Day: 19 August 2013

Klarblå himmel och man måste ju helt enkelt inta lunchen ute efter avlyssning av gårdagens sommar med Björn Dixgård och Gustaf Norén (i Mando Diao till vardags). Bra sommarprogram har stått som spön i backen i år. Det är bara ett litet antal som fått mig att ge upp, stänga av och knäppa på de egna historierna. Alla sommarpratare fattar ju inte utan tror att vi är i Amerika och behöver höra framgångar staplade på varandra efter inledande berättelse om tomma fickor och låtsasmissär, men det är själva livet bra sommarprogram handlar om. Riktigt liv. Dagens, ja, eller snarare gårdagens då, var inget undantag utan gav en inblick i två, eller fler ändå, spännande liv. Som allas liv är fast man kanske inte alltid uppfattar det själv i varje kapitel där av sitt eget liv. Men där som annorstädes är såklart smaken delad. Jag talar bara för mig själv. Andra får tala fritt för sig. Hur som helst, som varandes o-cool gubbe i Lo[o]s kan man ju behöva få ta del av rockstjärnornas liv, i alla fall lite sådär på avstånd, det är väl så mycket som man orkar med.

Eftermiddagspasset får bli Joey Tempest här på låtsaskontoret. Man får liksom skynda sig och lyssna på missade avsnitt medan musiken finns kvar. Den är en kanonviktig del av den bild av sommarprataren man får efter ett program. Känns oerhört underligt att den inte kan ligga kvar. Men rättighetsindustrin riktar alltid de stora kanonerna mot det håll de inte behövs. Snacka om misslyckade typer. Fast det är såklart fel det också för också dom gör oftast ett bra jobb. Ibland och kanske oftare än vad ovetande skogstokiga gubbar som jag vet.

En tallrik Bollnäsfil och två ostmackor ute i solen med en kopp kaffe och Söndagens Svenska Dagblad som kom idag, det är så här, blir en högtidsstund. Inga moln. Lite vind men lagom varmt. Sätter mig under det av äpplen dignande äppelträdet och sitter där en stund. Gräset är vått under bara fötter. Torkväderleken har redan avtagit såhär i slutet av sommaren. Men det är skönt. Förbannat skönt att sitta där ensam, overksam och till ingen nytta. Ingen fågelsång hörs. Det är alldeles tyst nu här på berget. Det saknar jag. Nu får man vänta tills Mars någon gång när de första Talgoxarna börjar sjunga och de sjunger sånger om kärlek och hopp om att värmen skall komma och bestå. Men först höst, sen vinter. Svårtider.

Men jag gillar hösten. Blir lugn då. Kanske för att jag är höstbarn. Finns färre måsten. Man kan sitta där inne på kontoret och låtsasjobba i lugn och ro när det inte är så förbaskat ljuvligt längre därute, ja i år faktiskt till och med jobba på riktigt, kanske, antagligen. Jo, så är det ju. Men för omgivningen här så sitter jag såklart bara hemma då liksom nu. Det kan ju inte vara ett riktigt jobb att bara sitta såhär och trycka på tangenter, tänka och löda. Men jag har grannen, dragspelaren att diskutera sådant med. Som levandes på sitt dragspel hela livet så har ju inte heller han haft ett riktigt jobb i sitt liv. Men han är såklart erkänd. Jag har ju till och med föreslagit att vår väg skall döpas om efter honom. Tro det kan bli så, till slut. Han förtjänar det och det tror jag fler tycker. Den dagen det blir verklighet skall det bli en ära att få skriva hans namn som en del sin adress.

Men jag då, vad är jag? Jag kommer knappast att få någon väg uppkallad efter mig i alla fall. Jag är glad över tre eller fem eller sju delningar eller likes på facebook över något jag skrivit, men varken delningar eller ord kommer att förändra eller påverka världen det endaste minsta lilla. Det vet jag ju såklart. De har inte ens ett värde när de utdelas. Det ser jag ju när jag ser de som delas i hundratal fast än det mest är luft. Det är sammanhangen som lyfter människorna. Man måste ha människor runt omkring sig som lyfter en upp till höjderna, inte folk som trycker ner. Man får sorterar bort. Det går inte själv, då sitter man där bara och snurrar, runt, runt, runt, runt i en karusell tills man trillar av. Till och med farsan hade någon som lyfte upp och trodde på. Vad hade han varit utan det?

Men ändå är jag såklart långt bort ifrån att som grannens farsa sätta ett gäng dynamitgubbar kring kroppen och tända på. Jag har ju bestämt mig för att traska på redan som ung och han hade ändå kommit till vägs ände. Det finns fortfarande saker jag är nyfiken på, tack och lov. Annars skulle jag mycket väl kunnat gjort samma sak. Bestämma mig, tryck på knappen och goodbye. Som ett fallskärmshopp ungefär, där man vet att det går åt helvete. Fast det krävs nog en modigare människa än jag någonsin kommer att bli för att verkligen trycka in den där knappen. Det är jag säker på, men kanske handlar det egentligen bara om att bli tillräckligt desperat. Att sakna alternativ och flyktvägare. Jag vet inte. Hoppas jag aldrig kommer att få veta.

