Måste fundera hur gammal jag blir när det är dags att fylla år igen någon gång senare i höst. Jag brukar säga att jag är 56 om någon frågar, utan att egentligen tänka efter eller om det är helt överensstämmande med verkligheten. Måste räkna ut för att få klarhet, 2013-1956 = 57, den årliga åldersstatuskollen liksom. Hoppsan! Vad är det egentligen som händer här. Livet håller liksom på att ta slut. Om tre år kommer den där uträkningen säga sextio och är man inte gubbe då så vet jag då inte. Men det är såklart ändå bara siffror allt det där. Fastän så många bedömer en utifrån de där siffrorna så betyder de så lite i egentlig mening. Det är ju hur och om man lever livet det handlar om egentligen.
Jag har haft elever som slutat leva sina liv i egentlig mening innan de är nitton. Ännu fler kamrater som gett upp innan trettio och efter det alla de där jämna bemärkelsedagarna i omgivningen där “geupptillfällena” stått som spön i backen efteråt. Inget fel i det. Alla gör sina val. Det är väl egentligen ganska skönt att inte lära sig något nytt, hålla sin position och inte byta spår, bara gå på. Uppröras över aftonbladets rubriker och ett Kalle Anka byte av innehåll till jul blir det som får en att vilja skriva brev till Kungen och kräva ändring. Visst. Trygghetnarkomanin. Matrix är ju bara en film ändå. Man lever ju i verkligheten.
De flesta av mina kompisar köpte motorcykel när de fyllt femtio eller rörde sig i åldrarna däromkring. Jag köpte mina studioprylar, de som hade mer stålar köpte en sportbil som de knappt kommer in i, än mindre ur. Allt det här handlar naturligtvis en hel del om att man har mer pengar. Att man har råd att göra sånt där. Barn har flugit ut och klara sig själva. Man har mer pengar över. Man får en chans att förverkliga sig själv. Naturligtvis kan man göra sig löjlig över det där också, att folk uppfyller drömmar de haft när de var unga och som de inte kunnat förverkliga då. Men det slår bara tillbaks på dem som som ger uttryck för det där föraktet och förlöjligandet. För förstår man inte känslan hos andra när de kanske faktiskt blir lyckliga där en stund, så har man antagligen själv hamnat allt för långt ner i det avundsjuka trygghetsträsket där bara grått, grått, grått råder för att aldrig ersättas av annat än andra nyanser av grått.
Man ser ju att man blir äldre också på att den där listan man rabblar i huvudet, varje gång man tänder ljus där på kyrkogården, blir längre och längre. Numera tycks den aldrig ta slut och man glömmer nästan alltid ett namn när man står där. Men det är väl egentligen också bara där det sorgliga finns i åldrandet. Att många av de man älskat inte längre är med. Annars är det liksom ingen skillnad – annat än att det ibland gör mer ont – att vara gammal. Ja jag skriver “gammal” för jag betraktar mig själv ur det där 22-åringsperspektivet som han jag har i huvudet befinner sig på. Han där inne känner sig såklart inte äldre. Det är knappt han gör det ens när han ser sig själv i spegeln. Alltför van vid en sakta pårullande förändring och inbyggda filter. Nej det är när man möter gamla kamrater man ser det där bäst. I Edsbyn där man växte upp. Man söker de gamla vännerna bland trettioåringarna, men inser att det är deras åldrande mammor eller pappor som en gång var ens vänner. Gråhåriga och fårade sitter de där med barnbarn(et/en) i famnen. Pratar inte om annat än om dessa älskade barnbarn i oändliga monologer när man träffar dem. Men på något vis är det ändå bättre än den andra gruppen åldringar, de andra som bara pratar om förr. Om hur mycket bättre det var då. Hur jävla roligt det var och så förbannat galna vi alla var. Tänk att vi överlevde? Minns liksom inte det där lyckliga själv. Det finns sällan någon att prata med om framtiden längre. Dit där bortåt 22-åringen där inne fortfarande tittar mot. Det smärtar ibland.
Ja det är väl den framtiden man har framför sig, eller jag är ju redan där. Pratar egentligen sällan om något väsentligt med någon idag utanför hemmet om det inte är arbete, barnbarn, barn eller gamla tider. De filosofiska diskussionerna finns inte i mitt liv längre. Jag får ha dem för mig själv. Jag bävar för en dag när jag hamnar på Furugården (det lokala ålderdomshemmet här) och hoppas att jag får ynnesten att dö innan dess. Fiske- jakt- och byhistorierna och barnbarnsmallighet skulle ta mig till helvetet i förtid. Nejdå jag ser inte ner på det där. Det är bara andra, olika liv och det enda jag vill är att ha mångfalden. Jag lovar jag skulle ha samma känslor för en ålderdom bland de finkulturella som jag vet också pratar för mycket om barnbarn och barnbarn och barnbarn bland se fina böckerna, den fina musiken och de fina människorna.
Så jag hör inte hemma. Hittade aldrig hem igen efter att jag flyttade då 1978 (ja det var inte 1977 som jag alltid har trott). Ja om sanningen skall fram så var jag väl inte “hemma” då heller. Finns väl något man skulle kunna gräva ner sig i där. Men man har liksom inte tid. Har fortfarande saker ogjorda. Kan inte hjälpas, det är så i mitt liv, kan det inte vara på annat sätt. Det finns saker som måste göras och jag skall göra det där klart och om jag sen någon gång blir bjuden på någons bröllop innan slutet så är jag allt ganska tillfreds med det här livet ändå.
Snubbarna, ja också han som är “Head of IT in the board at Loos Bygderåd”, som fortfarande frågar om word-kommandon, webdesignsfrågor, pc-konfigurering och alla de där andra konstiga frågorna till en inbäddad programmerare och i dem försöker höja sig själva och förminska mig kommer aldrig fatta ett dyft ändå. Så de kan få fråga på och jag jag orkar inte längre ens försöka få dem att förstå. Lyssna kommer de aldrig lära sig ändå och de är ändå bara intresserad av sig själva. Japp, så är det att bli gammal. Man får väl liksom leva med det kan tänka. Gör det med ett leende och ett småfnissande för säkerhetsskull. Alltid retar det någon.
