa kapital på det sättet den gången. Det behövdes inte mycket och efter några år var vi postens största kund i Hälsingland.
Eller nog skulle man vilja ha löntagarfondschefen dokumenterad med sina fina lokaler i centrala Stockholm som hämtade in sin sjuttonårige son att bedöma om min programvara var något att satsa på. Eller Vinnova som inte bedömer ansökan för att specifikationen är för stor. Hade man sagt samma sak om någon när det begav sig kom med TCP/IP. Sannolikt.
Men som sagt det har blivit många fler nej sedan dess. Eller om sanningen skall fram så har de avtagit sedan 90-talet. Jag har slutat skicka in. För varför sitta i dagar och fylla i ansökningar och oändliga formulär när det aldrig ger resultat. Man kan använda tiden bättre. Men nu det senaste året har jag naturligtvis varit mer desperat. Har inte velat vara arbetslös. Speciellt inte eftersom jag har en bra innovation att vila mig emot som jag dessutom satsat snart tretton år på. Jag vet liksom med persondatorer, grafiska gränssnitt, mobiltelefoner, internet att också m2m/iot är ett stort och växande område. Kanske det största hittills. Men kommentarerna liknar den om datorernas framtid. Eller internets framtid eller dom som sa att hårdvaruabstraktioner inte skull vara möjliga innan windows. Dom pratar på samma sätt om IoT/m2m grejer idag. Men vi måste tydligen vänta tills några Amerikanska killar (för sorgligt nog brukar det vara bara killar) pissar in området innan vi följer med. Jag kan inte annat än tycka det är tragiskt.
Karins farmor såg tomtar i blåbärsriset. Vilka demoner farfar såg vet han bara själv. Gammelmormor var klok gumma. Morsan som hon var. Så jag må vara förlåten jag med…
