Month: August 2013

Vi skulle till Stockholm, frun och jag. Vi brukar göra det ibland. Hon är född där och jag har bott där tillsammans med henne och vi gillar den där förbannade staden båda två. Bullshitcitykärlek. Det blir lite annat än skog och träd och skog och träd och en kotte och en sten och ännu mer skog och träd som man ser varje dag, på samma plats, utan att de rör på sig de allra minsta. Det kom hastigt på för frugan hittade ett biliigt boende en bit utanför stan som verkade bra. På min lott föll att försöka hitta något vi kunde gå och se under någon av kvällarna vi var där. Inte livsviktigt kanske men kul om det fanns något.

Eftersom det var bara en vecka före så var det slutsålt både på fredagen och lördagen på de grejer som verkade mest intressanta och var förstahandsval. Buskis och sånt funkar inte för mig, jag är för trött och tråkig för det, så allt sådant gick bort. Till slut var det bara en föreställning med Orup och Lena Philipson kvar. Jodå, Orup funkar sedan hans Intermezzo tid, då när pengarna inte hade trollat bort hans värderingar, Lena lite mer tveksamt, men va’tusan, vi överlever nog en kväll så jag bokade de två biljetter som fanns lediga. Långt bak men är man sent ute får man ta sånt. Billiga var de också. Öppningskväll noterade jag i föregående.

Så vi tog tåget ner. Eftersom det var i November så var det kallt och mörkt och så fort vi klev av i Stockholm också de där fuktiga kalla vindarna som drar efter gatorna där i stan i November och liksom söker upp sina offer. De som kräver ett järn innanför västen om man skall vandra någon längre stund där efter boulevarderna. Vi åt lite gott och vandrade sedan lugnt men frysande genom stan förbi kungsträdgården bort mot Berns.

Alla fotografer där utanför ignorerade oss lika mycket som vi ignorerade dem. Andra var tydligen mer intressanta. Men vi gick in. Champagneglas på dubbla led efter disken, fullsmockat i lokalerna. Vi hängde av oss kläderna och rörde oss mot Champagneglasen. Övriga närvarande verkade ta för sig, men i samma ögonblick som vi tänkte göra detsamma blev det tydligt vilka de övriga närvarande var. Runt omkring oss minglade den Svenska artisteliten, tv personligheter, författare, ja var än man vände sig åt för håll så stod det någon som man kände igen från något officiellt sammanhang. Champagnen var säkert gratis där den stod men efter den här upptäckten kände sig varken o-cool gubbe från Lo[o]s eller hans fru speciellt värdiga att plocka åt sig varsitt glas. Pinsamt om vi liksom tog ett varsitt glas och att de sedan slets ur våra händer igen av någon som upptäckt att vi bara var lantisar som egentligen inte hörde hemma där. Vi avstod följaktligen.

Kissnödig kan man ju bli av mindre och på toaletten kan man bara konstatera att kändisar kissar på samma sätt som oss andra och med samma delar hängandes framme. Om deras var av guld till skillnad från min mer köttiga lilla söta vågade jag faktiskt inte se efter. Men de pratade och resonerade om ungefär samma saker där som på vilken annan offentlig toalett som helst. Nått TV-jobb, nån ny båt och någon efterfest som skulle “krevera” i Östermalm lite senare. Ja, ni fattar.

Utanför står frun och väntar och flinar. Det är nämligen lite overkligt det här. Så vi vandrar runt lite. Vi hör såklart inte till. Vi är åskådare från landet i en finare värld som bara har hamnat här… ja fråga mig inte hur. Men det är lite kul. Där kommer Tompa Ledin med sin uppvaktning. Jag tjenar och han tjenar glatt tillbaks. Just det där att tjena blir ?iksom till en liten lek och jag fortsätter med det tills föreställningen börjar. Flinar lite och får glittrande vita tänder tillbaks. De kan gott fundera vem den där o-coole gubben som hejade var. kanske en filmproducent, jag ser osäkerheten i deras ögon, en som man borde hålla sig väl med för framtida möjliga jobb. Man vet inte med de där o-coola gubbarna.

Sen föreställningen. Den är ju som den är. Går att se. Förminglet är bättre och efterminglet, ja det avbryter vi ganska tidigt. Står där och ser oss om en stund. Känner igen men känner ingen. Efterfesterna kommer vi inte bli bjudna på och nej vi hör inte hemma här. Den sista jag tjenar på är Ebba Hultkvist och jag ser att hon står och ser förvånad ut också när vi kliver ut genom dörren. Kanske står hon där och gör det fortfarande, om det vet jag intet, för sen dess har jag aldrig varit dit igen. En brist som borde åtgärdas. Och när vi går ut i den bistra Stockholmskvällen vill ingen fotografer ta bilder på oss då heller, däremot jagar de iskalla, fuktiga vindarna, oss hela vägen hem till det varma hotellrummet.

Jag skickade blommor till en gammal dam i helgen. Hon och ett till namn är de enda som finns med på den listan nu för tiden. Ni vet gamla släktingar som man försöker få iväg ett vykort till, en blomma på födelsedagen, lite godis till jul och ett besök ibland om och när det går. Den här listan har krympt drastiskt med åren. Det fanns en tid när det var massor av namn och de chokladaskar som skulle inhandlas och skickas till julen var en ansenlig utgift, speciellt eftersom vi själva sällan har suttit på så mycket pengar. Icke längre så alltså. Släkten krymper.

Det förutsätts bara vara min fru som gör det här. Jag har sällan fått cred. genom åren men det är ju inte det jag är ute efter heller. Jag vill uppmuntra och visa att de här personerna har ett värde fortfarande för mig. Det behövs inga tack eller annat eftersom det inte har någon betydelse och om de nu tror att det är någon annan som fixar det där åt dem och blir glada så är det väl helt ok det också. Det är ju ändå bara det som är tanken ändå från början. Inte att själv samla personliga poäng.

Det finns liksom en skillnad i det här att ge för att bli betraktad som god eller att ge för att man vill ge. Man kan jämföra med att inte döda för att man vill komma till himlen eller inte döda för att man respekterar livet, eller att man inte trampar på den där myran för dess egen skull och dess rätt till existens, inte för att bli betraktad som god och hämta hem poäng. Visst är det självklart att vi skall göra saker för andra för deras skull inte för vår egen. Ändå tänker så många tvärt om. Se bara på varenda en av religionerna. Inte ens en Buddhist förväntas göra saker utan en baktanke om sitt eget jags upphöjande. Orent om ni fråga mig. Rent är det bara när man glömmer sig själv och försöker göra gott i litet och stort i alla fall. Skada kommer man att göra hur än man försöker. Det är oundvikligt. Men försöker man så har man i alla fall tagit en slags upphöjd ställning. Det är inget mer med det och inga belöningar väntar för det. Det är bara som det är och som man kan vilja göra och vara.