Month: August 2013

Har klippt mig idag. Nu är det bara att skaffa ett jobb som återstår liksom för att man skall åtminstone fungera (nästan) som vilken som helst normal Svensson som helst i högen. Det inre är mer svårförändrat såklart och jag vet inte riktigt om jag heller vill bli av med den galningen som bor där inne. Vi har liksom vant oss vid varandra och han är liksom arvet efter farfar och därför (som jag ser det) värd att bevara.

Apropå arv förresten så har jag ärvt en hel del instrument när släktingar gått bort. Det har liksom inte varit någon annan än jag som varit intresserad av det där “skräpet”. En citra t.ex. och en el-autoharp, ett helt gäng gamla gitarrer och så två dragspel. Gösta, min farbror rörde sig i gänget kring visbåten storken och lämnade efter sig en hel hög dragspel och andra instrument. Ett dragspel och sedan ett till kom min väg. Jag tog det där med dragspel seriöst till en början. Köpte lärobok och började träna. Men logiken där bland knapparna övergick mitt förstånd, så det var bara att frustrerad ge upp och sedan dess har de blivit liggande kvar i sina lådor. Men endera dan skall jag ta mig samman och lära mig det där. Men med en av Sveriges bästa dragspelare några få meter bort så måste träningstillfällena noga väljas ut så att vinden ligger i en riktning som inte för försöken till harmoniska toneföljer som inte alltid blir det mot hans hus. Det är kanske skönt att skratta ihjäl sig men knappast lämpligt när jag nu behöver min dragspelande granne som samtalspartner där vid postlådan också i vinter. Man skall vara rädd om sina grannar varje dag och till julen sina granar. Så är det faktiskt och så bör det förbli.

De unga förstår såklart inte en 56-årings glädje när han sprudlande glad fortfarande upptäcker att han hör syrsorna. Öron vars trumhinnor stelnat av ålder och som plågats framför Marshallstackar och diverse av fabrikens och verkstadens maskiner låter denna underbara njutning nå mina sinnen ett år till. Det bockar och tackar jag allra ödmjukast för.

Jag borde egentligen inte ens försöka berätta den här historien. Främst därför att kungen har förbjudit mig, men också för att den inte passar sig i det här forumet. Men jag berättar den eftersom jag vet att också här finns de som vill tränga under utan och undersöka det självklara. De som vill och måste få veta sanningen.

Jag befinner mig ute bland folket för att värva de modiga. Kvinna eller man är lika, det är modet jag är ute efter. Styrkan att gå sin egen väg, styrkan att stå emot det yttre trycket. Jag hittar dem såklart. Inte alltid på ställen dit solen når utan lika ofta i de mörka gränderna och fängelsehålorna. Råstyrkans män försöker vilseleda mig med muskler och platta magar, de vackraste kvinnorna likaså med falska attribut av plast och silicon, men det är som sagt inte deras egenskaper jag söker. Mod sitter i hjärtat och måste ha spridit sig ut med blodet i resten av den modiges kropp för att ha något värde för mig och mina likar.

Vi står nämligen inför förändringen. Världarnas förändring. Egentligen är det bara som det skall vara, förändring tillhör livet, men för att vi om bor här skall klara av det nya krävs mod. Mod i alla fall hos några som vågar stå emot och forma tidvattenvågen som kommer med förändringen. Valet står mellan att förföras av låtsasverkligheten och förslavas av den eller att fortsätta leva i den riktiga världen. Jodå, vi har redan förlorat mycket mark. På bussen ut hit till den nya staden satt alla djupt försjunkna i displayerna, ikväll efter kvällsmat utan diskussion kommer samma människor sitta framför hembioanläggningarna som serverar alternativ verklighet och lek, lek, lek så ända in i helvetet. Eller är det himlen? Paradiset?

De modiga måste våga stå emot den uppdiktade bättre verkligheten. Älska varandra fast än man inte tycker helt lika och fast än den egna kroppen har en fettvalk som TV-lekledaren skulle skjuta sig i huvudet för om hon vaknade med kring sin mage en morgon, en vacker sommardag, när stranden, den virtuella, väntade. De modiga måste kunna ge sig in i det virtuella världen för att lära, notera och se och sedan koncentrerade utföra sina uppdrag för att sen ta sig ut igen – det svåraste – och fortfarande uppskatta en koltrasts sång i närmaste träd. De modiga måste förstå och uppskatta bristerna lika väl som det perfekta, för inget av detta kan finnas utan det andra. Likformigheten finns bara i döden. Den virtuella världen är drömmen som man till slut – om man inte tar sig i akt – aldrig vaknar upp ifrån. Drogen som alltid håller den förlorade fången. Som gör människor till slavar. Kontrollerbara av dem som ingen borde behöva bli kontrollerade och styrda av.

Den gula rosen är vårt signum. Gul för att solen finns på riktigt och för att den åtta minuter bort värmer ansiktet om man vänder det upp mot den och låter celler ta till sig ljuset och värmen och då skapar liv i en kropp som borde får leva i den riktiga världen i varje liten stund som den föddes i för att göra och för att det är det icke perfekta som är det skönaste, vackraste, riktiga och verkliga.