Month: July 2013

Den gamla damen har inte så många körsbär i år. Men så är det väl nu med alla gamla damer, att de i full utsträckning bestämmer själva och ibland vissa perioder, just med ålderns rätt, är lite vrångare än oss andra. Men det här trädet har gett oss mängder av bär genom åren och också som ena handen burit upp hängmattan där vi legat och drömt under lövverket i sommardagar. Hon är förlåten om hon ett år som detta bara orkar med en handfull bär. Finns det bara två solvarma bär till mig när de blivit riktigt ungflicksläppsröda och minst lika söta, som jag kan låta min längtande muns alla smaksensorer fyllas upp av innan jag, machoolikt mig, spottar ut körsbärskärnan i en vid båge ut över gräsmattan och ett par andra till fru och fåglar så har också detta års sommar blivit fulländad. Så det så.

Hon hade gråtande legat på golvet och hållit om mina ben i ett sådant fast grepp jag inte kunde gå därifrån den där kvällen. Jag hade packat min väska för att ge mig av, tänkte lämna henne för alltid. Ett svårt beslut. Ett livsavgörande beslut. Men hon hade hindrat mig, och jag hade sedan blivit kvar i huset med barnen och henne. Nästan ett helt liv hade jag stannat. Trotts att inget förändrades den gången.

Hon hade alltid varit en duktig flicka. Chef för hundratals. En duktig chef för hundratals som brydde sig och alltid lyssnade på de anställda och alltid levererade högre vinst till de andra delägarna. Den dotter som hennes självcentrerade pappa alltid krävt skulle ställa upp och som alltid utan tvekan och utan att tänka på sig själv ställde upp. Tog över firman när han blev trött och inte orkade. Var den självklaert bästa dotter som kunde finnas för en sådan pappa. Fortsatte så också när han gled in i demensens dimmor bit för bit. Fanns där, höll händer, tröstade i oron. Men samtidigt också såklart en mamma som gjorde allt för sina barn. Fanns också där, uppmuntrade, offrade sig. Men också en hustru som vill ge mig allt. jag som var hennes lagvigde make. Som lyfte mig när jag själv inte längre trodde på mig själv, som ordnade fantastiska födelsedagsfester, som roade mina kamrater när jag fyllde jämnt eller ojämnt och som låtsades att jag var världens bäste älskare när jag i själva verket visste att jag aldrig ens egentligen kunde tillfredsställa henne eller kanske inte ens någon annan heller för den delen. Under nästan ett helt liv var hon den duktiga flickan och jag hade genomskådat hennes spelade innerliga orgasmer i vår gemensamma säng tidigare än jag egentligen velat se det som trotts allt kändes som ett svek som inte gick att förlåta, liksom hela hennes övriga livsförnekande sätt att tillfredsställa andra men inte sig själv. Så jag hade velat gå men alltså inte fått göra det. Duktiga flickor skilde sig inte.

Så hade det hänt. En dag kom hon inte hem. I hennes fall skulle man ha förväntat sig en akut hjärtattack. En sådan där häftigt, intensiv som fick hennes hjärta att stanna och henne själv att signa ner över skrivbordet. Vara död och borta redan innan hennes huvud med en dov smäll slog in i den gröna mappen med papper som behövde hennes genomläsning och namnteckning och låg där och väntade på bordet. Men så var det inte. Inte heller var det cancer. Nej duktiga flickor blir inte akut sjuka. Dom tränar, äter rätt och sköter om kroppsliga maskinerier så att också de snurrar på och är välsmorda och i perfekt skick.

Nej det var Rebecka som tog återstoden ab hennes liv. Sekreterare på hennes jobb. Det bara small till och den kvällen tog de flyget tillsammans till Barcelona och stannade där. Kom aldrig tillbaks. Det blev kris på jobbet såklart. Man bönade och bad att hon skulle komma tillbaks men hon vägrade. En av de andra delägarna tog över men konkursen var ett faktum redan ett år senare. Miljontals kronor gick upp i rök. Anställda förlorade jobb och försörjning. Vårt gemensamma hus här vid havet ville hon inte ha något med att göra. Barnen var ju utflugna och jag fick hennes del av huset bara ett halvår efter att hon lämnat mig. Värde flera miljoner. Själv ville hon bara ha de pengar vi hade på ett av våra gemensamma sparkonton. Sjuhundratusen kronor. Aktier och allt annat kunde jag behålla.

En flyttfirma hämtade hennes grejer. Några få möbler som kom från hennes egen familj ville hon ha men annars lämnade hon nästan allt. Jag tror det var för att glömma den här delen av sitt liv för alltid. För att inte ha med det gamla att göra mer. Metamorfos. Så nu lever jag här själv i det stora huset. Funderar på att sälja och flytta ut till ett litet torp någonstans där ute på landet där alla känner alla. Ett litet hus som borde passa en sådan här ensam medelålders man som mig som bara har kravlöst damsällskap då och då helt utan djupa känslor, men barnen vill så gärna ha huset kvar. Därför är det kvar i mina ägor med mig levandes i det. Det är här vi samlas under julen, påsken, midsommar och andra högtidsdagar. Här där havet både värmer och svalkar oss och faktiskt ibland nästan dödar oss med sin kyliga fuktighet.

Barnen besöker sin mamma och hennes älskade Rebecka då och då. Pratar ofta med henne i telefon. Själva har vi ingen kontakt. Det är som ett osynligt kontrakt upprättades mellan oss den kväll hon flög iväg mot livet igen. Nu lever vi våra egna separata liv och vi gör det jävligt bra. Ja jag tror bestämt att vi båda lever våra liv jävligt bra faktiskt. Förbannat bra. Jag hör såklart lite skvaller från barnen. Vet att hon har en liten restaurang där i Barcelona. Att den är populär både bland den lokala befolkningen och bland turisterna. Att de bor i en liten lägenhet på andra våningen efter en stökig gata inte långt från katedralen. Att hon är lycklig. Mycket lycklig, liksom strålar med hela sin person där i sitt nya liv. Det glädjer mig. Jag blir varm i hela kroppen när jag ser henne framför mig som en strålande, nöjd och glad person där under den Spanska solen. Att hon är lycklig och lever sitt alldeles eget liv till slut. Jag köper oftare Spanska viner numera just för att jag skall kunna höja glaset och skåla söderut mot henne som en gång var min fru. Saluterar livet. Salutera alla som vågar följa sin inre röst till slut.