Såhär -bilden – har jag tillbringat eftermiddagen efter gräsklippning, inmundigande av lite överblivna chips, inmundigande av en av sonen tillverkad kladdkaka med kaffe och utbärande av baden-baden stol som iof inte får kallas baden-baden stol men i allt liknar en. Allt i tur och ordning och utan att bryta mot en endaste lag, tror jag.
Bok såklart. En Henning Mankell, inköpt för en tia jämnt på Myrorna i Gävle. Men Äppelträd och blå himmel har alltså konkurrerat starkt med Mankellisk berättarkonst. Av någon outgrundlig anledning har jag däremot lyckats hålla mig vaken. Detta faktum straffar sig säkert i soffan om en liten stund. Efter nyheterna någonstans när jag börjar känna mig lite uttråkad på magasinsprogrammens glittriga människor. Ibland är de sjuka istället för glittriga, lever sina sjukdomar, är ingenting utan dem. Man får liksom hoppas att de aldrig blir friska för då har det inget kvar att leva för alls längre. Sen finns det de som bestiger berg, dyker djupt eller fryser, ja eller svettas bland sanden i Sahara samtidigt som de står på ett ben på en motorcykel. Ungefär då, när dom (ja, det skall stå “dom”) kommer fram brukar jag somna därför att de inte finns något i deras historier som är värt att lyssna på längre mumlande “jag har hört allt det här förr på skolgårdarna i ettan, tvåan, trean och hela vägen upp till gymnasiet…”
Bredvid mig i den baden-baden liknade stolen växer eken stolt.
Ja den är bara tre år och växer precis på gränsen där ekar växer överhuvudtaget. Så man får visa den lite förståelse för att den inte passerat en halvmeter ens. Om femhundra år står den där kanske här fortfarande, Om ingen vedbrännehungrande Lo[o]sbo som kommer efter mig har sågat ned den innan dess. Här sågar man ner allt som kan brännas upp och inte har barr. Hursomhelst så får man betänka det man gör i närheten av det här trädet eftersom den minns allt långt efter att en annan är förmultnad ned till molekyler. Respekt. Känns lugnt för eftermälet med lite vila idag eftersom den föregåtts med i alla fall ett visst mått av arbete.
Men efter att klockan slagit sex kommer knotten. Ja, inte har de varit så svåra i år egentligen. Solen och torkan har hållit dom på avstånd. Men det är i alla fall inte skönt att ligga i solstol som ser ut som en baden-baden men inte få kallas det när de börjar intressera sig för ens AB Rh negativa blod allt för mycket. Synd egentligen för annars kunde man stanna här istället för att sätta sig framför TV’n. Bara somna in här när man inte längre kan läsa för att mörkret lagt sig och sen låta solen väcka en under morgondagen någon gång när den gitter göra det.
Kanske hade man inte då heller blivit hypnotiserad där framför tv-rutan med tron om vilken människa man borde vara. Trott tvärtom liksom och varit nöjd med den man är. Som man borde vara. Som alla borde vara. Men hur skulle världen se ut då egentligen? Om krullgåriga ville vara krullgåriga!? Om de rakhåriga ville vara rakhåriga!? Om ljushyade verkligen ville var ljushyade!? Om mörkhyade – de man absolut inte får säga “negerboll” i närheten av, ungefär som man inte får nämna kriget bredvid en tysk – verkligen var stolta över att vara just det. Världens affärsmekanismer skulle stanna tvärt. Ekonomier skulle kollapsa. Pseudodiskussioner skulle… ja de skulle säkert fortsätta. Människor skulle fortfarande säga “chokladboll” i tron att de verkligen är de stora befriande världsförändrarna, sitt eget beteende skulle de däremot aldrig ändra på där i sitt hypnotiserade tillstånd. Men skit samma. Jag sover i soffan istället och håller käften för nu blev säkert någon jävla idiot upprörd igen och hatar, hatar hela vägen in i helvetet.
