Categories
Betraktelser & Berättelse

Horisonten

horisont

Jag har sett havet idag. Obruten horisont. Egentligen är det det enda jag behöver. Lukten av ruttnande tång, vindarna, några tärnor och måsar och just det, obruten horisont. För nog anar man att det är ett runt klot man står på när man ser havet försvinna där i fjärran och nog är det en svag kurva om man vrider huvudet från ena till andra hållet. Det är för den här upplevelsen som jag bor i skogen. För den stora längtan. Tolv mil österut finns Östersjön och när saknaden blir för svår är bara att ta bilen och längta, längta, längta medan man åker den där en och en halvtimmen i en skramlig bil och sedan när man närmar sig och känner lukten av det där stora innan man ser det och sen det underbara när hela sinnet fylls av det där förbannade jävla skithavet som återigen har dragit en till sig och som man älskar så att alla jävla synapser i ens hjärna hoppar grodhopp av förtjusning när man då står där och ser ut över det igen. Det måste liksom till kraftuttryck för att uttrycka det man känner, så förbannat, jävla skitvackert är det. Men man stannar på land.

För det är ju så för landkrabbor. Vi står och ser ut över havet från en säker position på land. Vi som inte klarar dom där konstiga knutarna som inte ens heter knutar utan knopar för att vara ännu märkvärdigare liksom och utesluta landkrabbor. Vi som inte kan fatta hur man kan segla mot vinden. Vi som aldrig blev fiskare. De sjösjuka. Vi som hejar lika glatt på de som far fram med segel som de med motor omedveten om att segel är lite finare och att seglare verkligen inte nedlåter sig att hejar på dem i motorbåt.

Så inser jag då där på en brygga i Långvind, Hälsingland hur löjligt det här är. Stå här och älska havet. Njuta av fiskmåsar, tärnor och ljumma vindar som liksom smeker en och kittlar en så att man nästan eller snarare faktiskt fnissar lite förtjust. Det är säkert rea på Media Markt. Det är nog dit man borde åka och köpa sig fri från det här fåniga. Ingen ränta, ingen uppläggningsavgift, 60 månader på allt. WOW.

Men en svala som störtdyker ner mot vattnet och liksom svirrar av glädje över att få leva och snart få fara iväg till Kongo eller kanske svirrar den av den anledning det nu finns i form av tråkig vetenskaplig förklaring till det hela, den jag skiter i just nu, hur som helst förleder den mig igen rakt in i galen kärlek till hav och sköna vågor igen. Som en värsta Rönnerdahl fast utan blommor i håret hoppar jag ur kläderna där på bryggan och plumsar dansande i det sköna svalkande. Kan liksom inte annat. Måste kylas ner annars går den här havskärleken överstyr. Att allehanda turister finns i omgivningarna kan jag liksom inte bry mig mindre om förrän polisbilen en stund senare rullar fram där vid bryggan. Den bistra kvinnan och mannen i polisuniform i som stiger ur den med dragna pistoler ber o-cool gubbe från Lo[o]s att klä på sig alla kläder för att inte störa de känsliga som nu har klagat över förstörd semester, perversa lustar och äckliga nakna gamla gubbar från Lo[o]s, icke-coola till på köpet. Gör jag inte det kan jag sannerligen förvänta mig en påföljd och till och med rättegång om jag inte genast erkänner förseelsen här på plats. Förargelseväckande beteende är ett bötesbrott hävdar de två samtidigt som jag, fortfarande där i vattnet, tar några ryggsimtag till Prides ära. Varför ordningsmakten tittar bort har jag svårt att förstå, så mycket har jag nu inte att visa upp för världen ändå. Och även om jag nu tror på socialistiska värderingar, civilt motstånd osv så gör jag ju som polisen vill såklart. Med kläder på och efter löfte om att inte upprepa det förargelseväckande så åker de vidare för att göra det som poliser gör soliga sommardagar i en skärgårdskommun.