Men låtsasjobb måste göras fast det är bara det. När man rasar ut för stupet får man ta tag i de kvistar som sticker ut och hålla sig fast så gott man kan. Min kvist har har varit med i många år nu men nog fan känns det som om jag vill hålla mig fast vid den ett tag till. Håller den så håller jag så det är bara att hoppas.

Kära älskade,

redan när jag passerade Alingsås gjorde det så in i helvete ont i hjärtat för att jag saknade dig så mycket. Jag åkte faktiskt av och tänkte vända vid en mack bara för att få känna din kind mot min en sista gång igen innan… ja du vet. Fan vad jag älskar dig och hela ditt väsen. Jag är ingenting utan dig. Hur skall jag överleva timmar utan att få känna din kropps doft och få krama dig och hålla om dig länge, länge, länge. Din lilla näsa som jag tycker om så mycket. Ögonbrynen med de små små stråna som du låter fara upp mot himlen i en skarp både när du inte håller med om det jag säger. Hudens lena, mjuka textur som mina händer aldrig vill sluta smeka när de en gång hittat dit. Jag älskar dig. Har jag sagt det? Ja miljoner gånger såklart. Utskriket mitt i natten på Södermalm. Viskande ensamma i nattens sköna omfamning, bubblandes djupt nere i havet. Nyss sagt med gråten i halsen innan jag åkte. J A G Ä L S K A R D I G! Hörs det till Göteborg ända härifrån Alingsås nu när jag skriker det högt här i bilen? Nej jag tror inte det. Det bara ekar runt i en bil på väg mot Stockholm. Stannar där. Inte ens medtrafikanterna hör.

Jag skulle ju kunna ringa såklart men jag vet hur du hatar dom där meningslösa samtalen när du är jäktad och har bråttom. Annars går det ju bra såklart. Det är ju oftast du som ringer de där nojsiga samtalen. Hur många timmar har vi inte suttit långt ifrån varandra i våra telefoner och bara ätit och sugit i oss av varandras röster. Tankat kärlek över radiosignalslänkar som ömsom varit digitala, ettor och nollor, men också, mest, varit riktig genuin analog värme och kärlek mellan två människor på varsin ände av den där länken. Har jag sagt att jag älskar dig!?

Jag vill krypa upp bakom dig och lägga armarna om dig när du står där och skär lök så att tårarna strömmar. Kyssa dig på halsen och hålla om dig och lökgråta tillsammans med dig. Känna din kropp mot min och känna hungern som min kropp känner när den vill ha dig ännu närmare. Men fortsätta laga mat där i köket tillsammans med dig. Bli matade av dig med små smakprov, mata tillbaks med andra. Kyssa dig. Kyssa dig så att köttfärsåsen bränner fast och spagettin kokar över. Jag älskar dig! Kyssa dig när vi sitter på varsin sida om bordet och äter. Alldeles för lång ifrån varandra men jag kan se in i dina ögon som du ser in i mina och där är vi nära. Kyssa dig när vi dukar av. Kyssa dig när du startar diskmaskinen. Sätta mig i soffan med dig och en kopp kaffe och äntligen ha dig nära igen så att jag kan hålla om dig, krama dig, smaka på dig till kaffet blir kallt och du lyfter din hals och blottar dig för mig och för kärleken. Ja, jag älskar dig.

Den där munnen. Som kan snörpa ihop och bli till ett smalt, smalt streck för att du är förbannad för någon småsak. Som kan le så där vackert så att det liksom far en ström genom min kropp för att just jag är mottagare av det där leendet. Den jag kan följa konturerna av med mjuka fingrar. Fingrar som du nafsar på med tänder och smakar på men en varm tunga. Munnen jag kysser försiktigt. Låter mina läppar närma sig så att de bara nästan når, kittlar och sen närmare. Smakar på hela dig, blandar mig med dig, två munnar som äter av varandra och aldrig kan få nog för att de älskar varandra för mycket. För att deras ägare vill ha varandra, för att hela världen en gång konstruerades för att just dess två skulle få älska varandra. Du och jag kära, älskade.

Det kan inte hjälpas att jag vet att du kommer efter imorgon med flyg. Men hur skall jag överleva att ha dig så långt borta ifrån mig en hel natt och en halv dag. Att åka bort från dig istället för till kan inte bli mer fel. Jag älskar dig vännen. Har jag sagt det. Oj vad jag längtar till imorgon när jag får hålla om dig igen där ute vid Bromma. Efter det får du aldrig lämna mig igen min älskling.