Sätt på den här låten http://open.spotify.com/track/2eLOl5ooGNFuDw9rb2QHJI Sätt dig i en skön stol eller lägg dig på en säng och slut ögonen.
Ser du vintern. Hur de iskalla vindarna drar över fälten och vägen som sakta driver igen med snö som lägger sig i vindbyggda drivor. Bilen som med stor möda och kraftigt slirande tar sig fram. En svart äldre bullig modell. Fyrtiotal eller trettiotal, jag är dålig på bilar, men kanske ger det en ledtråd till tiden. Popplarna som står där efter vägen som stadiga vakter i den kalla vinden. Danmark eller Tyskland kan det vara, kanske till och med Skåne. Och så han och hon som utmattade stapplar fram där efter vägkanten, båda med en varsin resväska i handen, den gamla billiga bruna pappmodellen, mödosamt tar de sig fram efter vägen i den djupa snön. Stickade halsdukar virade varv efter varv kring sina huvud som skydd mot kylan. Hellånga gråa rockar, gamla och slitna. På tok för dåligt klädda för de här vädret. Vad har de här ute att göra? Nu när det håller på att bli natt och allt. Varför har de inte sökt skydd för natten? Ingen av dem verkar ha så mycket kraft kvar.
Ser du hur kvinnan ramlar i den uppdrivna snön och mödosamt tar sig upp igen. Mannen har inga krafter kvar och orkar inte hjälpa henne upp. Han bara står där och andas innanför halsdukarna som om det är det enda han har krafter kvar för just nu. Men kvinnan tar sig upp och de fortsätter. Ser du det lilla insnöade huset, det enda, som står där vid vägen men rök virvlande ur sin vita skorsten. Hur paret knackar på men inte blir insläppta. Hur de bankar med nävar utan vantar. Det lyser i fönstren så någon är hemma men ingen öppnar. Hör du kvinnan orkeslöst gråta tårar som för länge sedan tagit slut. Ser du tåren i mannens öga han som förts nu släpper loss sin hela sorg återhållen av manlig fåfänga om att vara den starke. Hur deras steg blir ännu tyngre när de ger upp och vet att de inte blir insläppta in i värme och skydd för natten här heller.
Ser du mannen som efter ytterligare en bits hasade efter vägen sjunker ner med ryggen mot poppeln som om alla hans sista krafterna tog helt slut just där. Hur kvinnan sätter sig bredvid honom, liksom utmattad hasar ner och tar hans hand i sin och kysser den på ovansidan, sen lutar sig tillbaks mot poppeln hon också. Hur de två bara sitter där hållandes varandras händer. Händer som blir alldeles för kalla eftersom de inte skyddas ens av slitna rockars tunna tyg längre. Ser du snön driva upp kring dessa två. Ser du hur hon lutar sitt huvud mot mannen, hur hon sluter ögonen för att aldrig öppna dem igen. Ser du deras andedräkter bli svagare och svagare tills man inte längre kan skönja vattenånga eller ens spår av en andedräkt. Ser du snön som driver över dem, döljer dem mer och mer, som om världens skäms för hur de behandlas av de som borde vara medmänniskor. Ser du hur de två lämnar den här världen där i snön vid en poppel för länge sedan någonstans i Danmark, Tyskland eller Skåne. Känner du hur sorgligt det hela är men hur musiken ändå tröstar. För två som inte längre hörde till är resan slut just här vid poppeln. För dig och mig fortsätter den vackraste musiken en liten stund till.
