Studenttiderna är över och studentlåtar drar sig neråt men däremot finns fortfarande midsommartankar kvar hos “mina fans” nåja “occasional listeners!”. Hälsingland har fortfarande en oförtjänt tredjeplats och jag tycker det är roligt att två av Lill-Babs låtarna fortfarande håller sig kvar. Thats punk for u. Jag kan inte leva utan dig och Leva livet
Day: 19 July 2013
Gammal men fortfarande rätt skoj
Men ge dig idiot. Erkänn att ni tog fel beslut! En dålig beslutsfattare och ledare är inte en som tar fel beslut utan en som inte kan rätta sig när han/hon insett att man tagit just ett felaktigt beslut.
Österlen
“Den där Albert Viksten som ni har där uppe, ja eller hade när det begav sig, var ju ingen riktig författare egentligen. En klåpare bara. En härmare, hade han inte skrivit för den socialistiska pressen så hade hans röda kamrater inte lyft upp honom till de höjder han oförtjänt kom till. Det var kamraterna och hans eget övermod som tog honom dit, inte hans geni. Var det något han hade brist på så var det sannerligen geni den jävlen. En förbannad murvel bara som skrev ner en massa skitord som bara socialistiska proletär-wannabes läser ett enda ord av.”
Han svepar sitt vinglas, Uffe, och häller upp mer. Tömmer lite desperat flaskan utan att bjuda mig. Vi sitter där i Österlen på hans gård och han har en av sina dagliga “jag är föbannad på allt” perioder. Vi har upplevt det flera gånger redan den korta tid jag varit här. Eftersom jag kommer från Hälsingland så är det naturligtvis något Hälsingskt han angriper.
“Men den där förbannade Lidman dom hade i Edsbyn. Han var en sann jävel. Sköt sig väl till slut. Heder för författare som går hela vägen. En dag skall jag tamefan skjuta mig också. Måste bara köpa en snygg revolver. Det måste vara med en revolver. En snygg annars kan det få vara. Om jag nu blir så jävla nöjd med tillvaron någonsin så jag kan placera en kula i tinningen där den skall sitta. Man måste vara jävligt nöjd med det man gjort och inte vilja producera mer innan man gör det. Eller inte kunna såklart. Det är nog värst. Vilja göra mer men inte klara av det. Skrivimpotent också, liksom. Men Albert blev aldrig det. Han sköt ekorrar och älgar och skrev dynga hela tiden. En djävla skitförfattare.”
Jag vill ju säga några ord som lindrar kritiken som min kommuns mest upphöjde författare får här i Österlen en sommarkväll när inte ens havet kyler två gubbar – en cool och en o-cool – som sitter där bland humlen i en trädgård. Men herr Lundell är i farten nu och inte fan har han för avsikt att sluta nu inte. Nej då, långt ifrån.
“Nu för tiden finns det väl inte ens en bloggare värd namnet i ert landskap. Bara charlataner alltihop, bara sådana som säger att dom skriver böcker men egentligen inte kan konsten att få en läsare att faktisk vilja vända blad. Grundföresättningen för att överhuvudtaget skriva ner orden…. Men se på fan nu är det någon uppe på den där jävla himmelstrappen igen… Jag skall fan gå in och hämta bössan och skjuta den jävlen..”
Och in försvinner han. Mycket riktigt är det någon som står och tittar där på hjimmelstrappan. Det är klart och tydligt att det inte är konstverket personen är intresserad av utan de Lundellska ägorna och den Lundellska personen. Det vittnar kikaren som han/hon, den nyfikne intresserat kikar häråt genom tydligt på.
Uffe kommer utrusande igen som den värste Picaso men istället för ett gevär har han alkoholmätaren i munnen och han blåser som bara desperata författare och musiker på +60 kan.
“Helvete, helvete, helvete jag kan inte köra nu. Blås du! Kanske kan du köra. Måste in och hämta en låda vin nu på systemet om jag skall klara av det här förbannade helvetet. Jag måste nog fan dra härifrån för alltid förresten. Ut i Europa. Friheten.”
Och han kaster till mig alkoholmätaren. Men efter en halvflaska Ulf Lundellsk whisky i en annan prisklass än den som står och skäms i mina hyllor så vet jag redan resultatet innan jag blåser. Nej inte ens jag kan köra.
Så han rusar in igen. Skriker där inne. “Lena, Lena”. Och till slut svarar då denna Lena och till slut kommer också denne Lundellska kvinna ut genom dörren och precis som whiskyn, landskapet och allt annat här är hon inte någon att skämmas för hon heller. Eller snarare är hon vacker som Österlenska rapsfält med ekar eller va det är för jävligt vackra träd som står där mitt i de där fälten och gör hela bilden så förbannat perfekt att man helt enkelt baxnar . En stor stickad, säkert Uffes, grå tröja har hon på sig. Barbent. Snabbt pådragen. Det är bara tröjan som täcker en bit ner på låret. Långhårig. Okammad. Ljus. Drygt trettio. Hmmm jag har varit här i tre dagar nu och inte sett henne ännu. Var kom hon ifrån. Har han något slags lager med vackra unga kvinnor här i den Österlenska kåken bäste Uffe. Ungefär som vinkällaren. Ja, som kanske har det popstjärnorna. Bara hämtar en ny kvinna när dom behövs. En av med för dagen lämplig ålder, utseende, intelligens och bouquet.
