Month: June 2013

Det kan få regna bäst det vill ibland. Ösa ner och översvämma allt runt omkring mig om det nu vill göra det. Idag var det en sådan dag. Jag har annat för mig och noterar inte världsligt. Lämnar det åt andra och ägnar mig åt mitt.

Bor man på en kulle – Brattberg är väl ett berg till och med – som vi så skall man väl inte vara helt säker på att inte helt plötsligt finna sig själv befinna sig nedanför kullen med hus och allt under storregnen. Eroderande jordarter kan ställa till med sånt. Sprickorna finns där redan. Dom kom nog iof redan 1917 men i alla fall. Men man får väl ta tag i det den dan det kommer som vanligt. Kanske kommer man härifrån då äntligen. I den ena eller den andra formen då såklart. En lättnad vilket som. Eller inte om man sätter den sidan till. Vrångsidan. Nejsägarsidan som man faktiskt får odla och träna på att upprätthålla nu i den trivsamma gubbåldern. Trivsamt för oss som står på rätt sida om nejen och “det går inte” alltså. Men de är lika härliga att säga varje gång och liksom veta att det förväntas av en också. Man skall liksom vara lite vrång i min ålder. Kommer undan med det.

Annars trivs en gammal o-coola gubbar i Lo[o]s rätt bra för tillfället. Inte för att det finns någon speciell bra anledning att göra det. Man har varken blivit yngre eller coolare. Men till och med en gammal gubbe som jag känner sig för ung för aktiviteterna i byn under sommaren. Det är liksom inte så mycket till rock roll här ute. Inte ens bland fyrtiotalisterna. Generationen före oss andra, dom som alltså är äldre men knappast tillstår det. Så man tittar sig runt omkring efter andra ställen med lite fart. Stadsfester och grillnätter och kalas. Det finns många tillställningar med varierande utbud inom tjugomilaradien. Nåradien. Fler än man orkar med noterar man snart. Persons Pack på stadsfesten i Bollnäs den femte Juli är frestande. Har inte sett galningarna live ännu fast dom snurrar rätt ofta här i rummet eller vad dom nu gör när dom strömmas från Spotify. Men har inte sett dom på en scen alltså. Bara självaste Person i kalsonger och hatt i logen på Voxtstock 2003. Men det var ju ingen vits med det “mötet” för då visste jag inte vem han var. Å andra sidan gjorde det ju inget för han visste inte vem jag var heller och jag var ändå där först. Hur som helst är det lustigt att jag överhuvud taget minns något. Men den där bilden sitter i huvudet. Men Bollnäs känns frestande. Orsa någon onsdag också såklart. HU i Hudik borde man väl lyssnat in. Valla Open. Playwood kanske. Eller inte. Jag klarar bara av ett akustiskt gig i taget. Sen vill jag ha trummor och bas och rythm som får det att rycka inuti en liksom. Nasalt till gitarr får fyrtio minuter innan min hjärna spårar ur och far ut i ogräset.

Sen är det det där med alla Edsbybor. Dom lär ju finnas på Playwood och säkert på Bollnäs stadsfest också. Dom gör mig lite obekväma dom där byborna Dom som känner igen mig men som jag inte känner igen. Mitt minne för ansikten är nämligen nästan obefintligt. Att åren går gör det inte bättre. Dessutom vill jag gärna ha context där jag kan placera personer och sedan känna igen dem ifrån. Jag kan definitivt utan överdrift påstå att en hand räcker för de jag direkt känner igen i Edsbyn idag. Jag till och med drar mig för att gå in på ICA där i byn efter att under allt för många år stått där och pratat med folk som glatt hejat och bubblat på medans jag frenetiskt försökt komma på vem det är. Alltid lika intrasslad bara efter några sekunder så det skulle kännas som en förolämpning att erkänna att jag inte känner igen vederbörande. Man står där och håller god min och flinar och trasslar in sig mer och mer tills man lyckas smita undan. Flinar igenkännande några gånger till när man åter springer på varandra under varuletandet. På hemvägen strax efter Voxna brukar jag komma på vem det är men då är det ju så dags. Men vi får se vad modet räcker till. Kanske kommer packet till Torön också? Det är ju verkligt packetland det. Där känner man dessutom nästan ingen. Bara Lill-Babs egentligen.

