Vattnet vill ha mig. Är ute efter mig. Det är starkare nu på sommaren suget efter blanka, orörliga vattenspeglar och upprört vatten i livfull rörelse. Men jag är här på berget. Fast i jorden. Låst med centimetertjocka länkar i en kedja fastsatt i moderjord och det Svenska urberget. Men det drar i mig lik förbaskat, vattnet. Molekylerna. Dipolerna. Vill ha mig. Vill skölja över mig. Omsluta mig. Lösa upp mig. Men vi når inte varandra. Inte idag. Inte imorgon. Inte nu i midsommartid.
Vinden som ruskar om trädkronorna för med sig doften av havet. Ända hit till berget når den med full styrka. Atlantens vatten faller ner på mig från himlen. Sköljer över mig den fjättrade och blöter mig från hårigt huvud ner till bortglömd stortå. Jag drömmer om segelbåtar som jag aldrig kommer att kunna segla, om simturer i bräckt vatten, i saltvatten bland maneter, som en fisk bland andra i ett stim i samspel. Men berget håller i mig. Hårt så ont hårt. Vägrar släppa. Tar mig i ett svekfullt grepp. Är detta verkligen kärlek att inte släppa taget? Att hindra längtan hos den som längtar?
Så jag glömmer. Försöker glömma. Flyr. Sviker berget till slut. Öppnar min mun och smakar på Atlanten. Sväljer ner. Låter oceanens vatten fylla min mage. Dit där bergets kontroll inte når. Där jag och vattnet kan mötas. Inom mig är jag fortfarande havet. De åtta tiondelar av mig som längtar bort från urberget till sig själv. Det som urmiljonernas år tog ifrån oss. De oräkneliga sekunderna som skiljde oss åt. Vi de längtandes. De alltid längtandes och saknades, fjättrade i berget. Vi som är förlorar om vi inte snart når havet. Vet det. Sörjer över att vara just de förlorade.
