Ja så fick man då det där samtalet från en dam på Bonnier Carlsen Förlags AB.
“Vi är intresserad av att ge ut din bok och skulle vilja träffa dig.”
säger hon efter lite döprat om väder och försäkran om att jag är den jag är. Det klickar till inom mig såklart. Vet inte om jag vill det där egentligen. Att bli utgiven. Det är ganska skönt att inte vara det liksom. Vara outgiven oskuld liksom, vara ren och obefläckad på den litterära marknaden och kunna ha det där framför sig att längta till och förskräckas av. Blir man utgiven så är man helt plötsligt allas egendom och alla kan tycka och kommentera ens person och verk och kritisera och tycka precis tvärt om om allt som man själv tycker och tänker om fortfarande i en ganska bestämd (i alla fall ibland) åsiktsriktning.
Dessutom läser ju folk det man skriver på sitt sätt och upplever saker som man själv inte liksom hade för avsikt att förmedla när man skrev det hela. Hur i helvete hanterar man det? Och hur hanterar man alla gamla språklärare man haft som nu kommer att hata mig för att jag får en bok utgiven fast jag inte lyckats ta in varesig grammatiken eller stavningskonsten under alla år när de med svett och möda försökt få mig att förstå och de faktiskt också har en egen bok som snart är nästan är färdig, en som är helt språkligt korrekt och den bok som kommer att revolutionera hela den litterära arenan. De där ambitionerna har ju inte jag liksom. Jag är ju bara ute efter att fördriva lite tid fram till döden med mina knapptryckningar och får man ett honorar för det så må det väl vara hänt ändå. Men bara kanske. Och tänk på alla diskussioner med de litteraturintresserade medelålders tanterna med färgat hår, illgröna scarfarna och de ännu mer färgade skalmarna på sina glasögon. Hur överlever man dem. Och alla priser sen. Middagar, kungar och skit.
Men hon pratar på, så mina tvivel får jag inte en chans att dryfta. Hon berömmer det ena partiet efter det andra och hur härligt jag beskriver huvudpersonen och den där kärleksrelationen. Och nog grät hon allt en skvätt där på slutet. Och sådär går hon på och jag säger “ja” och “nej” och “kanske” och försöker börja ett “men…” men hon babblar på. Ja hon bor i Stockholm fattar jag ju. Man pratar alltså. Har inte tid att lyssna. Så hon fortsätter att berätta om förlaget. Hur det kan marknadsföra boken och göra mig känd. Hur mycket budget det finns för marknadsföring, författarträffar och att den här boken säkert gåratt lansera också utomlands. Kanske filmrättigheter kan säljas. Jag borde skaffa mig en agent som kan bevaka mina rättigheter, hon kan rekommendera några bra namn när vi träffas. Om jag bara skriver om det där partiet i mitten så kommer det här att bli en storsäljare. Och då får jag äntligen in en kommentar
“V A D – S A – D U ! ?”
antagligen gör jag det för att jag säger den mycket högt och detta höga ljud antagligen distar något alldeles förskräckligt på ett kontor där i centrala Stockholm. “Vad menar du?” kommenterar damen och jag upprepar min fråga. “Menar du omskrivningen av delen i mitten?” frågar hon. “Ja” säger jag. “Kommer aldrig på fråga säger jag!” och hon svarar “Hur menar du då?” och jag svarar “Ja, det skulle ju vara ungefär som att be en konstnär måla om ett parti på sin tavla” och hon säger “jaha, tycker du det?” på utandning och fortsätter “Då kan vi nog inte samarbeta med dig för den där omskrivningen är nog ett måste för att den här boken skall kunna lyfta” och jag svarar “nehej” och lägger på luren och avslutar samtalet som fortfarande varandes en litterär oskuld, men en sådan som ändå ler där lite för mig själv därför att hedern ändå finns i behåll.
