Han knappt sätta mig i bilen och dra iväg från infernot förrän en stor tvåochtjugometers svart man slet upp dörren och mig med. Med en rak hand lyfte ut mig liksom. Han såg ut som om man inte var en sådan som förstår Lo(o)smål så jag försökte med Engelska direkt, kändes rätt liksom.
“We have to go away fast from here. There has been a nuclear explosion.” skrek jag åt honom
med den basigaste röst jag någonsin hört svarade den store svarte mannen.
“you fool it’s just the planes self destructing mechanism. Harmless, just looks bad. Where is she?” och så spänner han ögonen i mig
“She jumped out of the window and disapeard” svarar jag.
då kastar han mig på backen. Eller kastar är kanske fel. Hans grepp om min nacke bara släpper och jag dråsar ner med hjälp ab tyngdkraften som är speciellt svårt mot sådana som mig. Pluff liksom. Själv springer han iväg bort bakom huset förbi ambulansen. En gammal o-cool gubbe som jag har det inte lätt när han skall försöka kravla mig upp i stående igen och jag hinner knappt åstadkomma denna ickegraciösa manöver förrän jag hör en röst och känner kallt stål mot tinningen. Det är hon igen. Var kom hon ifrån? Jag hinner inte fundera mer på det för hon viftar tydligt med den pistol – som nu inte pekar mot min tinning – att jag skall sätta mig i bilen igen. Sen drar hon ut frugan bryskt ur bilen så hon tumlar runt där på gårdsplanen. Jag försöker protestera men då är revolvern där mot tinningen igen. Jag skall köra. Det finns liksom inget sätt att protestera på och snart sitter vi där och hon pekar åt vilket håll jag skall köra. Mot Fågelsjö. Visar med handrörelser att jag skall stampa på gasen. Kör man Renault så gör man ju det jämt men det går inte fortare för det. Jag märker att hon blir irriterad.
När vi precis passerat Voxnan där vid Rullbo så tar hon upp någon slags apparat som hon slår på. Den börjar blinka och hon säger något i den. Det varken ser ut som eller verkar vara en waikie talkie. Jag kör på men kan ju inte låta bli att kika till ibland på vad hon gör. Så visar hon att vi skall ta in på en mindre skogsväg åt höger. Jag lyder såklart och efter en bit på den vägen vid ett alldeles nyavverkar hygge så vill hon att jag skall stanna. Vi sitter där en stund och hon verkar väldigt uppjagad. Pistolen och apparaten har hon i handen och hon studerar hela tiden displayen den där tingesten.
Vi sitter där säkert flera timmar. Som den gamle man jag är så blir jag pissnödig efter en stund. Ber att få gå ut och släppa ut överskottsvätskan men det gillas inte av damen. Jag skall sitta kvar och efter ytterligare en timme så är det bara att ge upp och kissa på sig där i bilen. Inget lätt beslut kan jag tala om när man sitter bredvid den snyggaste tjej man sett i sitt liv sedan den där första gången man träffade sin fru. Nu börjar det ljusna och jag ser att den lampa som tidigare lyste ilsket rött på hennes apparat nu lyser nästan gult istället. Den pulserar lite och verkar fortfarande sakta förändra färg. Jag ser att bruden studerar himlen intensivt bort mot berget som jag inte vet vad det heter.
Sen händer något som jag absolut inte förväntar mig där i skogen ensam med en kanonsnygg tjugofemårig tjej. Hon drar till i nacken och helt plötsligt följer allt det där vackra svarta axellånga ungflickshåret med, hela ansiktet också och… Ja det är en mask hon tar av sig. Under en annan varelse. Ingen Bondbrud. Nu sitter en skallig storögd varelse bredvid mig med en hud som tycks skimra i något slags guldaktigt sken. Hela bilen lyser upp faktiskt av det där skenet. Kvinnan eller vad det nu är den här varelsen nu är slänger masken i baksätet. Ser på mig. Ögonen verkar inte alls onda bara intensiva och jag anar en intelligens där djupt i dem som ligger långt bort och över mänsklig förmåga. En tanke “var inte rädd” finns bara där i mitt huvud och jag känner lugnet sprida sig i min kropp samtidigt som allt blir ljust utanför bilen. Intensivt ljust som i en fotostudio. Samtidigt ser jag att lampan på hennes eller det’s – för kvinna stämmer liksom inte som beskrivning längre – apparat nu är grön. Att den blinkar grönt där i hennes hand.
