Month: September 2013

Solen går upp bakom Örnberget också den här morgonen.
Den får kämpa lite för att ta sig över de branta stup där örnarna en gång häckade,
innan människorna.
Sega på
upp, upp, upp,
innan den kan se ut över kanten och kan belysa Brattberget,
och så lite till,
uppåt igen,
så träffar strålarna den västra fasaden på huset där jag ligger och sover.
Ett gult hus på en kulle ute i skogen.
Ingenting skulle det kunna vara
men byggt 1907 och använt in i nutid
som skola,
förskola,
kontor för fem,
en familjs hem,
så är det många som har minnen härifrån.
De kommer ibland och hälsar på de gamla.
Vill se och minnas.
En del har aldrig lämnat
utan vandrar runt här i skolsalar och rum
för evigt om natten.
Jag har inget emot det
men det finns rum ingen här i huset besöker när det är de andras tid.

Örnarna flyger alltså inte här längre.
Men man kan se dem lite längre västerut. Majestäterna.
Det är dom som mötte och tog med den döde,
visste allt,
och han förstod deras språk,
tog in kunskapen de delade med sig av när han flög iväg,
som en del av dem nu, bortåt, västerut,
med dem alla, ljudlöst vinge vid vinge.
Drömmen, natten efter att min far gått bort.
En tröstedröm.

Jag är inte utvilad när jag vaknar.
Men det är inte marorna som rider mig,
De når mig så sällan.
Där är jag stark.
Nej det är något annat den här veckan.
Ett krig i min kropp kanske. Jag stannar i ytan, når aldrig den djupa livgivande sömnen.
Drömmer konstigt och mycket.
Minns såklart nästan inget. Det gör jag så sällan.
Men drömmarnas intensitet och mängd och att jag vet om mängden och intensiteten säger mig att allt inte står rätt till.
En hop virus eller några miljarder baciller som försöker ta kontrollen men som mina tappra krigare håller stången.
Kanske.
Det blir ju sådär ibland.
Man får rastlös stå ut.
Tills allt återvänder igen.
Frikortet i sjukvården skall väl kanske inte behöva utnyttjas den här gången.
Eländigt och kanske sorgligt när man når frikortsnivåerna.
Då har man hamnat någonstans där man inte vill vara.
Men jag väljer ändå liv.
Att försöka se ut som en levandes.
I varje ögonblick väljer jag livet tills jag dör.
Du måste förstå det du som läser.

Vi kan alla bli ett med våra sjukdomar.
Bli dem istället för oss själva.
Man har valet.
Kan också välja det där andra, livet som pågår,
fast än det kan göra ont att leva.
Jävligt ont till och med ibland.
Men alla gör sina val såklart.
Man kan få människor att visa att de bryr sig om en som sjuk.
Som frisk,
knappast.
Men det är ett sorgligt val i alla fall.
Det sista,
den sista utvägen
kanske för somliga.
Det enda sättet att få tröst.
“Han är den där med cancer som skriver så bra.”
“Hon är den där med hjärntumör som kämpar så tappert.”
Istället för han/hon som levde hela jävla vägen in tills förbränningsugnen slukade det som en gång var hans/hennes kropp
till glädje och sorg.
Men jag säger inte hur andra lever sina liv.
Nej det gör jag inte!
Jag har nog med mitt.
Det talar jag gärna om hur jag försöker leva.
Om du vill härma eller bespotta
är upp till dig.
Jag bryr mig inte,
en glädje där,
att inte bry sig längre om vad de andra tycker.
Frihet!
O-cool in i evigheten.
Bra!

