Month: September 2013

En hund skäller på andra sidan dalgången. Ett av ljuden som hör till  Lo[o]s. Utan det så skulle jag inte vara så säker på att det är just här som jag vaknar upp på morgonen och det innan jag ens slår upp ögonen. Fönstret är öppet, har varit det hela natten. En bit in i September och det är sommar. Jag känner glädje för det och vet ju att det inte varar men suger såklart åt mig allt som går av detta höstunderbara.

Men förutom hunden som skäller med jämna mellanrum så hörs inget. Jo, en och annan bil med en måndagstrött människa på väg till jobbet susar förbi på vägen här nedanför. Bussen till Ljusdal, ljud jag känner jag igen, de ändlösa timmerbilarna likaså. Personbilarna är svårare. För vår katt Tingeling var inte heller de någon konst. Hon satt alltid och väntade när man körde upp för backen upp till vårt hus på kullen. Var hon tröttare och sov djupt där inne kunde man se de automatiska ljusen i trappan tändas när man körde upp på gården. Det var den relation hon och jag hade. Att hon alltid hälsade mig när jag kom hem. Annars också. Först hej till mig och sen med resoluta steg till sin älskade Karin. Men bara en katt såklart, men älskad och saknad därför att det fanns folk runt henne som också vågade älska “bara en katt” och JA det gör ont när också “bara en katt” dör för tidigt och i en hunds käftar.

Fyra timmars resa från Foro till Gibraltar kollade Karin upp igår. Så då är det väl ingen tvekan. Portugal, Spanien och England i ett paket liksom. Egentligen är alltsammans vansinne. Vi har inte råd. Men ibland måste man göra vansinniga saker för att överleva. Under de svåra åren när varje krona räknades kunde vi åka till ett konditori med ungarna och satsa tvåhundra kronor som vi egentligen inte kunde undvara. Pengar som gjorde att vi kunde överleva fyra eller sex eller åtta eller sexton hundveckor där dagens middag ofta skulle tillagas med bara en tia på fickan eller där föräldramöten där kaffe betalades med tjugor eller tior var kraftmätningar. Så vi reser i alla fall. Bokar en bit i taget, månad för månad.

Nu dags för låtsasjobb. Några dagar till sedan dags att switcha upp till riktigt jobb. Äkta vara liksom. Mentalt betyder det mer än pengar. Jag har svårt att identifiera mig som “den arbetslöse”. Jag har mer träning på att vara “företagaren”. En tryggshetszon, ett land jag kontrollerar. Men samtidigt är detta en chansning utan like. Det handlar verkligen om att köra igång med två tomma händer. Det är liksom inte bara snack. Men kan man ha bättre incitament att göra bra ifrån sig än så? Knappast. Längtar att ta tag i saker på riktigt!

“Du skall icke kasta pärlor till svin”

ja, precis så sa han. Sa det med en bestämd röst. Hävdade sen att

“De där idioterna fattar ändå inte vad du gör så varför göra det?”

och fortsatte

“Det enda dom är intresserade av är att slicka varandras nedbajsade rumpor, titta på idol uppblandat med melodifestivaler som bara kommer i en ändlös radda och aldrig tar slut.”

“Men så…” försöker jag, men han har mer att säga

“Dom vill bara ha enkelt sondmatat nedsänt i sina hjärnor. Dom tänker inte ens på jobbet längre, än mindre hemma. Dom bara gör det som maskiner snart tar över, förlöpare till det artificiella. Sen är det ajöss och goodby med dom där icketänkande och de sitter där i sina drömvärldar och bara lallar..”

Någonstans där gav jag upp om att få fram mitt försvar om trötta människor. Folk som gett allt på jobbet och nu satt hemma i TV soffan och var trötta för livet. Inte dom som Perci Barnevik pratade om alltså. “Dom som satt på kontoret och vände papper hela dagarna och sen gick hem och byggde en båt” Nej de här var ett tröttare gäng. Som inte bara satt och vände papper på dagarna. Körde slut på sig, så dom inte orkade med annat än jobbet. En sorgligare samling eller ett sorgligt samhälle om man nu skulle skylla på det.