Inte har jag träffat min vän dragspelaren och fått höra några roliga turnéminnen heller på ett tag. Han har varit krasslig en tid. Det är alltså inte lika roligt att hämta saker där vid postlådan längre. Men eftersom jag är den friske så skall man väl vara tacksam för det i alla fall. Vi får fler chanser. Vi har egentligen bara kommit till mitten an sextiotalet och en vinterstormig dikeskörning utanför Östersund än så länge. Finns många turnéminnen kvar att hämta där. Också studion har stått ouppvärmd ett tag. Det har varit efterfrågan på annat och det är inte o-coola gubbar bortskämda med. Men det suger i skrammeldelarna av mig så jag skall sätta mig där igen så fort jag kan och skramla fram nått. Appropå lokal musik så kan jag verkligen rekommendera Niklas Karlsson – 15 syskon. Deppigt och gött. Kan hejas & röstas på i Svensktoppen nästa för Gävleborg med för den delen dessutom.

Med en klocka som snart är ett så finns det anledning att avsluta dagens betraktelse. Har du orkat läsa ända hit klarar du nog också någon av dom ryska klassikerna i sommar. Grattis!

Att ge sig iväg från fejjan och komma tillbaks någon månad senare är en märklig upplevelse. För det första är känslan ungefär som att börja röka igen efter att ha hållit uppe med det i sju, åtta år. Inte bara en helt angenäm känsla alltså. Men sen finns det då en massa människor i ens medvetandesfär helt plötsligt. Folk som man mer eller mindre känner och som man ju faktiskt tycker om och som nu finns där igen. Här i verkligheten finns dom definitivt inte. Det har jag konstaterat under den här tiden. Utanför fejjan finns det mest fåglar och en massa djur så ni vet. Jag menar utifall ni skulle förvilla er ut från de sociala näten så kan det vara bra att vara beredd om man möter en björn eller en vad det nu är som kommer emot en. Men visst träden växer liksom gräset och ibland skiner en sol från himlen där ute i den riktiga världen. Men som sagt så många människor det finns det inte. Å andra sidan är man fri från NSA’s snokande. I alla fall nästan. Ibland tror jag att man kan ana dom i skymningen kikandes fram bakom tallarna. Eller också är det tomtar eller skogsrå’n. Bara NSA vet.

Ändå har jag varit till både Stockholm och Holland och försökt verifiera det hela. Och visst fanns det människor där men inte kände man många för det. Men det kan ha sin tjusning i alla fall såklart. Amsterdam har fortfarande kanaler och är mysigt som fan. Precis som förr. Man blir fortfarande märkbart glad av de konstiga aromatiska dofterna i gränderna. Utan att ens besöka de underliga cafe’erna. Eindhoven en annan pärla. Stockholm underbart såklart. Det blir så där kärleksfulla möten med städerna när man vet att man kan fly därifrån när fötterna värker och man vill hem och höra bofinken utan störande trafikbrus igen. Men man längtar dit och bort igen så fort man gett sig av därifrån såklart. Det är liksom inbyggt.

Från Holland drog jag med Jetkraft. Dit med för den delen. Nedtryckt i stolen av accelerationskrafter som min Renault drömmer våta drömma om. En av dom första gångerna jag riktigt kunde njuta av flygningen. En gammal o-cool gubbe från Los har inte så mycket att förlora längre. Förut har alltid ingenjören i mig vaknat och vetat att alla skruvar faktiskt inte blivit åtdragna rätt på det här flygplanet heller. Det finns liksom inget som är helt det vet alla tekniker. Det är bara mer eller mindre antal fel på grejerna. Men nu sket jag i det som sagt. Njöt istället. På 12000 meter kan man unna sig det när man flyger längs med Öland eller över Tyska bondgårdar. Det finns sämre sätt det kan gå åt helvete på.

Men det är såklart som det är med det mesta. Midsommar har varit. Sommarsolståndet likaså. Det blir mörkare nu. Om bara några veckor märks det redan. Det magiska ljuset här å”+400 meter är borta. Men Svensk som man är så lurar man sig naturligtvis med att sommaren precis har börjat. Det är hela Juli kvar och Augusti och… Fast egentligen blir det väl “nu” då också precis som det är “nu”. Befinner man sig nära “det” så skall det väl bli någon råd också för o-coola gubbar i Los som kunde ha det sämre.