Month: August 2013

Andra augusti. Han som föddes hos Pavarotti, koltrasten, sjunger inte längre när jag går och hämtar tidningen. Kanske har koltrastar annat att göra den här tiden på året. Man skall förbereda flytt tillbaks till f.d. Pavarotti ägda ägor där nere i Italien om man nu faktiskt är Pavarottis f.d. koltrast eller också är han helt enkelt trött efter en hel sommars sjungande. Jag ger honom i alla fall stående ovationer för den här sommarens föreställning och sänder en tanke också till hans fru som födde upp tre ungar på egen hand, när han “bara” satt där i trädtoppen och sjöng ljuvligt för oss människor och andra här på berget. Allt är teamwork och man får inte glömma det ens i sig egen uppblåsthet.

Vi var till Älvkarhed och köpte getost igår, som iof blev en koost till slut, men var god i alla fall. Svalungarna satt där i klungor på ledningarna. Ännu ett tecken på det som skall komma. Vi åkte tillbaks över Söder om sjön – finns det vackrare ortsnamn – och där skulle man ju kunna bo. Ja det är absolut så. Sverige är liksom så fint som det bara går att bli just här.

De gamla kamraterna i Gävle börjar samlas på uteställena. På Måndag är det dags för dem. Lärare på väg tillbaks från ett långt sommarlov. Bra människor som behöver startsträckan för en hösts engagemang i andras barn. Skulle gärna velat ha en fot kvar i den världen, men bara en. För mig, en månad, sen är det slut på låtsasarbete här också. Dags att klippa sig och skaffa ett jobb. Jag drömmaren.

Tillsammans säger allt det där höst. Gillar man höst som jag så är väl det bra men efter hösten kommer vintern och den kan jag vara utan. Men det brukar gå bra fram till jul någonstans sen kommer svårmånaderna fram till Vasaloppet, då det vänder och finns hopp igen. Men som programmerare skulle man såklart kunna sitta var som helst och arbeta så man skulle väl dra iväg den där tiden till något ställe med värme och solsken och doft av hav och där det är lättare att leva. Men man gör såklart inte det. Man stannar och jobbar som en idiot under svårmånaderna istället. Det finns liksom inget annat man kan göra. Fördel Sverige liksom.

Men som sagt, jag gillar höst. Bort och fram mot mitten av Oktober någonstans när första snön brukar singla ner här är det bara skönt. Men man skall väl inte gå tiden i förväg. Det finns en hel Augusti först som nog måste anses tillhöra sommaren. Njuta av bärtiden och sol och värme ett tag till. Och visst har det varit en skön sommar i år. Behövde den efter förra årets ledsna sommar som liksom bara försvann. Betydligt bättre laddade batterier nu också än förra året och redo för stordåd ute på fältet.

Nu är det bara att vänta på säderärlornas ungars dödslekar framför bilarna. Den som vågar sitta kvar längst vinner. Det varar en tid, sorterar ut dom svaga från de starka, och sen är sommaren slut.

“Vänner skall man vara rädd om.”
Ja, jag tror på det där. Man skall vara rädd om vänner. Ändå är väl inte jag den som har varit det genom åren. Jag har liksom alltid tyckt det varit svårt att bara ringa och prata eller bara komma och hälsa på så där hipp som happ. Rädd för att störa såklart, och fast folk bedyrar att de säger till om de inte har tid så ligger det där mantrat om att inte störa djupt kvar inom mig och har gjort ända sedan jag var ung. “Tänk om jag stör!” Lägger man sedan till detta att jag jobbat 365/12/30/7 för det mesta och haft pass på sexton timmar i princip varje dag så hjälper det ju inte upp saker. De flesta vänner ger upp på en efter ett tag av förståeliga skäl.

Utom en då. Tony. Som alltid hör av sig och finns där. Som jag kan säga allt och precis vad som helst till och som kan säga allt och precis vad som helst till mig och om mig. Som aldrig gett upp. Som jag definitivt inte förtjänat att ha kvar som vän för det är alltid (ja i alla fall nästan) han som fått höra av sig. Men som finns kvar där ändå och som är helt olika mig och tycker olika i det mesta och beter sig helt olika mot vad jag gör i nästan allt. Men vänner är vi och har väl varit det nu i 37 år tror jag det är. Idag en eftermiddag i hans och hans sambos sommarstuga och det är som vi träffades varje dag fast det var ett år sedan sist. Rikedom är vad det är och glädje i en o-cool gubbes hjärta.