Det regnar idag när jag hämtar tidningen. Skönt tycker jag där jag lufsar ut i storstövlar och inte barfota som de senaste månaderna. Regnet är det sköna då alltså, barfota går jag gärna ett tag till. Nu är det verkligen tyst här på berget. Fåglarna har tydligen annat att göra nu än att sjunga, det har kanske att göra med en stundande höstflytt. Idag när det regnar gör väl det sitt till men det enda man hör egentligen är tranorna när de flyger över huset på sin daglig tur och skriker “vi kan flyga”, “vi kan flyga”. Förmodar att det är de två ungarna som skriker detta och att föräldrarna svarar “tyst med dig unge” “tyst med dig unge” på föräldrars vis. Eller också säger de något annat, hemligt och förborgat för oss självupptagna människor.
Inte heller denna morgon möter jag dragspelaren vid postlådorna. Han sover förhoppningsvis sin skönhetssömn eller också har han hunnit fram till kaffet. Möjligen är det regnet som håller honom inne. De är mer rädda än andra för fukten dragspelarsläktet. “Se upp för fukten älskling” brukar man höra dem sjunga eller om det nu är jag som hört fel igen. Men vi måste nog träffas och ljuga lite för varandra snart min gode gamle dragspelare och jag. När vädret blir torrare igen.
Annars tänkte jag se världen idag. Åka till centralorten, Ljusdal, bort liksom, för det är så långt det går ifrån en plats jag känner som hemma. Har aldrig riktigt kunnat ta in Ljusdal även om jag ibland kan tycka Ljusnandalen är det vackraste som finns. Det finns människor där också som är bland de bästa, men jag känner bara ett litet fåtal, ja de ryms väl på halva ena handen egentligen. Kanske lika bra det förresten. Vad i helvete har jag där att göra. Gäller väl Lo[o]s också. Känner väl inte mer än en handfull här heller men nickar åt många. Jagar man inte, fiskar man inte och kör man inte skoter så blir det väl så. Men man skall vara försiktig med att se ned på de här skogsmänniskorna. Det finns betydligt mer här i huvudena på folk i skogen än vad en snabb Stockholmsanalys av människorna ger vi handen. Filosoferna och tänkarna sitter ute i landets stugor, det har jag lärt mig. Inte på landets tidningsredaktioner eller tankesmedjor. Det må vara att det bara är blommorna, älgarna och vinden som får höra deras funderingar och slutsatser men de är inte mindre sanna, avslöjande och revolutionerade för det. Den som tror något annat har fått existensen om bakfoten.
Men det är det där bakåtsträvande som sänker mig som ett blysänke. Hur historien är så jävla förbannat bra, det gamla så eftertraktansbart, men det nya så jävla dåligt, hemskt och farligt. Speciellt när det där gamla var framsteg och nytt då när det hände men ingen tycks förstå det sambandet. Oviljan att förändras och att tro och följa de stora visionerna och den naiva föreställningen om att Messias snart kommer från Stockholm med sin fabrik utflyttandes till orten med alla nya välbetalda arbetstillfällen. När det egentligen bara är de som står där på den egna jorden som kan förändra. Som måste samarbeta och förändra för att överleva. Men det händer såklart inte. Ledarna sprider bara sina optimistkonsultåsikter och stora ord och klagomål på de som gör mest om att också de “borde ställa upp” med de positiva orden. Skit i handlingen. Den nya tiden byggs på ord i massor, helst positiva då. Men det är skönt såklart att vara gubbe. Man får liksom klaga då utan att någon förväntar sig annat. Men det där “ställ upp” klarar man sig iof inte utan.
Men det är som det är. Tidningen inhämtad. En macka skall man väl kunna få unna sig såhär på morgonen som o-cool gubbe från Lo[o]s. Läsa lite om världen och Sverige och om eländet. Där framkommer sällan så mycket positivt. En egen stund där på morgonen innan resten av huset vaknar. Ja det blir nog bra det.
