Day: 26 August 2013

Har en bra bok som väntar där uppe. Sitter ändå här och är oinspirerad fast jag måste och borde vara inspirerad så in i helvete egentligen. Så boken drar i mig. Hårt. Vill att jag skall komma upp fortare än kvickt och läsa alla orden i den.

Har sett hatet idag. Jag kan bara reagera på ett sätt när jag ser det där och det är genom att inte vilja vara nära människorna alls. Det är bara så att ibland räcker inte ens Lo[o]s som tillflyktsort. Man skulle behövt en koja ännu djupare in i skogen. Avstängd och bortkopplad för att slippa se eländet. Nu var det inte riktat direkt mot mig idag – jag får min beskärda del annars som alla andra som skriver och tycker något – men när personangrepp och rasistiska åsikter haglar och SD får 10% i oppinionsundersökningarna så måste vi ju ha fått ett samhälle som ruttnar och som vi måste börja renovera. Man vet ju samtidigt att det är hel jävla hög till som tycker sådär som SD folket men inte tagit steget fullt ut bara därför att Moderater och andra högerpartier fungerar också. Moderater plus Sverigedemokrater sitter med fyrtio procent av Svenskarna bakom sig. Egoismen och dumheten firar triumfer. Man såg aldrig en Moderat i en Vietnamdemonstration eller en som kämpade för svartas rättigheter eller inte en som visade det endaste lilla uns empati för något annat endaste dugg än för mer pengar i den egna plånboken förr och man ser ingen nu. Stockholmssyndrom kan man prata om. Proletärer som är gisslan i sina bostads och konsumtionslån och som börjar gilla sina gisslantagare. Tror friheten är att vara som dem. Krävs terapi för att bota.

Där är vi. Vem i helvete vill leva så. Man kunde vara stolt över det här fina landet en gång i tiden. Där vi röt ifrån när det var orättvisor ute i världen. Idag är vi bara som en strykrädd hund i världspolitiken. Helt utan ryggrad och integritet.

Moderat politik är fan inte många steg bättre än SD’s skit. Ensam är fasiken inte stark, bara svag. Allt annat är villäror från dem som vill förslava.

Jag äter lunch ute i trädgården idag. Att göra något annat skulle vara att bryta mot massor av Svenska lagar som styr sommaren och hur vi Svenskar skall bete oss under densamma. Brukar iof försöka sitta där ute när det är fint väder. Men ibland ids jag inte, som idag, söka mig ut, blir sittande inne. Idag hittar jag lite rester från helgen som jag fyller en tallrik med och tar till det en iskall burk öl från kylen. Sätter på en kopp kaffe för att göra det hela fullkomligt. Vandrar ner för trappen balanserande alltihop och sen ut genom dörren och ut på gräsmattan på bara fötter. Strumporna får vänta ett tag till.

Sen sitter jag där en stund i sensommarsolen till ingen nytta. Gammellönnen rör sig i sydliga ljumma vindar och jag och nyllönnen, den vi hämtat hit från Vingåker, hejar på. Gammellönnen kommer inte att tappa sina blad förrän en bit in i november. Den vill ha snö först. Nylönnen, jag och alla andra lövträd har sedan länge krupit in i våra iden vid det laget. Vi ger upp tidigare för kylan. Är inte som gammellönnen av segt och härdigt virke som inte går och tappar löven bara för ett gäng minusgrader. Men det är klart, till slut måste den också ge sig. Fäller sina fortfarande gröna blad och låter dem virvla runt där på snötäcket som det sista minnet av sommaren. Då är svårtiden över oss och man får kura ihop sig bäst det går under täcken och framför brasor.

Jag lyckas dricka upp en hel burk öl där ute. Det är nog sensommarsolen det också. Jag är en värdelös öldrickare. Ett glas räcker, femtio centiliter är för mycket. Pubrundor inget för mig som ni förstår. Men det är gott att äta ute. Lyxigt på ett nästan otillbörligt sätt och Luther knackar såklart på axeln efter en stund som han gör när man har det sådär bra och inte är till någon nytta. Men som låtsasarbetande skulle man kanske inte bry sig så mycket om de där knackningarna men det sitter liksom i och till slut reser jag mig då ändå och traskar in till ett mörkt låtsaskontor.

Härinne finns det naturligtvis inte så mycket annat än låtsasjobb ännu. Men det riktiga jobbet och stoltheten ligger ändå på lur och det borde kännas hoppfullt ända ut till lilltån. Speciellt den där stoltheten som fått sig en riktig knäck under året. Men så känns det ändå inte. Vissa dagar är man nedstämd utan att veta varför. Det är bara så och man får liksom bara gilla läget. Hon/han/det svarar inte idag heller när jag försöker ta upp en diskussion och vill gnälla lite. Jag till och med är inställsam och knäpper händerna. “Skulle det inte gå att ordna ett endaste litet break. De verkar ju ha så lätt alla de där andra IoT snubbarna i Berlin, Amsterdam, London och New York. Varför inte jag liksom?” Dödstyst. Inget svar eller tecken i sikte. Ja, det var väl inte annat att vänta. Man kanske måste vara troende först innan den där dialogen går att upprätta. De flesta blir ju inte det innan cancern sprider sig eller stroken/hjärtattacken eller livskrisen slår till. Andra har lättare för det där. Vill inte vara fria män och kvinnor ens när de kan och livet flyter på. Vill ha koppel och en herre ända in i evigheten. Somliga använder det där till att kunna bete sig som de vill. Korsriddare finns idag också och de vandrar mitt ibland oss.

Så dan är bara som den är. Man får traska på. Låtsasjobb gör i alla fall att man får annat att tänka på. Att man håller någon slags nivå kvar på sina kunskaper. Ingen som efterfrågar dem, det är sant. Man får hitta andra vägar så att man får användning för dem. Det blir nog bra till slut. Det blir ofta det.