Sitter i studion ikväll. Det är livet som finns där. En plats att må gott på. Inga krav, bara härligt skapande. Ingen längtan till topplistor, bara att göra och en önskan att någon lyssnar. Oftast är det ju inte det såklart. Man får stå för lyssnandet själv. Men jag överlever också det.

Det är samma sak med orden. Jag kan njuta när jag sitter och skriver en text. Fly en stund från allt det där runt mig som pockar på att göras klart och är på riktigt. Fly undan till ett roligare liv än programmerarens tragglande med kodrader och algoritmer. Jodå jag vet var det riktiga livet är någonstans. Det finns där också och jag är inte missnöjd med det. Men det finns världar och känslor som jag vill utforska genom skrivandet också. Sånt som är bortom mig själv.

Ett “like” på fejjan eller en delning i bloggen är bekräftelsen. Men lika för låtar och texter är det aldrig de man själv tycker är bra som bekräftas av andra. Det är alltid de där andra. De man ofta inte ens anstränger sig för att få till. Det är där man måste bestämma sig. Man har två val. Antingen fortsätter man att skriva det man själv vill skriva om eller på samma sätt gör den musik man själv vill göra. Eller också viker man sig och gör det man får positiv respons på. Företagaren inom mig väljer det senare såklart men det finns också en annan mer ståndaktig person inom mig som gör det han vill. I de där lägena vinner han alltid precis som han alltid vunnit. Det är jag så himla glad för. Hans namn är integritet. Ett vackert namn.

Musiker är det släkte på jorden som är mest beroende av stegen. Det finns inte en grupp på denna jord som liksom musiker slänger sig med namn på de som står högre upp på stegen. Har man spelat med Bob Dylan eller John Lennon så är man högst upp. Sen finns det människor däremellan som respresenterar olika grader av närhet till guddomen. Högst upp eller flest namn vinner. Man suckar.

Eller för att inte tala om samma grupps kärlek till sina verktyg. Tänk om en mekaniker hade samma förkärlek för grejer som en gitarrist. Han skulle ah trehundra pimpade skiftnycklar i sin verktygslåda plus ett antal rostiga och glappa som den och den mekanikern faktiskt en gång använt och som det därför går att nå outgrundliga stämningar i musicerande med. Jag förstår mig ju inte på det där såklart. Inte heller att studiofolket i första hand har ett intresse för grejer och i andra hand ett intresse för att göra musik. Alltid denna jakt på en ny pryl. Men jag fattar såklart inte. Inte lätt att vara efterbliven.

Nä nu skriker mixerbordet efter mig och jag hörsammar såklart.

Klippt gräsmatta nästan hela dagen. Inmundigat lunch ute också såklart och tittat på och förundrats över ett lönnblad. Det där klippa gräsmatta kunde jag kanske ha varit utan. Istället legat med boken i hängmattan som frun gjort dag, hon som med råge tjänat ihop till en dag där under körsbärsträdet. Men också gräs skall klippas. Ibland är det värre att ha dåligt samvete för oklippt gräsmatta än att klippa den. Så man gör det bara. Funderar inte så mycket för en gångs skull.

Lunch ute har jag berört många gånger. Sådana här dagar är det alltid ett under. Borde inte alla på sjukhem och sjukhus rullas ut i friheten dagar som denna eller i alla fall varannan sån här dag. För att få in livet i kroppen igen liksom. Det finns inte tid kommer man att säga från vårdhem och sjukhem. Alltid, det finns inte tid. Men kanske är det då vi andra som måste rulla ut sjukhussängarna och rullstolarna ut på gräsmattorna. Låta dem som BORDE FÅ sitta där också FÅ sitta där en dag då och då. Låta dem som kanske vill dö ute i solen få göra det. Jag själv skulle i alla fall föredra det framför ett unket sjukhusrum. Jo jag vet. Det finns inte tid.

Lönnbladet då? Titta på ett själv nästa gång ni går förbi en lönn så får ni se. Ett underverk. I trädet växer flera tusen. Blad som har börjat ramla ner så smått och där de som blir kvar snart kommer vara intensivt röda och gula. Byggda med möda och kastade till marken med  lätthet eftersom de ingår i ett kretslopp. Det är bara energi som går åt i tillverkningsprocessen. Energi som det finns hur mycket som helst av. Det är bara människorna som inte fattat det.