Month: August 2013

Råkar du befinna dig nära Örnsköldsvik imorgon så rekommenderas ett besök på Götheborg, ja du har faktiskt hela helgen på dig. Ett vacker skepp men framförallt en vacker dröm och något man kan lära sig av. Har man en dröm så kan man faktiskt realisera den om man verkligen vill det och i och med det skapa drömmar för en hel massa andra människor.

För mig är det just det Götheborg är i första hand och därför blir jag varm inombords bara jag tänker på den där båten.

Kall tidningshämtning. Citronträdet skriker åt mig att “nu jävlar var det allt nära” men jag är för trött för att lyssna för noga på frusna citronträd som inte riktigt kan tänkas sig att stå ute när temperaturen kryper ner mot noll. Men min termometer säger sex grader när jag kommer in igen med tidningen under armen, så det var mest sydländskt temperament det där skrikandet i alla fall.

Ja nog fan går vi mot höst och vinterhelvete igen. Fast hösten har jag alltså inget emot egentligen. Och inte den första vintervägen fram till jul heller, då trivs jag som en liten krumelur. Det är sen, där efter nyår som hatet mot kyla, is och snö växer. Eller hat är väl att ta i, mer uppgivenhet. Men det är då man skulle vilja dra iväg till solen och havet och värmen och svettiga nätter i sängar där man inte kan sova och därför snurrar som en propeller, men där det inte gör något därför att man kommer sova siesta nästa dag när det sannerligen är för varmt för att jobba eller göra annat. Alltså bo tillfälligt någonstans där ölen är kall och havet luktar sådär ruttet härligt som hav med ruttnande tång luktar, men där vindarna, de ljumma, och bruset av vågor mot land lyfter sinnen till nya höjder. Jodå, jag vet att jag kommer att sitta här på kullen med det gula huset i alla fall men lite måste man väl tillstå sig att drömma ändå idag den femtonde augusti. En ny dag. Tror den blir bra!

Jag funderar på att lägga mig. Upplösningen i bra bok väntar och jag kan liksom inte riktigt få fram det där kreativa ikväll vad jag nu skall med det till över huvud taget här på låtsasjobbet. Fick huvudet fullt av längtan. Havet nämndes i en diskussion på fejjan och det satte sig liksom i huvudet. Man måste väl helt enkelt åka ut och lukta på det för att mildra den där längtan som liksom drar och sliter i en.

Hur i helvete hamnade man egentligen här i skogen från början. I den här bubblan jag lever i, där i bubblan där jag iof trivs förbaskat bra, men allt utanför det här gula huset och kullen, vad skall jag med det till, och vad skall de som finns där utanför med mig till? Fast det är komplicerat såklart. Jag älskar ju det här också. Så in i helvete ibland, nästan som i början. De dagar när jag inte hatar det. Eller kanske är det timmar det svänger på det där älska, hata, älska, hata, tick, tack, tick, tack. Men ganska säkert handlar det bara om mig själv egentligen såklart. Att inte riktigt kunna älska sig själv. Har alltså inte ett dugg med var man befinner sig, var hatten ligger, utan det tillstånd man befinner sig i som en simpel liten rädd en som försöker allt han kan för att vara människa och inte clown.

Helvete vad svårt det där blev då! Det finns liksom inget annat avslut på detta än att lägga sig. Annars vet man inte alls vilka mer slutsatser som kan ploppa fram här på nattkröken.