Själv åker jag upp mot skogen igen. Dualismen. Hur skulle det vara om man inte fick längta bort här uppifrån, västerut, dag ut och dag in. Hemskt troligen. Man skulle bli en skogslolla helt enkelt. Fyllt tomten med granar så att rullande Hälsingeberg skymdes och inte påminde en så mycket om havet de rullar ifrån eller om det nu är emot. Men där är ja inte än. Strax efter Voxna håller jag utkik efter poeten. Vill vinka till mästaren, men inte ens av honom syns ett endaste spår denna dag. Han jagar väl sina handbeklädnader i sin egen värld till allas glädje den gode mannen. Han är något på spåret där. Något stort. Kanske ser han raukar just idag. Jag hoppas det. Kontrasterna behövs sen i skogen och på kungliga holmar när isvinden drar in. För mig endast vidare hemåt, fast egentligen är väl havet mer hem eller hur det nu är om man skall krångla till saker och ting. Ett stort gult hus på en kulle i Lo[o]s får duga så länge krånglat eller okrånglat.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Liberté, égalité, fraternité

liten-orn

Jag sträcker ut mina armar rakt ut och sänker dem med kraft. Känner hur jag lättar men inte lyfter. Fast visst finns det faktiskt förändring där i nedåtrörelsen? Ett slag till med armarna – ett som sker med automatik – och jag rör mig bort från marken, uppåt, högre, lättare och för varje slag rör jag mig mot himlen med armar som nu blivit en örns vingar och ett jag som är örnen. Den stolte. Det är ingen dröm. Jag är klarvaken. Det är inga droger inblandade, jag behöver dem inte. Jag är bara jag och lika galen som när jag föddes och alla dagar efter det. Jag kan alltid bli örnen när det behövs. När jag behöver se klart eller fly från de zombifierade. En flyktväg.

Världen där ner blir liksom mindre som örn men konstigt nog också klarare och tydligare, skarpare. Rektorns hus där strax nere vid vattnet ser jag nu tydligt och igenom. Han som tror på systemet. Som driver det till sin spets. Elever finns till för lärare, lärare för honom och administrationen och han och allesammans för skolverket. Han ifrågasätter aldrig. Exekverar det som kommer uppifrån utan närmare eftertanke. Klagar möjligtvis över sällan nedsänd förändring för att det kräver kraft att byta riktning även om riktningsändringen är alldeles så liten. Men man kan lita på att han vrider sig de 0.2 graderna och att han också skickar budskapet neråt (aldrig uppåt), där klagoropen är ännu högre över förändring, och får också alla där att gå 0.2 grader ännu mer åt höger.

Att H2O är det enda hans elever kommer att minnas från kemilektionerna, att namnet Einstein, för att det tillhör en gubbe som ser skojig ut, är arvet från fysiklektionerna några år senare, att det mesta glöms bort, spelar ingen roll för honom. Allt skall vara som det alltid varit. Att man släcker barnets eld redan i elvaårsåldern bekymrar honom inte. Människor skall inte brinna för saker. Trams. Människor skall bli goda samhällsmedborgare som inte bråkar och tänker allt för mycket själva utan rör sig i flock. Lånar och gör sig ofria för att andra gör det. Tittar på tv showerna för att andra gör det. Köper elektronik för att glömma elden och den där viljan att utforska världen som det där barnet inom en gång hade. Innan…

Men örnen som nu är jag vet att den som brinner lär sig utan att behöva repetera. De brinnande är i sakerna, i världen, ständigt ifrågasättande det som är normerna, ständigt utvecklande sig själva och världen och aldrig någonsin död redan som en levande. Livsfarliga helt enkelt. Bråkstakarna. Lyckliga. Olyckliga. Kännande. De som bygger världar.

I samma område som rektorn, socialdemokraten. Hon hyllar de röda fanorna, sjunger Internationalen med känsla, objekt som visst betydde något en gång. Symboler som har tjänat ut och som borde ha bytts ut för trettio år sedan för att möta den nya tiden. Men hon tror att de gör henne sannare de gamla idealen. Fattar inte att de som skapade dessa symboler förändrade för att skapa en ny framtid istället för att krampaktigt hålla sig kvar i det gamla som drog ner dem som en blytyngd ned i, under, unket illaluktande avloppsvatten som högerspöken klämt ur sina kroppar.

De som ville framåt, vill förändra skapade de här symbolerna för utveckling och framtid. Inte som minnesmonument över svunnen tid. Men det är såklart makten som hägrar egentligen. Att få komma högre upp än rektorn som ju bor bättre, närmare vattnet. Att som han få bli en villig soldat under partipiskan och lagarna. Solidaritet är ändå bara ett ord. Broderskap är bara ett ord. Jämlikhet är bara ett ord. Ord som göms bakom gamla sånger och fanor som hölls av män och kvinnor som inombords brann för att förverkliga det som de och deras bröder och systrar stod för. Men om detta vet socialdemokraten inget för elden slocknade som elvaåring i en skolsal i en alldeles för dyr skola där ingen ville längre.

