Month: June 2013

Sommarmorgon. Klarblå himmel och sol som i sommarlov. Det blåser ganska kraftigt. En vind som torkar upp efter helgens regn. Av någon underlig anledning får jag känslan av att ha sovit i tält när jag går och hämtar tidningen. Man gjorde ju det förr som barn den här tiden. Längtade till dom lediga sommarlovsdagarna kom och man kunde slå upp tältet och sova där med någon kompis. Ofta frös man så man skakade där i natten. De effektiva sovsäckarnas tid var fortfarande reserverade för de som var rikare än vad vi var. Men härligt var det. Spökhistorier och serietidningsläsande på kvällen med godis och kakor i massor. Fanns det chips? Minns dom i alla fall inte. Det var definitivt också saft i flaskan och inte köpt dricka. Den som drickabilen levererade med alla oss ungar flockandes runt.

Jag får alltså den där känslan här på morgonen. Måste ta ett varv i trädgården. Hälsar på citronträdet som lite chockat har fått flytta ut nu när sommaren är här på riktigt. Jag smeker bladen och säger åt det att kämpa på. Plommonträdet likaså. Det som köptes för fastrarnas pengar som ett minne av fastrar. Det växer trotts rådjurens framfart på det. Om några år och långt efter att Karin och jag är borta kommer det att ge frukt åt dom som vill ha. Jag smeker bladen på detta lilla plommonträd också. Var plommonen gröna eller lila som det skall bära. Lila tror jag men minns inte och inte spelar det någon roll. Går istället ner till eken. Den är bara tre decimeter på väg mot himlen ännu. Men har växt mer i år än tidigare år. Trotts rådjurstuggor och iskalla vintrar. Det känns som om den bestämt sig nu. Den skall tamefan växa sig stor och stark just där vid stenen och stå där också om tre hundra år när ingen ens minns att vi som satte den fanns. Vi människorna i det gula huset som då låg här på kullen och som plockade med eken från Sörmland en annan sommar för många, många år sedan.

Med det är det bara att gå in igen. Frukost ute blir det inte men väl lunch. Fil och macka till fågelkvitter här på kullen. Men först skall jag förändra världen. Det ständigt pågående låtsasarbetet.

Vi är i ljusets tid nu. Klockan är tre kvartar över tio på kvällen när jag skriver det här och ljuset har segrat där ute. Vi såg det för första gången igår. Det smyger sig på. Är där helt plötsligt bara. Försvinner också lika plötsligt en dryg vecka eller två efter midsommar. Så man måste agera nu. Det är bara under dessa få dagar som man kan ta bilen för en midnattstur ut efter skogsvägarna. Se allt det där som lever där ute. Det som också finns där när ljuset ännu inte har segrat men som vi då som människor med begränsad sinnen inte lyckas upptäcka. Man måste bara älska det här. Men inte är det midnattsolen vi har. Den är bara som en avlägsen doft av den vårt nattliga skogsljus. Det är höjden som ger oss det här speciella, märkliga. Dag fast det borde vara natt. Men bara en kort tid som sagt. En kort tid då vi har fullständigt magiska nätter. Om man vill se förstås. Inte är blind för det lilla. Är man en enmeningsmänniska kan man naturligtvis inte se det. Man måste vilja mer än rubriker och enmeningar och hisspitchar för att se betydelsefullt som är det för att det är enkelt och inte kan förklaras i en rubrik eller enmening.

När vi flyttade hit trodde vi inte att det var sant. Vi stod där och stirrade. Färdades efter skogsvägarna. Såg ut över sjöarna. Mötte fjällriporna, björnarna, rävarna, trollen, tomtarna, älvorna och alla de andra som också förundrades och njöt av dag som aldrig blev natt. Vi som då kom från staden. Neon, nitritlampor och ljus också när det borde vara mörkret. Och så hamnade vi här då. Kallt. Det snöar på midsommarafton. Men ljuset det förtrollade oss. Tog tag i oss. Visst hade vi många gånger stigit ur bilen och fyllt lungorna med luften här. Bara stått där och andats. Dragit i oss av det friska och kittlande. Visst har vi glupskt druckit det goda vattnet som om det varit det godaste årgångsvin när vi kommit hit. Men det var ljuset kring midsommar som fångade oss på riktigt. Inte ens i Edsbyn, som är så nära, fanns det. Bara här. Som en hemlighet för dom som vill se det. Som  orkar bry sig om något så oväsentligt som ljus på natten som fyller skogsklädda dalar och ger dom där Hälsingska bergen som rullar bort där i fjärran en alldeles speciell blå färg. Den som egentligen inte finns men borde finnas eftersom man ju ser den med sina egna ögon där i natten

Också sjön. Den Hälsingska sjön återspeglar det här ljuset om natten i en spegelblank yta där skogen och himlen avbildats och som bara bryts av fiskars vakande. Kanske måste också de ta sig upp till ytan för att verkligen se det de bara anar där nere i kristallklart skogsjövatten. Älgen som släcker törsten vid sjöns andra strand bryr sig inte om oss. Inte om fisken heller. Han dricker. Är man skogens konung så är man. Han bara finns där i natten som är dag. Precis som vi. Vid två är det fullt ljust. Vid tre värmer solen. Älvorna dansar. Alla vi andra ser på. Biljetterna är gratis. Det magiska släcker ner för att glittrande dagsljus skall få spelrum. Det som är enkelt att förstå. Det är dags att vakna för dom som inte bryr sig och inte vill se just det här och allt det andra som ligger där halvt fördolt. Mig har det fångat och jag är för evigt dess fånge i ständig fascination över det underbara. Tacksam för det.