Day: 18 August 2013

Ångest har inte varit en stor sak i mitt liv. Det är bara några få gånger som den tryckt på riktigt ordentligt och egentligen har jag aldrig fattat vad mina vänner pratat om när de ojat sig över ångest i alla dess tappningar. Inte förrän en vinter för länge sedan. Vad jag minns var det inget som var annorlunda med den tiden än resten av mitt liv. Mycket jobb, dåligt med pengar, alltså precis som det brukar vara för oss som följer lusten istället för stålarna. Helt normalt alltså. Tro mig jag har haft tillfällen i mitt liv där jag borde känt ångest, men på något konstigt sätt så tickar min hjärna igång på något lösningsorienterat sätt, de där gångerna när det blir för jävligt, och finns det liksom inget att göra åt det hela så kan jag stoppa det åt sidan och koppla av i alla fall. Finns en snubbe i mig som går igång på krissituationer och blir lugn och jävligt saklig och metodisk. En bra kompis att ha ibland.

Men inte just den här tiden var inte den där polaren med. Jag la mig. Läste min bok, blev trött och skulle somna. Då började det. Hjärtat dunkade på, ökade takten, hjärtklappning som kändes långt ut i armarna och jag var helt säker på att jag skulle dö där och då. HELT SÄKER! Kallsvett såklart och så där låg jag flera timmar och vände och vred mig och mådde riktigt jävla dåligt där i natten tills jag utmattad somnade till slut och nästa dag förvånat vaknade och fann att allt var som vanligt igen. Jag dog inte. Jag skulle kanske hinna med det där jag ville göra ändå. En ny dag en ny chans, och jag var överlycklig över den.

Det höll på några veckor sådär. Ibland fanns det kvällar och nätter när man var befriad och de var som ljuvliga kvällar i paradiset, men resten av tiden samma jävla ångest tills en kväll flera veckor senare. Jag låg där och kallsvettades, väntade bara på att det skenande hjärtat skulle sluta slå för alltid och jag bestämde mig. Blev lite förbannad faktiskt. “Låt mig dö då förfan!” Jag blev helt enkelt varse att såhär kunde man ju inte leva. Men inte fan dog jag inte. Istället försvann hjärtklappningen nästan direkt och jag somnade lugnt och stilla. Samma sak nästa kväll och nästa, och nästa – jag upprepade bara “jag får väl dö då för fan”, en spottloska mot rädslan och kvällen efter det lugnt, ingen hjärtklappning, ingenting… Trollen var ivägjagade.

Jag fattade det inte då, men i mitt fall handlade det om att möta sin rädsla. Att tillintetgöra den. Man är rädd för själva rädslan men nästan aldrig det man tror man är rädd för. Drar man undan benen för rädslan så hittar man i bästa fall stadig mark att stå på. Jag gjorde det i alla fall. “OK, jag dör väl då” var lösningen. Värre kunde det liksom inte bli. Jag fattar naturligtvis att andra har värre lägen. Där det kanske inte finns något så konkret att ta på som jag hade. Men det fungerade. Jag är åter i situationen att jag inte längre förstår det där med ångest. Jodå lite mer såklart, men inte riktigt, och jag fattar att jag är lycklig som får vara där. För jag har följt med kvinnan på bussen som trodde hon skulle dö när hon åkte med den, sett dem som inte vågat öppna sina ögon för världen därför att den ter sig allt för skrämmande, tröstat dem som tvättat sina händer tills de börjat blöda för att bakterierna inte skall ta över. Jag vet att det är äkta rädsla som man upplever. Man måste bara vara där för att förstå. I det hela Inte alls olikt en sjukdom som ryggskott. Har man en gång haft det och krupit ut på toaletten och försökt komma upp på toalettstolen så förstår man sannerligen andra som har det. Fördömer gör bara de ignoranta.

Avslagen idag som om jag igår stoppat i mig allehanda, och för mycket av, centralsimulerande medel och under festen rökt fyra paket cigg. den ena girigt rökt efter den andra. Kroppen säger ifrån liksom. Ändå har det inte intagits alkohol eller annat eller ens rökts sedan gårdagen så det är något annat, kanske havet eller staden tog musten ur mig igår. Å andra sidan har jag väl rökt i mina dagar för att det skall räcka för att må dåligt ett helt liv. Under tider avlöste de bara varandra Marlboropinnanarna där framför datorerna. Minst två paket om dagen, de som var en absolut nödvändighet för koncentrationen. Ja, sluta var ju uppe på tapeten ofta såklart, än mer så efter att Karin lyckades och jag inte gjorde det. Varje försök att sluta gjorde att man rökte mer för att glömma att man misslyckades.

