Month: September 2013

Jodå, är vaken om än lika trött som när jag la mig igår. Är något på gång, virus som stökar om och krigar inne i kroppen kanske eller en latent terminerande hjärtattack på gång. Hoppas på det förra men skulle väl kunna acceptera det andra till nöds. Har några resor kvar som jag så gärna skulle vilja göra först. En till San Francisco måste det bli. Med frun det här besöket, hon fick inte följa med förra gången. Ta in staden som är ett Europa i USA och sen ta caben efter havet till drömmarnas stad. Eller kanske fortsätta hela vägen till New York. Ja, varför inte. Vi förtjänar det, hela resan.

Sen har vi den stora Europeiska resan kvar också, frun och jag. Den gode poeten plockade upp den i huvudet på mig igår igen. Den vi tänkt och funderat på i så många år. Den som skall innehålla både glädjen och allvaret. Försöket att förstå det ofattbara över att alla kors och gravstenar i Flandern faktiskt representerar en människa som var någons pappa/son en gång och samma sak med de som står på två kullar efter Frankrikes kust. Stå där en stund och lyssna i vinden efter orden till den vackraste visan om kärleken… Den som kanske ändå aldrig var avsedd att komma på pränt.

Det är det där man vill tänka på, som upptar ens tankar liksom  en whiskyflaska med det mesta av innehållet finns kvar i. Men flaskan skall jag tulla på senare, om jag inte glömmer bort den som förra veckan Resorna känns fortfarande långt borta en sådan här Septemberfredag. Det är de där pengarna som vanligt. Fast det är klart jag har också prioriterat annat, kunde ha gjort den stora resan flera gånger i livet. Man väljer sitt liv ändå. Men den har värde som dröm också. Man måste inse det.

Men körandes en fransk bil som närmar sig trettiotusen mil på mätaren så vore det väl en fin avslutning och gest om dess sista resa fick bli hem till Frankrike igen. Den kunde rykande och gnisslande och skramlande få stanna och ge upp där i någon liten by på landsbygden, nära någon liten bar där ägaren med vitt, inte helt rent, förkläde kommer ut och frågar om det gått åt helvete. Där han erbjuder oss att vänta i baren på bärgningsbilen och Pernoden smakar underbart efter croissanten som först lugnat ner magen. Sen vandra iväg efter den Franska byvägen kantad av häcken som den där gången 1981, helt fri igen och som en som nödvändigtvis inte behöver komma fram till ett mål.

Ja det är på det där jag vill tänka. Men städdag idag. Dammsugaren står och ropar på mig där uppe och när bara min tekopp verkligen är drucken ända ned i botten så skall jag gå upp och besvara dess lockrop. Skrämma ut katterna med dess oväsen. Dammsugare är onödiga väsande monster för dem. Gör sig bäst avstängda och insatta i städskrubbar. Syns inte, finns inte är katternas inställning till livet. Jag har lärt mig att för kråkor räcker inte det där. Men å andra sidan vet dom mindre om dammsugare än katter gör. Varför är det något ödesmättat med kråkor… Ja, nu försöker jag smita iväg där i tankarna igen. Det fungerar så mitt huvud. Men det var ju städning som gällde. Så på med hörlurarna, musik på i mobilen, volym upp så högt det går och kör. Det går utmärkt att gå där och drömma när man gör det där.

Jag brukar vara som mest koncentrerad och kreativ den här tiden, klockan är bara elva, men den här veckan fungerar det inte, jag är bara trött och oinspirerad. Eftersom det inte finns någon som står bakom mig och peppar och talar om hur jävla bra det kommer att bli om jag bara fortsätter lite, lite till så gräver jag bara min grop djupare och djupare och den stora inspirationen synes bara vara längre och längre bort från mig som behöver den NU, för att orka gå de där sista stegen till det man bestämmer är “klart”, “färdigt”, “värt att stå för”, “värt att fira”.

Men det är klart, jag unnar mig sällan den där festen för “klart” heller, utan springer nästan alltid iväg på nästa varv och mot nästa mål och nästa “klart” och “färdigt” som en annan hamster där i sin bur. Säger att jag älskar det där men undrar vid sådana här tillfällen, när inspirationen är som ett vattenfall utan vatten, varför man över huvud taget bryr sig. Det finns så mycket annat som vore så mycket enklare. Sitta framför TV’n och zappa, spela poker, dataspel, dö, träna tills alla tankar bara handlar om att få nästa endorfinkick, börja använda heroin och döva smärtorna i den fullständiga skiten, bli munk, eller vad som helst annat än just detta, just nu.

Men man vet ju att det inte går att släppa det här. Att man bara måste fortsätta gå och får genomlida den här jävla trötta, oinspirerade fasen, som ju går över, alltid har gjort det och som när den går över fyller en med urkraften som tar en fram till målet utan minsta lilla ansträngning. Bara man orkar vänta på nästa våg att surfa på. ORKA… Orka en gång till. Bara en enda gång till. Men först sova, glömma och hoppas på att det är imorgon det händer. Hålla en tumme för det under täcket när man släcker lampan och sakta somnar in.