Month: July 2013

Hon skriver att hon plockat in sina utemöbler. Strax före hade mannen stannat sin bil. Klivit ur. Tittat sig runt. Besökt henne i butiken. Talat Engelska. Inte gjort affärer. Det räcker, hon stuvar undan sina utemöbler i låsta rum den natten för att de inte skall bli stulna. Hon varnar alla sina vänner på facebook för detta hemska. Hon får trettio gånger mer shares och sexhundra gånger fler likes för sitt inlägg än vad det här jag just skriver kommer att få.

Jag läser det där. Det träffar mig hårt. Jag blir ledsen. Jag som vill ha en statschef som ryter “jävla mördarpack” mot övermakten när några okända människor jag aldrig träffat eller aldrig kommer att träffa dödas långt borta någonstans på en plats jag knappt kan peka ut på kartan. De som inte ens kan Engelska utan pratar ett annat konstigt tungomål jag inte har en chans att förstå ett ord av. Men det finns ingen statschef eller statschef wannabe som ryter ifrån till någon starkare idag. Allt rytande sker neråt mot svagare nu för tiden, aldrig uppåt mot makten. Alla är så rädda. Så förbannat jävla rädda.

Men kvinnan ställer alltså in sina utemöbler. Jag har sett det förr. En bil med två svarthåriga män som åker för långsamt utanför ett dagis. En bil med en man som fotograferar ett hus. Registreringsnummer som noteras och skickas in till polisen. Elektroniska meddelandekedjor som aktiveras. Rädda människor.

En gång en eftermiddag här upp stannade det tre bussar i vårt närliggande före detta ålderdomshem. En timme senare hade vi gårdsplanen och trädgården fulla med siker. Mängder av dem. Överraskande såklart. Men vi lämnade våra utemöbler kvar ute. Siker satt bra i dom liksom vi. Vi hade körsbär i trädet också som fåglar. vi och siker delade på. Vi har fortfarande utemöblerna kvar. Vi får körsbär i år också. Känner några Siker.

Året efter var det Indonesier där på ålderdomshemmet. Vi rensade ut lite skrot. Ett gammalt skåp, en gammal säng och sånt där. Kastade ut från balkongen. När vi senare bar sakerna till höstbrasan dök fyra män upp från skogen. Indonesier. Utan ett ord började alla hjälpa till att bära skräpet till högen som skulle bli brasa. Efter avklarat värv satt vi där en stund i trädgårdsmöblerna. Nickade och log mot varandra utan att förstå ett ord av varandras språk men ändå kännandes samhörighet. Sen gav dom sig iväg igen. Vi såg dom aldrig igen. Men hade vi låst in trädgårdsmöblerna hade vi inte kunnat sitta där i samförstånd över språk och nationella särarter.

Rädsla. Den är sällan rationell. Jag har tränat bussåkning med människor som tror att de kommer att dö när de är där på bussen. Sett deras skräck. Svetten som tränger fram i pannan och vilda ögonen. Handen som håller krampaktigt hårt i min. Jag vet att det är på riktigt. Tar det på allvar såklart. Men blir ändå inte själv rädd för att åka buss. Dom har sökt hjälp för att komma till rätta med sina problem. Kämpar för att träna bort rädslan. Jag kan bara hoppas att kvinnor som ställer in sina utemöbler också får hjälp att bearbeta sina irrationella rädslor en dag. Liksom mannen som jag hör om på radion som sitter vaktandes i ladugården varje natt när bärplockarna är här. Han måste ha för mycket saker är min spontana tanke. Sälj, befria dig vill jag säga till honom. Kanske finns den person som skulle bli den bäste vän någonsin bland dem du är så rädd för. Möjligheten till det borde vara mer värt än en åkgräsklippare eller en verktygslåda.

Låt aldrig rädslan för det okända ta över och förminska dig. Låt utemöblerna stå kvar även om det dyker upp människor du inte känner. Kanske är dom bara där för att testa om du verkligen är en medmänniska.

