Fiverr: Graphics, marketing, fun, and more online services for $5.
Day: 21 July 2013
Categories
En sten
Bara en liten sten fanns kvar efter honom. En liten skitsten det skall erkännas, men för Sofia var den en diamant. Vackrare än någon annan sten. Han hade tagit den med sig när de reste hem från Island den där hösten. Då hade hon bara tyckt att det var fånigt att ta den med sig, för inte ens då hade det varit något märkvärdigt med den där stenen. Från Island kan man kanske förvänta sig att man tar med sig något exotiskt vulkaniskt, men det här var bara en sten som legat bredvid vägen utanför hotellet. En lite rödaktig lortig sten som var den ende som inte var grå eller svart där på ön. Han tog den för att de skulle komma tillbaks. Hon och han och deras ofödda barn. De skulle åka hit igen och återlämna den här stenen som de tagit till låns tills det var dags att göra just det. Deras barn skulle få se ön som hans pappa älskade så. Nu fanns alltså bara stenen kvar.
Det var bara ett halvår senare som han hade omkommit i en drunkningsolycka. Dykning var en av hans passioner och när han dykt med sina kamrater utanför västkusten, i Lysekil, hade något gått fel och han kom aldrig upp igen. Man hade senare hittat honom på sjuttio meters djup. Fast i ett gammalt trålgarn, ett som inte skulle vara där. Veckan efter hade hon hade gråtit ut sin ofödda barn ur sin livmoder. Tårar som inte räckte för att släcka hennes sorg och som istället blev till blod som sköljde ut en oskyldig som skulle blivit en egen människa men aldrig fick bli det och istället alldeles för tidigt med smärta forsade ut ur hennes sköte. Sköljdes ut och togs död på. Sen var hon ensam. Smärtan var ensamheten i dess existentiella form.
Visst fick hon hjälp. Både hans föräldrar och hennes egna, kamrater och folk i hennes närhet, hade varit fantastiska. Förstått när hon fallit ihop under en middag för att hon inte orkade mer och aldrig velat resa sig igen. När hon gråtit ut alla tårar som hennes kropp kunde producera och hennes ögon torkat så att hon inte längre såg. Blev blind för världen som tycktes henne för grym för att gå att se. Man hade förstått när hon tappade det första kilot för att mat inte längre smakade och det andra och också det tjugonde. Men ingen hade någonsin kunnat trösta henne. Ingen kunde någonsin ta bort smärtan från hennes hjärta som gjorde så ont, så ont att hela hennes väsen ständigt darrade. Inte förrän idag.
Stenen hade legat i en av fickorna på hans gamla slitna oljerock. Hans favoritrock. Hon hade suttit på golvet och borrat in ansiktet i dess foder, luktat på den eftersom det fortfarande fanns en svag doft av honom kvar i den här rocken. Stoppat ner handen i fickan för att liksom komma närmare honom i sin sorg, hålla om honom, komma in i hans famn igen och så känt stenen där i fickan. Först inte fattat vad det var men ganska snart insett vilken sten det var. Blivit helt lugn. Tagit upp den och värmt den mot sin kind. Kysst den som om han, just han stått framför henne och gett henne den här underbara stenen precis i det här ögonblicket för att hon skulle leva vidare, för att hon måste leva vidare eftersom hon var en av dem som levde. Leva också för dem som inte längre fick leva men så gärna hade velat göra just det. Och hon lyssnade till stenens budskap. Hängde in rocken. Imorgon skulle hon boka en resa till Island för att återlämna stenen och börja ett nytt kapitel i sitt liv. Ett som levande igen.
[soundcloud url=”http://api.soundcloud.com/tracks/101979324″ params=”” width=” 100%” height=”166″ iframe=”true” /]
Categories
10 Urban Legends about Famous Scientists
Categories
Eken
När våra barnbarn glömt oss är vi inte ens kvar som fragment i tiden. Om man nu har haft några barnbarn, annars kommer glömskan redan med barnen. Jag tänker på det när jag ser eken där vid stenen i vår trädgård. Den vi satte ner i sommarvarm mull för nu ganska många år sedan. Import från ett lummigare Sörmland. Den har vi dödförklarat så många gånger att det inte med lätthet går att räkna dem alla, men den står där och den växer några milimeter här på +400 varje år lik förbannat. Ännu en växande hyllning till livet på en kulle mitt i Sverige. Om inte vinterbrännehungriga Lo[o]s bor, som kommer efter oss här på kullen, plockar fram den älskade motorsågen och sågar ner den, så kanske den står här också om fyra hundra år. Då när ingen minns vilka det var som satte den. Måste glädjas för mig själv åt tanken. För i det lever också vi kvar, vi som bodde här en gång.
Men jag har lärt mig att också vi, de små och obetydliga, är en del i det som är stort, hyllas och lever kvar. Som kugghjul i ett stort maskineri, får vi maskinen att fungera och gå framåt. Vi kan bara åstadkomma det tillsammans. Faller en del ur så stannar allt. Den socialistiska principen. Det är inte urtavlan och visarna på en klocka som är de enda viktiga delarna och det det är definitivt inte de som sitter där och syns tydligt för världen som får den att ticka på. Den som öppnat och beskådat urverket vet att det gäller skönheten också. Mycket av det viktigaste och det vackraste är dolt och man måste se under ytan för att ta del av det. Måste anstränga sig lite. De anställda på TV4 och andra mediabolag har ingen aning om det där men jag antar att det antagligen står inskrivit i HR managerboken att djup inte skall premieras vid anställning på alla dessa mediabolag.
Jag har fått påringningar från mediapersoner med jämna intervall genom åren. Som sist när P4 Gävleborg ville utse den bästa byn. Jag skrev något i min blogg om den ambivalens jag känner för det här stället. Hur jag älskar den här byn, skogen och Hälsingska berg som rullar bort i fjärran, men ändå längtar bort härifrån med alla delar av min gestalt varje dag. Han som ringde hade kanske skummat det jag läst på sin höjd. Ville att jag skulle prata om byn. Jag tackade nej såklart. Orkar du inte läsa vad jag skriver får du f:n inte ta del av vad jag säger heller. Men han har inte varit ensam genom åren. Det är bara några få som varit annorlunda. Som fått ja och då har dom oftast också lyssnat.
Men eken den bryr sig såklart inte. Inte så länge den får leva och växa där vid stenen. Jag hoppas jag skall få se dess stam bli grövre och dess krona sträcka sig upp mot himlen innan jag dör. Precis som lönnen som vi satte när barnen var små. Nu ett stort träd med grov stam och snart upp i samma höjd som huset. Det är på sånt man märker att man åldras. Att ens tid är räknad. Som gör en glad att man ändå gjorde dom där grejerna som man längtade efter fast än alla sa att det var misslyckat från början. Man har liksom bara ett liv. Man kan inte leva det efter de andras måttstockar och inte heller utan att någon gång titta under ytan. Man måste liksom leva sitt eget liv för man kan inte annat.