Jodå han sjunger nu på morgonen av all kraft han som växte upp hos Pavariotti. Koltrasten ni vet. Jag måste gå de hundra metrarna sakta för att inte missa den här starten på dagen. Vaknat har jag gjort redan klockan fem och trettio. Karin jobbar den här veckan. Kontinuerliga semesterveckor får man inte ha i Ljusdals kommun ens om man försöker spara in under resten av året. Det är skräp med den här kommunens personalhantering, men det har det alltid varit, men kommer förhoppningsvis inte alltid att bli. Man får ha hopp även om de nästan förlorade. Hur som helst är det tidigt. Ingen kan gå upp fem och trettio om man inte måste. Men jag är såklart klarvaken när jag hör Karin gå ut genom dörren och ner för trapporna. Läser lite. Katterna samlas omkring mig där i sängen igen. Läser lite till och det börjar bli sådär mysigt med tunga ögonlock och långsamt i huvudet så att o-coola gubbar från Lo[o]s somnar igen. Sover ända fram dit bort till niotiden. Helgsover på en måndag och det är inte som det brukar vara. Det finns ändå låtsasjobb att göra också här i huset.
Men det får bli som det blir. Nu sitter jag ju ändå här och låtsasjobbar till slut. Tänk att det gått så lång att man sitter här och skriver krönikor som ingen har beställt och än mindre vill ha för att ha något att göra. Kan det bli mer patetiskt och oönskat. Knappast.Men en gång o-cool…
Lo[o]svecka här i Lo[o]s den här veckan. Italiensk flagga vajade över byn igår eftersom det var Italiensk afton och Sole Mio ljöd som man kunnat förutse över byn och dränkte alla försök till rock’n roll men också Pavarottikoltrastens skönsång som tydligen inte lyssnade till uppväxtlandest “nationalsång”. Men har man en gång hört och lärt av Pavarotti så har man såklart. Mycket annat händer också förstås. Det mesta med fokus på något bakåt i tiden. Eller det mesta är väl fel såklart. Allt. I det är inte Lo[o]s sämre än andra landsbygdsbyar. Allt bra hände förr, sånt som händer nu är skryt. Hur som helst brukar veckan i alla fall avslutas med att årets Lo[o]sbo utses. Jag tror det var min postlådekamrat, han med dragspelet, som välförtjänt utsågs i fjol och las till skaran av andra välförtjänta prominenta mottagare. Som låtsasjobbande o-cool gubbe i Lo[o]s kommer man av förklarliga skäl inte i närheten av sådana upphöjelser. Också här har man en viss miniminivå på sina utmärkelser men det är såklart som det skall vara.
Det som är sorgligt är att de som jobbar hårdast inte heller får del av sådana här priser. Det här gäller naturligtvis inte vara Lo[o]s utan förkommer överallt. De jag först tänker på här i Lo[o]s är paret som driver kiosken. I ur och skur, vinter som sommar håller de den lilla kiosken öppen. Aldrig en ledig dag. Alltid jobbandes. Spriten, spelen, paketen och den där litern mjölk man glömde till baket förser dom oss med på obekväma tider. Att vara kioskägare i Lo[o]s är kanske inte det mest lukrativa det kan alla förstå. Det finns bättre etableringsställen. Lösningen är att jobba hårt såklart.
Man hör ofta som företagare (jodå jag har inte låtsasjobbat jämt) att man inte ställer upp för byn. Men det är det här att driva företag som är det ultimata sättet att ställa upp. Den ekonomiska risken, oron för hur det skall gå, anställningar, jobb alla daga i veckan och ingen semester. Inga fina priser eller oftast inte ens ett tack eftersom man tas som helt självklart finnandes där.
Om tjugo år kommer den här kiosken att vara viktigare för byn än vad vår affär är idag. Dagligvaruhandeln har en riktig tuff kamp att möta under de kommande åren. Beställningar på nätet och hemleveranser till dörren ökar och kommer att öka än mer och ta över vårt springande med kundvagnar. Det är både miljövänligt och bra eftersom volymerna ökar och också vi ute på landet kan ta del av de mer udda i sortimentet och lägre priser. Förlorarna är dagligvaruaffärerna. Dom försvinner. Men de där sakerna vi glömt, mjölken, jästen eller vad det nu är kommer vi också behöva i den här nya tiden. Se där Kioskernas renesans just för att i de läget spelar inte priset någon roll. Förändras eller dö. Livets grundförutsättning #1