Jag tycker nog fortfarande rökare är trevligare människor än andra. Dom lär sig nämligen att socialisera där i rökrutorna och på de kyliga balkongerna. På olika möten har det onekligen ofta varit en stor fördel att vara rökare under åren eftersom man lärde känna varandra på ett mer intimt sätt med spärrar lossade och med känslan av att ha något gemensamt där i rökrutorna. De som de andra kring mötesborden aldrig lyckades med i sin ickerökande stelhet. Och nog fasiken är rökare lite gladare, trevligare och skönare människor! Men det är klart, nog skruvande vi rökare liter mer på oss där på mötet och blev mer okoncentrerade ju mer de där mötena bara snurrade på och på och på. Kanske kommer min ovilja mot ändlösa babblande möten från den tidens tilltagande nikotinsug.

Som rökare kunde man behålla koncentrationen i det oändliga så länge ciggen fanns där på en armlängds avstånd. Det går inte att vara koncentrerad en hel dag säger förståsigpåarna, men fråga någon kreativ person som använder nikotinet för att hålla den där koncentrationen levande. Med en ständig ström av cigarretter så fungerar det alldeles utmärkt, och javisst man var dessutom förbannat effektiv eftersom man rörde sig bort från arbetsplatsen, tänkandes, tänkandes för att ofta återvända med en lösning, just för man rört sig bort från problemet och tillåtit sig att se saker från ett annat perspektiv.

Men det är klart det är skit det där rökandet. Man dör av det där. Det kostar en jävla massa stålar. På Ulleråker som jag jobbade på under somrarna i Uppsala när jag gjorde fysiken till min, röktes det i kopiösa mängder. De gula på väggarna i rökrummen var fler millimeter tjockt. Men de lugnar liksom sinnet de där giftpinnarna. Tar sig in i huvudet och mildrar all den där paniken som kan finnas där och samtidigt sitter de där i munnen som en napp och ger händerna något att greja med. Man behöver sannerligen inte vara inlåst på en psykavdelning för att behöva dem som medicin för inre kaos. Förresten var de flesta där inne friskare än oss som är här ute. Livet gjorde bara ondare hos dem.

Men jag var tvungen att sluta såklart. Man röker inte sådär mycket och lever vidare. Jag kom på mig själv med att rota i soptunnan efter fimpar en kväll när cigaretterna var slut och nya inte skulle gå att uppbringa förrän nästa dag. Junkie-beteende. Så många gånger det fanns när man gav sig ut i vilket väder som helst för de där giftpinnarna eller valde dem framför ett paket mjölk. Jag visste att det inte fanns annat att göra än att ge upp det jag älskade mest i livet för att kunna sluta med den där skiten. Jag fick helt enkelt bestämma mig för att, OK jag kommer inte kunna jobba på ett tag nu.

Ett sådant beslut är svårt att ta för någon som älskar det där jobbandet. En psykolog skulle kanske kalla det flykt från världen att personen som lever sitt liv så egentligen inte våga leva på riktigt. Kanske är det så. Hur det än är med det så är det det just det där jobbandet som håller mig levande. Det jag inte är en riktigt fungerande människa utan och då i beslutvåndornas tick, tack, tick , tack visste jag, att slutar jag funkar inte det där. Jag kommer att vara död men förhoppningsvis vaknar jag till liv igen när vanorna och gifterna lämnar min kropp. Allt det kreativa som är mitt livsbränsle tar slut i samma stund som jag spolar ner de sista fem pinnarna i toaletten. Men jag gjorde det. Led. Var sur som en jävla ättika hemma i ett halvår. Min äldste son undrade bekymrat om pappa alltid skulle vara så där. Men jag klarade det till slut. Fick tillbaks kreativiteten också, gradvis först men sen satt den bara där i sin fulla kraft igen och jag var lycklig. Visst tjugo kilo tyngre blev jag. Det tog bara en höst att lägga på sig alla de där kilona men värt varenda jävla kilo var det. Tecken på att jag vann en kamp om faktiskt handlade om mitt liv. En missbruksmänniskas liv. En som iof inte blev knarkare då, men likafullt.

Ett tag använde jag cigarrer som utloppsventil. Cigarr, whisky och brasa. I dag behövs inte ens dom. Whisky och brasa fungerar. Feströker gör jag, javisst. Men eftersom det är fler begravningar i mitt liv än fester så är inte heller det ett stort problem. Och japp, rökare är fortfarande trevligare människor och jag inser motvilligt att jag är en av de där andra.