Så Söndag här på berget.
Kyrkan samlar vid elva,
jag är inte med längre,
har tagit avstånd.
Bespottar de där för deras fördömande,
guldet och deras självpåtagna rätt att beträda paradiset.
Men det finns folk som gör bra där också.
Men sen Moder Theresa dog vet jag bara inte vilka de är.
Jag känner ingen, men tror att de finns.
Hoppas att det finns.
Men bespottar är fel såklart.
Jag fördömer inte.
Ser bort är nog rätt uttryck.
Frukost,
söndagsfrukost,
apelsinjuice och annat gott.
En stor kopp te.
Ingen brådska.
Men till slut ut.
Gräsklippning.
Helvetesljud över berget,
över byn.
Passa mig bra,
fast än jag känner mig god.
Men helt meningslöst såklart.
Bensinångor och mullrande motor mellan träden.
Jag efter med musik i huvudet
genom pluppar i öronen.
Ettor och nollor,
omvandlade
som får något inom en som tar in rytm,
harmonier
och ord
att gå igång
där inom mig.
Jag försöker att undvika insekterna
så att inte knivarna når dem
men vet att jag inte ser dem alla.
Som en massmördare härjar jag
där på gräsmattan.
Med ro i sinnet.
Med musik i huvudet.
Ännu en förtappad
lika dem som just nu sitter i kyrkan
med hårt knäppta händer
och ber den ende att skona dem.
Frälsa dem från ondo.
De som ännu inte lärt att just
ondskan bara är dom själva.
Jag skiter i det där.

Sjunde September. Grilla ute med fru och motvillig son. En whisky, lite mat, koligt eftersom det är jag som grillar. Så som “Edward Blom” inte grillar enligt sonen som så oftast säger sanningen. Men han har såklart rätt. Frugan håller inne med sin kritik och äter upp. Van. Men det är skönt att sitta där ute. Här uppe kan det ta slut tidigt de där grillkvällarna eftersom knotten ibland anfaller som hunner över ökensanden. Men idag går det i alla fall att sitta i trädgårdsstolar till klockan sju, innan de blir för många, knotten. Man får flytta in och där finns både vin och whisky kvar att lamslå oroliga sinnen med. TV också. Rapport. GammelmansTV eller bara trygghet, lite som forna tiders lamputropare. Som ung var det inte viktigt. Man sket i världen, hade nog med olyckliga kärlekar och sig själv. Rapport gav inget nytt eller av värde till det livet.

Dragspelaren njuter också av solen idag. Glädjer mig. Jag har plockat bort hans postlåda, ja min med, för lite fix. Får återställa imorgon.

Poeten – ja han är ju också dragspelare –  levererar sina träffsäkra. Ett geni i arbete som befinner sig i en större värld långt där uppe i himlen, långt från sådana som mig. Men i vissa tankar når vi varandra. Beror nog mer på honom än på mig. Att han sänker sig ner till mig och  andra. Själv når jag inte upp ända dit upp. Orkar liksom inte försöka ens längre.  Men å andra sidan så orkar jag inte göra så stor sak av det heller längre. Precis som sonen talar jag om när det är skit men, också när det är bra. Och ibland är det bra. Då säger jag det.

Men skit i allt det där nu. En soffa, ett glas whisky till. Det behövs inget mer, och somnar jag så gör jag det med ro, som alltid.

Måste sätta mig en stund inne i på kontoret där det är lite svalare. Sommar så in i helvete ute och mitt Lördagsprojekt, en stadigare postlådshållare där dragspelaren och jag med snöskyfflarna i hand kan resonera under snöstormsilande vinterdagar, får vila en stund. Härlig dag helt enkelt. Grillen åker nog sannolikt fram och ställs under dignande äppelträd vad det lider. Man får passa på och njuta.

Beställt biljett till Foro, Portugal lite senare i höst. Några dagar bara. Med hyrbil ner mot Spanien och Gibraltar tror jag att det kan bli en riktig höjdare och blir det inte det så blir det inte det. Lågbudgetprojekt kan bli lite hur som helst. Tänkte först att vi skulle bila upp från Foro till Barcelona och flyga hem därifrån  men det är för få dagar så det får bli någon annan gång. Behöver komma härifrån både frugan och jag, i alla fall några dagar och se mer än bara östersjöhav.

Näpp, det är väl bäst att man tar tag i postlådeprojektet igen om det skall hinna bli klart. Sköt om dig!