Hej, Döden här. Låt oss klara ut en sak omedelbart. Jag spelar inte schack. Är det din tur så är det, punkt slut. Däremot är det helt sant att livet som du känner, det är helt över när Du och jag träffas. Det finns liksom ingen återvändo efter det. Så snälla, kom inte med det där patetiska Ingmar Bergman initierade försöket. Jag har väl hört det där en tre fyra miljoner gånger vid det här laget och börjar bli väldigt trött på alltihop. För Guds skull, inte ens Ingemar själv trodde på det där när det var hans tur. Men visst, det gjorde det sig jävligt bra på film, det är jag den förste att hålla med om, även om det var just bara dom scenerna som gav mig nått i en annars förbaskat tråkig och överreklamerad film.
Missuppfattning 2. “Lien.” Jag har aldrig haft en lie och kommer aldrig ha en lie. Det enda jag bär på är en silverfärgad klarinett, den jag spelar på för dom som är allt för ledsna för att orka gå vidare. Här där de döda färdas är tiden en annan än den ni är vana vid som levande, så jag kan spela under all den tid som behövs – evighet om det nu skulle behövas – för att trösta den missmodige. Får jag säga det själv så är min musik den vackraste och mest trösterika och jag tror mer än en nästan otröstlig håller med om den saken när de åter sett ljuset och funnit tröstens snuttefilt.
Missuppfattning 3. “Svart kåpa.” Kom igen nu. Jeans, oftast blå, men ibland vita. En svart polotröja för det poetiska, artistiska allvaret. Ett par rosa sneakers. Där har du dödens outfit. OK? Fler frågor på det?
Missuppfattning 8. “Döden är en blek, benig, tunnhårig, hålögd äldre man.” Tänker man efter så inser man hur korkad den föreställningen är. Såklart att jag är en kvinna. En kvinna födde in dig till livet ur sitt sköte så naturligtvis är det en kvinna som tar emot dig efter livet. Patriarkatet har trollat in den där vanföreställningen med listens snirkliga lögner som om det skulle ge dom fördelar också efter livet slut. Men här i de dödas rike delas inga fördelar ut, inte heller delas varelserna upp i ras, religion, kön, ålder eller efter andra kriterier. Här är vi alla lika. Andar om du så vill. En ande, flera vad då? Andar eller blir det änder?
Somliga har svårt för det här med likhet mellan alla i början. Sitter kvar i det som var, ett pansar kring deras kroppar som sakta dras åt och krossar dom mer och mer som en krympande kortsett kring falska kroppar. Men just det där är oftast det enklaste med övergången till slut. Så fort man inser vart man är på väg löser det sig nästan alltid själv. De flesta skakar ganska snabbt av sig sitt gamla jag. Det kan rassla rejält när varelserna här skakar av sig allt det gamla och det spricker upp som torkad lera kring deras gestalter och det onödiga och förbrukade faller ner på marken i tusentals sköra skärvor. Naturligtvis får man ha kvar allt det där. De flesta vill ju det ändå. Ha en möjlighet att minnas dom som blev kvar och det som var. Så vi brukar sopa ihop allt det där och stoppa det i en i en liten påse som man kan ha med sig på den nya resan. I alla fall innan den börjar på allvar. Sen är det bäst att glömma. Där kan anhöriga, gamla minnen, religioner, drömmar och annat som en gång tycktes värdefullt men inte i egentlig mening längre är det få ligga och vara möjliga att beskåda och se tillbaks på igen om den döde någon gång så önskar. Men oftast är naturligtvis de som en gång var anhöriga och nu är saknade, redan här innan någon egentlig saknad uppstår. Tid är som sagt något som de levande inte riktigt greppat trotts Einstein och alla andra som tänkt och filosoferat runt ämnet.
Trotts ibland initialt missmod så gråter ingen här. Man må ibland möjligen ångra sina handlingar och sakna kära som man lämnat, men dödens rike är i grund och botten en glädjens plats. Vi är lyckliga här och en del av ett och samma. Eller lycka är väl fel ord, men jag kan inte förklara det bättre för en dödlig. Vi är ju också en del av livet. Så tittar man närmare på allt det här så finns det väl egentligen inga döda heller. Vi är bara liv som ert, fast vi är i olika faser. Tusentals miljarder faser fast ett större tal som är omöjligt att föreställa sig. Men allt finns det där som liv i olika tidsrum. Allt värt sin egen respekt. Så när du sparkar på en sten nästa gång så känn efter och försök förstå. Kan du skönja livet där i stenens långsamma tidsrum?
Men jag skall inte uppehålla dig med mitt prat längre. Du har liv att leva och jag har död att förrätta. En dag möts vi, det kan jag försäkra dig. Jag ser fram emot att få möta dig min vän och lovar att jag den dan skall ta hand om dig på bästa tänkbara sätt. Lev Du livet bara nu i ditt tidsrum så länge, så ordnar sig det där andra när det är dags, utan att du ens behöver röra en fena. Lita på döden.