De är så få förändrarna nu för tiden, de på djupet, det såg örnen alldeles tydligt där uppifrån. Alldeles för få. Galenpannorna fick så sällan priserna nu här i framtiden. De som var förutsättningen för utveckling och liv. Alla delade villigt ut mer än sitt tionde till aktieklipparna, pappersmarodörerna, SPELARNA som girigt plockade åt sig, men ändå ville ha mer. MYCKET MER! Kyrkans män hade bara bytts ut mot mammons män och kvinnor. De som var ännu girigare. Allt liksom dog av utarmning där framför örnens ögon. Som växter som inte fick näring och bara vatten för att orka en dag till var de människorna. En sorglig samling egentligen. Utom den där lilla flickan där i sandlådan då såklart som såg hela världen där i sanden som bara ville, verkligen VILLE, eftersom hela hennes liv hängde på det, bygga klart sitt sandslott innan mamma ropade in henne för kvällsmat. Men hon var ung ännu. I höst skulle skolan börja också för en liten flicka som hon. Hon skulle säkert bli en av de där duktiga flickorna som de flesta flickor statistiskt sätt blev. Lydigt välja bort kurserna i arkeologi när syokonsulenten protesterade mot hennes tilltänkta yrkesval som statistiskt sett bara gav lycka inget arbete. Örnen hoppades hon var stark nog att också vilja bygga sandslottet av hela sitt hjärta också när hon fyllt tjugotvå. Hoppades verkligen det. Stark nog att också senare i livet byta det där tråkiga men välbetalda jobbet precis innan beslutet och hennes chans att bli befordrad kom och istället åka till Afrika och borra brunnar åt de som inte har brunnar för SOLIDARITETEN. Att hennes man uppmuntrade henne att göra det för BRODERSKAPET med henne och de långt där borta som fick vatten och att de båda levde i en värld där båda hade lika värde för JÄMLIKHETEN över, under, bortom alla gränser.

Men inte ens örnar med sin skarpa syn kan se in i framtiden. Även om de kan hoppas av hela sitt hjärta där bland molnen. FRIHETEN besitter de i alla fall.

Categories
Swedish

Och om man då…

26600_1277894385917_1186714884_30691069_3604866_n

…avslutar en ingentinggöradag med en lite whisky borde väl inte ens den suraste ibland oss misstycka.

Categories
Swedish

Fladdermusholkar

Fladdermusholkar.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Hängmattedag

imagehandler

Väldigt nära en tropisk natt också här o Lo[o]s. När jag la mig var det 19.6 här på berget där Pavarottis Koltrast sjöng så vackert för bara någon vecka sedan. Gissar att det faktiskt kan ha varit tropisk natt i andra delar av riket. Men det räcker såklart såhär. Återigen, det blir inte bättre. Hängmatta, Sommar i P1 och en bok är planen för dagen. Antagligen kommer jag också att somna en stund där i min svävande position under körsbärsträdet, men det får man ta. I alla fall sådana här dagar.

Sommar i P1 är av en synnerligen bra årgång i år. Väldigt få bottennapp hittills. Man lär sig att inte ha fördomar om människor av den där programserien. För den provocerande urfeministen och senare fotbollskvinnan levererar bättre än vad Niklas Z. och ett riktigt botten napp som the Red One gör. Det är det där personliga man är ute efter. Att få lära känna människan där bakom på riktigt. Framgång staplad på framgång ger inget. Man vill veta hur personen kände, tänkte, veta tvivlen, förstå euforin. Alltså det man får i vilken bra bok som helst. Sommarens upplaga har gett massor av detta. Skall bevara den i mitt hjärta som ett gott årgångsvin.

Senare mot kvällen finns det väl inget annat sätt att avsluta den här dan på än med att grilla någon god morot, men kanske däremellan svalka sig i närmaste badsjö. Naken då såklart, för också o-coola gamla gubbar i Lo[o]s kan känna pride. Men om just det där vet man inget här vid Lördag, 12:45. Vissa dagar får bara gå sådär som vissa dagar bara går. Hängmattans gungningar vår vara den enda klockpendel man bryr sig om. Var inte så där förbannat präktig du heller idag.

Categories
Techstuff

Hacking RFID Tags Is Easier Than You Think: Black Hat

Hacking RFID Tags Is Easier Than You Think: Black Hat.