Month: July 2013

Det är koltrastens tid. Jag vaknar varje morgon till den. Ligger en stund och lyssnar. Låter musiken vara av under dan bara för att få höra den och njuta. Det finns inte vackrare. Bara lika vackert.

Himlen är blå när jag stiger upp. Sommarmorgon. En lätt ljummen bris ruffsar om ett hår som borde ha men ännu, av svårutgrundliga anledningar, inte grånat. Det enda som tycks fattas mig i ögonblicket är havet och vågor som rytmiskt och smeksamt över tidsepoker formar hårda klippor till lena sittplatser för den picknicksugne. Men doften når ända hit upp på berget med det stora gula huset. Doften av miljoner ton vatten i rörelse som drar längtansfullt i mig eftersom det en gång var vårt hem. En längtan man inte kan frigöra sig ifrån. Som gör att blockets begagnade segelbåtar ter sig som frihetsverktyg också för en landkrabba som mig. Skapar drömmar som inte nödvändigtvis måste bli sanna.

Men det är bergen som är vågorna här. Huset på kullen min segelbåt. Man måste upp hit till +400 meter minst för att verkligen se och förstå det. Hälsingska berg rullar bort i fjärran på samma sätt som havets vågor. Det är bara i en annan del av tidskalan det sker och det som är i intensiv rörelse ter sig stilla och varaktigt för oss bara för att vi lever våra liv på en annan hetsigare del av samma skala.

Men med henne som var kattunge nyss, liggande, sovande här bredvid mig på skrivbordet känner jag lugnet. Vi som fått en alldeles speciell närhet. Det är ännu tyst i huset och likaså i en sommarlovstrött skogsby. Till synes är det bara jag och koltrasten vaken. Humlen har tagit tag i sin nya pinne och gett sig av vidare upp mot himlen till all gudars ära eller kanske bara för att få se en glimt av havet där uppifrån. Eller kanske nöjer den sig, som jag idag, med vackra Hälsingska berg och dalar i egen rörelse över tidepoker. Vi två vakna som ser på världen från en kulle mitt i ett sommarvackert Sverige, njutandes av en koltrasts underbara sång. Jag tror vi båda är lyckliga just nu en stund i livet. Kan inte annat. Måste vara det. Men katten på bordet bredvid mig funderar inte över ens det. Den bara finns. Till synes nöjd i sin slummer också den. Med den tanken får Tisdagen börja.

Jag har alltid gillat det vackra men har för den skull inte haft behov av att äga allt det där förfinade och sköna. Det kan gott få finnas där för sig själv och ägas av andra om jag bara får titta på det ibland och förundras. Men bara titta. Inte röra.

Antagligen hade det varit bra för mig att ha haft en stark längtan efter ägandet. Man kan göra bra pengar som programmerare om man är lagd åt det hållet. I alla fall kunde man det som ung. Men just det har aldrig varit min drivkraft. Aldrig fört mig framåt annat än som ett sätt att betala räkningar och göre inbetalningarna till det gemensamma. Men som sagt det kanske skulle ha varit det. Om tio eller femton år är man pensionär då kommer det att märkas.

Men ju äldre jag blir så känns det också mer och mer som det varit ett riktigt val att sikta mot de mjuka värdena. För det är egentligen konstigt vilka minnen som ligger kvar klarast i huvudet efter att en massa år har passerat. För inte är det dom där gångerna när man tjänade dom stora pengarna eller fick ära och berömmelse skickad sin väg. Dom tillfällena får man leta efter långt ner i minnesbankarna. Nej det är en ledig eftermiddag metandes på en sten en solig sommardag tillsammans med sönerna. En dag då vi alla var yngre och visste om det. En annan eftermiddag i gräset tittandes upp på sakta förbipasserande moln där uppe på himlen. Doften av en nygräddad sockerkaka gulare än någon annan sockerkaka man sett, gjord på de första äggen från de egna hönsen. Samma hönsflocks kacklande glädje på julafton när dom fått en skål nykokt spagetti i julklapp. En annan sten vid ett brant stup där jag gav upp en andra gång i livet och lät samma liv byta riktning, bort från det trygga, och allt blev bra till slut för att jag vågade göra just det. En vandring in till stan, vin och grekisk sallad med henne som skulle bli min, den kallaste vinterkvällen någonsin i Uppsala. Sista kvällen i repan på Södran i Edsbyn innan jag gav mig iväg. Klippte av navelsträngen på riktigt. Blev för evigt själv utan vännerna.