Rymdskeppet är enormt och runt som en boll när det sänker sig ner på hygget och landar helt ljudlöst. Inte ett ljud ger det ifrån sig trotts att det är större än hundra jumbojet staplade på varandra. Varelsen, det som nyss var en snygg Bondbrud, visar att vi skall gå ut och nerpissad gör jag det. Jag är ju fånge under pistolhot. Jag blir föst fram mot skeppet som fortfarande ligger där tyst framför mig men med ljus som lyser upp himmel, skog, ja hela berget. Konstigt nog så bländar inte det här ljuset. Det är så otroligt starkt men det finns inget som helst bländande i det, det lyser bara kyligt upp. En slags trappa syns där under skeppet. Jag vet inte hur den kommer dit för det hörs inga ljud alls. Men vi skall tydligen gå fram till den. Högst upp på trappen står två andra varelser som ser exakt lika ut som min före detta Bondbrud. De är bara kortare. Bondbruden ser på mig. Drar av sig overallen som tidigare tycktes dölja en kurvig Bondbrudskropp som putade och kurvade sig på rätt ställen men som nu istället visar sig innehålla en varelse av samma längd och med samma klädsel som de som står där uppe och väntar. En slags rubinröd skimrande dräkt har hon, ja den, varelsen, på sig. Vacker men kanske inte lika sexig som förut det skall erkännas.
Jag börjar smått hoppas på intergalaktiska resor där jag stå i ljuset och ser allt detta. Man kan gott få experimentera också på en o-cool gammal gubbe från Lo[o]s bara jag får se lite mer av universum. Man har ju gett blod i hela sitt liv så varför inte bidra till den universella kunskapen och i alla fall sprida lite ljus över mänsklig anatomi med mera etcetera etcetera. Att utomjordiska intelligenser sedan kommer att bedöma oss hela högen efter min pluffsiga kropp må ändå vara hänt. Men så skall det tydligen inte bli, jag blir snart varse att jag skall stå kvar här och min kompis Bond-bruden hon skall gå upp för trappan. Hon/han/det ser mig i ögonen och helt plötsligt blir allt klart för mig. Gud, Jesus, Buddha, pyramiderna, Muhammed, de tre ljusen, Tomten, statsskulden, kärleken, alla mysterier. Allt är solklart i mitt huvud. Helvete var det så enkelt det var!? Jag kan inte låta bli att flina för mig själv och tametusan om inte varelsen liksom flinar med sitt till synes munlösa ansikte också framför mig. Men vänder sig sen om och går upp för trappen utan att se tillbaks och innan jag vet ordet av så finns det ingen trapp där och det enorma rymdskeppet lyfter och far iväg. Allt utan ett enda ljud. Inte ett enda.
Kvar där på hygget står jag. Ett hygge som nu är mörkt. Det syns bara en liten rand av solen i öster. Den är på väg upp för en ny härlig sommardag här den tjugosjätte Augusti 2013. Men jag står bara där. Länge. Tills jag blir pissnödig igen. Då pissar jag bland riset istället för att pissa på mig. Det finns liksom inget annat att göra än att åka hem igen. Så jag sätter mig i bilen och far iväg. Sanningen som jag såg förbleknar i mitt huvud som om det var en dröm som jag inte lyckas hålla kvar. Mycket är bort men inte allt. Vilken jävla natt det här blev!
ps Attachéväskan ligger kvar i bilen. Undrar vad det är i den? ds