Det är köra han vill att denna Lena skall göra och hon säger buttert hej till tjocka o-coola gubbar från Lo[o]s när hon går förbi bordet, där en sådan bara sitter och iakttar det hela. Inget leende, inget känslomässigt som når ögonen. Bara en mun som rör sig och får ur sig ett “hej” och sen har hon gått förbi och satt sig i den svarta BMW’n och protesterande hårt slängt igen bildörren. Uffemannen kommer efter
“Jag måste ha den där lådan nu, Du fattar va? Du kan väl hacka lite lök så länge så kommer vi tillbaks sen. Vi köper med oss lite gott käk från Simrishamn. Gå omkring lite här på gården och se lite Lundellsk ut om du inte orkar hacka. Sen äter vi gott och dricker för livet och kärleken och glömmer Hälsingska skitförfattare. Vi syns.”
Och så drar den iväg den där bilen som jag vet han haft så mycket strul med. Idag går den i alla fall av egen maskin. Ena backspegeln hänger löst och skyltbelysningen fungerar inte men allt kan man ju inte få fast man har en bil som kostar nära millen. Han är förbannad på det där också. Det vet jag utan att fråga.
På konstverket i konstparken synes ingen längre. Jag är själv här på Lundellsk gård nu. Går helt enkelt in och hackar lök. Laserslipad kniv har den jävlen, jo jag tackar jag.
Det drar.
Han som växte upp hos Pavarotti när det begav sig, Koltrasten, är tyst
på morgon när jag hämtar tidningen. Inte syns något av min vän dragspelaren heller. Det avv naturliga skäl. Saknar honom. Måste åka och hälsa på min postlådekamrat där på sjukhemmet. Karin sover fortfarande och ute är det Svenskt sommarkallt. Det är väl just det som göt att Koltrasten är tyst den här morgonen. Det finns liksom ingen himmelsk skönhet här på den lilla kullen med det stora gula huset att sjunga underbart vackert om. Som koltrast väntar man in dom där himmelska sommardagarna och lägger allt krut på dem sångmässigt. Som sig bör. Till alla vår glädje. Men också honom saknar jag såklart. Han som lyfter upp mig en bit varje morgon annars. Jag anar nog att det finns en fru där i bakgrunden hos skönsjungande koltrastar också, hon (skulle kunna vara en till han) som gör allt jobbet så att han kan sitta där och sjunga alltså. Så egentligen är väl min vän Pavarottikoltrasten bara ännu en självisk skit. Men frågan är ju om inte sådana som han med en sådan där solklar begåvning måste mätas med en annan måttstock än vi andra. Måste får ha lite egenheter och fritt livsutrymme som vi andra inte kan tillåta oss utan att bli översittare och eländesmänniskor. Hade jag haft den där dialogen med han/hon/det som Barbarotti har så skulle jag hört mig för om hur det är med det där. Men Gud är någon annanstans idag också. Kanske med rätta. Det finns väl alltid någon kondom eller någon våldtagens abort som kyrkan vill ha hjälp ned av honom/henne/det idag också.
Jag har insett att jag har problem med att göra mig förstådd. Jag förklarar eller säger saker men ingen tycks förstå. En timme senare, en vecka senare eller något år senare säger någon person samma sak och helt plötsligt förstår alla. Låt mig ta ett exempel. Jag gör en demeapplikation på en speciell hårdvara och så publicerar jag den. TYSTNAD. OK ingen var intresserad är min reaktion så jag fortsätter med annat. Ett år senare gör någon annan en omkompilering av den här demon och lägger ut. REAKTION-WOW. Det här händer alltid utan undantag.
Det här är väl egentligen OK men skapar en ensamhet och ett utanförskap som plågar mig. Vad är det för fel på mig? Vill man inte lyssna på vad jag säger eller säger jag det jag säger på fel sätt? Är jag en så otrevlig person att man helt enkelt inte vill säja “wow” när jag gjort något. Missunnar mig det där goa efter att ha jobbat ett och slitit. Jag tycks vara dömd att alltid sitta här kolgruvorna och jobba och jobba men liksom inte få någon upplyftande lön för jobbet. Men det är kanske så det är. Nicolai Tesla är väl det lysande exemplet på det. Han var tvungen att dö (och bli tokig innan det) för att till slut få uppskattning för de enorma saker han gjorde. Idag lär an faktiskt ut att det var han (inte Marconi) som uppfann radion och nog måste man väl säga att han fick upprättelse mot likströms Edison med sin växelström gode Nicolai.
Men usch vad deppigt det blev nu. Ledsen för det. Antagligen konserten igår som fortfarande sitter i kroppen och deppar ner. Nä, nu skall jag låtsasjobba en hel dag till innan Karin åter skall få semester. Trotts att vi låtsasjobbare inte har semester tänker jag faktiskt ta en och annan dag ledig under hennes nya treveckors period. Låtsassemester alltså. Havet drar i mig. Verkligen suger mig till sig, och jag måste se, det, höra det, lukta det och ta in det med mina känslor snart för att kunna leva vidare. Men tills havet och jag ses får allt skrivbordet och låtsasjobbet bara fortgå.
Har Du läst ända hit är det grattis som gäller. Du är (nog) inte en enmeningsmänniska heller.