Jag vet inte om jag också föddes som ful men mycket talar för det. Hur det än är minns man inte så mycket från sina första år. En mor älskar sitt barn hur det än ser ut och mycket talar för att det gällde min mor också. Hur som helst så har jag i alla fall framlevt större delen av mina år som en fuling både i framgång och motgång.

Nu kan man ju också vara så ful att man kan framleva sitt liv just på de exceptionella delarna av fulheten. En jättenäsa, två dumboöron eller på att ens ena öga är dubbelt så stort som det andra. Att fulheten liksom vänds till framgång. Att man syns på grund av att man är så där förbaskat ful. Men i mitt fall lyckades jag inte ens med det. Jag blev helt enkelt standardful, lika vanliga som miljontals andra fula som vandrar omkring på jorden i djupt svårmod över sitt alldagliga fula utseende.

Just det här gjorde såklart att hon med det gyllene håret inte såg åt mig där på högstadiet. Hon var ju en av dom vackra. Å andra sidan hade det kanske inte förändrat något. Vi fula hade ju inte fått träna så mycket med flickorna som små, Så om hon med det gyllende håret velat ha mig så hade jag väl inte vetat vad jag skulle ta mig till med vackra flickor som hade gyllende hår i alla fall. Vi fula lärde oss sånt senare. Hon var en bra dröm i alla fall och tog den fule genom högstadiet som en som fått känna att det finns något starkt i världen som kunde fylla upp sinnet mer än något annat och som är detsamma för alla som kan känna.För både fula och vackra minsann.

Så vad gör dom fula? Kompenserar. Startar band. För att förmildra. Men inte ens där lyser de med sin frånvaro de där vackra. Under några år som speleman var det flera i våra bandkonstellationer som var sådär snygga att dom bara behövde antyda ett leende för att flickorna skulle ta i dom och ta i dom och ta i dom och tas av dom. Vi fula fick jobba hårt för att nå dit till det där. Oftast hjälpte det inte ens hur mycket vi än jobbade. Vi satt där och lyssnade på ledsna flickor och gav råd till dem om hur dom skulle bli ihop med de där snygga killarna och ville egentligen bara ses själva. Bli älskade vi också. Trotts att vi var alldagliga och fula. Men så blev det såklart aldrig. Vi gick för det mesta hem själva och hoppades på nästa gång.

Men det är klart det fanns några år när man nästan trodde man inte var så ful. När flickorna ville ha en. När man trodde man blivit en svan. Men såhär i efterhand antar att det handlade mer om överskott av hormonerna hos det motsatta könet och att det faktiskt i princip bara finns en kille för var och en av världens alla sköna damer. De där snygga killarna blev liksom upptagna först medan vi fula liksom fortfarande fanns att tillgå och därför ökade i popularitet nu när det ändå kliade hos damerna som det gjorde. Nån måste ändå mildra det där kliandet och plötsligt fick vi en anledning till användning också vi fula.

Så gick åren och man blev en o-cool gubbe i Los[o]s. Snyggare har man ju inte blivit med åren. Det kan man konstatera när man tittar på sig själv där i spegeln. Men man är liksom nöjd ändå. Nöjd för att nu är alla dom där snygga inte så snygga heller längre. De flesta av dem har blivit skrynkliga, tunnhåriga och fula rent ut av. Ser lite ut som oss andra numera. Känns rättvist på något sätt. Ger mig tusan på att det har vänt nu och att vi som levt våra liv som fula till slut blir snyggare än som som levt sina liv som snygga. Jag menar ett fårigt leende ansikte utan tänder. Märkt och med spår av ett liv levt till fullo. Vem kan motstå det. Man får hoppas…

—
=====================================================================
Be Hungry – Stay Foolish!
Åke Hedman
Brattbergavägen 17, 82050 LOS, SWEDEN
Phone: 0730-533146 http://vscp.org
Spotify: http://open.spotify.com/track/6zvWRUyOanWeg3ATXbNiCn
Musique: http://www.soundcloud.com/hedman
Blogg: http://www.eurosource.se/akhe/wordpress/
=====================================================================