Month: July 2013

Det knackar på dörren. Det är Jesus. Känns lite oväntat sådär. Men har man bott i ett gult hus på en kulle i Lo[o]s några år så blir man inte förvånad. Man säger helt enkelt “Hej” och ber honom stiga in. Fortsätter med

“Så du är ute och går? Vill du ha kaffe?”

Man har ju liksom svårt att tänka sig honom komma infarandes i en silvermetallic S60 av senaste modell. I alla fall har jag det. Jag förutsätter en värdigt skridande Jesus vandrandes fram efter solbelysta vägar i sandaler av plast. Eftersom man inte får något svar utan bara en mild blick riktad mot sig så fortsätter man

“Hur är läget med dig då?”

och då berättar han om läget. Hur jäkla eländigt det har varit under dom här två tusen åren och hur det blivit ännu värre nu på slutet. Prostatan är inte att leka med heller och det känner man ju igen. Något måste göras så här är han igen. Sen bjuder man på kaffe och och han dricker kaffe som om han inte druckit det på tvåtusen år minst och då dristar man sig till att fråga var lärjungarna är och då får man höra att dom ju är döda sedan länge och att dom som kommit efter inte är mycket att ha och då undrar man ju vad han gör i Lo[o]s och så svarar han att det är ju här det händer nuförtiden och det är då jag måste fråga om det inte egentligen är till Edsbyn han skall. Sveriges Jerusalem likksom känns ju mer rätt än en skogsby ute i vildmarken och då ser han förvånat på mig och säger “är inte det här Edsbyn?” och då ser han uppriktigt sagt förskräckt ut, nästan rädd och vill ha instruktioner om hur han tar sig till Edsbyn och när jag berättar om dom sju milen han måste skrida värdigt fram efter i en skog full av både varg och björn så frågar han om jag kanske kan skjutsa honom och det kan jag ju. Jag menar han är ju ändå Jesus,

Så jag startar bilen och ser att vi behöver tanka bensin och talar om det för Jesus men han pekar bara på tankmätaren och nu visar den på full tank såklart och jag tackar och startar motorn i en bil med en motor som aldrig gått bättre och jämnare. Så jag skjutsar honom till Edsbyn och ungefär vid folkets hem vill han stiga av. Han undrar om jag behöver något underverk och jag vill inte trötta honom med fred på jorden och att alla barn skall få lägga sig mätta varje kväll. Socialistisk seger i nästa val blir det väl ändå. Det där borde han ha fattat för länge sedan och för egen del behöver jag inga under. Jag har det så bra som jag kan ha det redan försäkrar jag med eller utan underverk och till och med leva med den där prostatan och vi säger hej och jag åker på Statoil och köper en Cappuccino och en bulle och åker hem och grillar en morot och tänker inte mer på det.

Det regnar idag över Hälsingska skogskädda berg på +400 meter. Också över stora gula hus på kullar i Lo[o]s. Det gör mig inget. Det vankas sol till helgen igen sägs det. Vi funderar på havet frun och jag. Eller packet kanske på Bollnäs fest. Men man vet inte under instabila väderlägen. Det kan bli hur som helst trotts prognosernas megadatorframräknade statistik. Men grått och vattendroppar från himlen nu alltså. Man slipper vattna. Kan sitta inne med fönstren stängda och med ett gott samvete i mössan. Låtsasjobbar man inte kan man kura ihop sig med en av de nyinköpta sommarböckerna och sträckläsa, slumra, sträckläsa, bara med avbrott för sommarprogrammet. Båda en del av samma längtan. Att lära känna dom andra.

För visst är det så med böckerna, Man kan gå in och bli en annan människa några timmar. Resa dit man inte varit. Leva i tider man inte lever i. Känna, gråta eller skratta, i det man aldrig gråtit eller skrattat i. För att gilla det måste man ha den där speciella nyfikenheten. Den som gör att man på bussen eller tåget inte kan låta bli att fantisera om medresenärernas liv. Det där som tär en längtan inom en att bara för en kort stund få tjuvlyssna på de andras tankar. Tankar i varje huvud där på sittplatserna lika fulla av funderingar, oro, längtan och eget “jag” som dom som finns i mitt huvud. Men det är förborgat för en det där. För att komma i närheten av det ett enda litet uns måste man leva med en människa i tjugo år eller mer. Då anar man i alla fall. Men bara anar, inte mer. Så nära som i böckerna kommer man aldrig en levande.

Ändå kan det vara så att man när man första gången möter en människa med visshet kan säga om man kommer att trivas med den här människan eller inte. Det finns något inom oss som talar till oss vid varje möte om man nu lyssnar inåt och orkar höra. Det stämmer varje gång. Den rationelle har naturligtvis rationella förklaringar till det här. Men vi som vill ha lite magi i livet låter det vara som det är. Njuter av det oförklarliga och det oberäkneliga. Det gudomliga inom oss som med en tunn vägg fjärmar oss från det gemensamma världsmedvetandet. Gaja kanske, eller Gud eller vetenskapligt undermedvetande Han/hon/det. Alltid inom oss och därför inte så märkvärdigt. Som synen, hörseln, känseln, förmågan att lukta sig till skräcken eller smaka glädje och fruktan.

Somlig måste förstärka för att känna på riktigt. Drogerna hjälper. För mig har dom alltid hindrat, irriterande fördunklat sinnet. Antagligen för att jag redan sitter där på randen till galenskapen. För nära de bråddjupa stupet som slukar allt. Dom gör liksom inte till eller från i sin litenhet dom kemiska preparaten när verkligheten redan fyller en med litet som är så smått att man inte kan låta bli att se det som majestätiskt och stort. Skall man vara glad för den förmågan? Kanske är det en gåva. Kanske är det en helvetessänd nådastöt som framtvingar evigt utanförskap. Man vet inte. Man har det bara precis som alla andra. Lever med det under goda dagar och under onda dagar.

Dom dagar som vandrar på. Foten är nedsatt i backen med full kraft efter svåra beslut, men oron gnager i alla fall inom en av osäkerhet inför en dunkel höst som ingen o-cool gubbe kan veta något om men hoppas så mycket på. Men ibland är det just hoppa man måste. Ta satts med full kraft utan skyddsnät och säkerhetslinor och fara ut i det okända för att åter vakna och komma till liv på riktigt. Piskan och moroten fungerar inte bara på åsnor eller också är det just på åsnor de fungerar. De som lever på scenerna känner igen det där. Spyorna och “Varför i helvete gav jag mig in på det här för” förbyts till eufori någonstans där i tid som tycks stå stilla. Då när man har glömt hur svårt hoppet var och man har hamnat rakt in i nuet och bara finns där, ett med energin som kommer från alla dom andra. Den som nyss var fördolda men nu är en del av samma han/hon/det. Gud för den som vill kalla han/hon/det för det. Känslor och segrar man inte kan känna om man inte vågar det till synes omöjliga. Man kommer liksom inte till månen om man inte först vågar sätta sig i toppen på en cigarrformad bomb med tusentals ton explosivt raketbränsle under sig, om man inte vågar ta steget och tända på den där bomben. Så är det bara.