Små saker alltså. Obetydliga kan tyckas, men kristallklart lagrade i minnesbanken med känslor, dofter, synintryck och sinnesstämning. Kristallklart lagrade antagligen för att det är viktiga tillfällen. Det stora är alltid i det lilla. Det är det åldrandet lär oss. Eller snarare mitt åldrande. Jag har inga sanningar att dela med mig av. Inte en enda. Jag försöker bara leva mitt liv.

Men egentligen känner jag mig inte så gammal. O-cool kanske. Har väl aldrig varit en av dom coola. Inte känt det behovet heller. Men känner att ett epitet som o-cool gubbe i Lo[o]s liksom passar en sådan som mig. För man får liksom inte göra vad som helst i min ålder utan att betraktas som lite löjlig. Att bli en o-cool gubbe i Lo[o]s ger mig liksom en fribiljett att ändå kunna göra det där löjliga. Excellera i löjlighet om jag känner för det. Men mest av allt vet jag ju att det retar alla som är tio år äldre och inte känner sig som gubbar om jag nu säger att jag är gubbe och det fyller mig en osannolik glädje löjligt nog. Nu skall o-xoola gubbar i Lo[o]s lägga sig och läsa Håkan Nesser’s sista om Barbarotti. Så det så. Godnatt!

Morgon dag 1: Jaha här växer man en decimeter om dan. Inte verkar gubben kunna tänka sig att fixa en längre pinne som han lovat.

Eftermiddag dag 1: En bra humle reder sig själv. En vägg får väl duga då.

Äntligen fick man lite hjälp – mot himlen!

Vi delar det här stora gula huset på kullen med många fler. Läraren och dom kvarsittande eleverna finns ju där på kontoret under mörkertimmarna så självklart som att natt följer dag. Några miljontals insekter i väggarna, under golven och i timmerstockarnas vindlande gångar. En och annan mus också helt säkert. Trotts alla katter i huset vet dom hur dom håller sig undan.

Men sen har vi också fladdermössen. Dom man kan ställa klockan efter. Samma tid på kvällen flyger dom ut för nattligt liv och för att mumsa på insekterna våra utelampor lockar till sig. Vi har alltid gillat att ha dom här. Stolta över att dom valt just vårt hus och vår vind. Men nu har dom blivit två kolonier. En vid varje skorstenstock. Fler fladdermöss kan naturligtvis inte bli annat än bättre. Trotts att dom bajsar en del dom rackarna. Men fladdermusbajs går att sopa upp. Vi får elda lite extra i den öppna spisen i vinter så att dom håller sig varma.

Men ibland blir det dråpligt såklart. Som när fladdermusen den där sommarnatten flög in genom fönstret. Karin duckandes under täcket och jag i kalsonger skuttandes runt i en sällsam dans med den flygandes i försök att få ut den måste ha sett komiskt ut. Eller kanske var det vackert. Jag har alltid drömt om och trott att jag skulle göra bra ifrån mig i en dans runt, runt i rosa trikåer (och en lite kjol) på tåspetsarna. Tror jag skulle se ut nästan som en ängel i o-cool gubbeversion då. Underbar! En slags o-coola gubbars hyllning till allt det levande och rörelse i världen liksom. Men det där med självbild är svårt såklart. Fladdermössen har sett mig dansa – snart på en teater nära dig.