Month: September 2013

Jag har varit märkligt trött och oinspirerad hela veckan så det har blivit tidigt sänggående nästan varje kväll. Innan sängen så brukar jag vandra runt lite i huset. Tittar på utetemperatur (lite tvångstanke där sådär) och brukar allt som oftast fastna en stund i fönstret mot Ryssland, eller kanske är det “hemåt”, mot Edsbyn jag vänder blicken, österut är det i alla fall. Här kan jag stå på nätterna också ibland och se på blåljuset, det jag skrivit om så många gånger vid det här laget. Nu efter Augusti och innan Oktober är det såklart svart där ute. Inte ens en måne klarar av att lysa upp det där becksvarta som berget och skogen där utanför döljer sig i.

Men ikväll höstens första riktiga stjärnhimmel. Sådär fantastiskt gnistrande och oändlig som den oftast bara blir senare när det blir kallare. Så jag står där och tittar. Måste passa på att njuta av det här, lyfta upp mig själv. Ser en stjärna som rör sig. Ja nog fasiken rör den sig. Ser på den ett tag. Försöker övertyga mig om att det inte är jag själv som rör mig. Måste till slut gå ut och ställa mig under allt det här för att få klarhet. Nu står stjärnan stilla. Det var bara vinden som fick ett träds grenar, som var referenspunkt för en gammal o-cool gubbe, att få stjärnan att till synes röra sig eller också är utomjordingarna, ena lömska varelser som står stilla där uppe på himlen när man vet att man är iakttagna av o-cool gubbe i Lo[o]s. Men de behöver inte röra på sig. Stillastående stjärnor räcker så väl ändå för att imponera på en sådan som mig.

Men allt detta är inte sant egentligen och har aldrig varit det, kan helt enkelt inte vara det. Jag häpnar liksom varje gång när det är en sådan här natthimmel. Tyvärr har jag ingen stäng-av-alla-lampor-knapp ännu så det är svårt att bli av med allt störande ljus, men på rätt position i trädgården fungerar det. Magiskt, magnifikt, förtrollande, oändligt, oräkneligt, kärleksfullt, gudomligt, urgammalt är det, det där ljuset som når mig som glimrande små punkter på en kolsvart himmel från världar och solar så långt bort. Sisådär en 200-400 miljarder stjärnor bara i vintergatan. Eller 100 miljarder andra galaxer i det synliga universum. Och så jag då. Ingen stjärna kanske, men o-cool.

Man står där och häpnar över siffrorna och vad siffrorna för med sig. Häpnar över sin egen existens i allt detta. Hur liten man egentligen är till det yttre. Det är bara inom sig, i tankarna,  som man har storheten. Där alla har det. Den känsla jag brukar häpna över i bilkön, på bussen eller på rockkonserten. Alla de här människorna har samma värld i sina huvuden som jag har. Drömmar om saker, kärlek, hat och ibland rädsla. Nu står man då här med alla dessa miljarders miljarders miljarders stjärnor som bara en fullständigt otänkandes varelse kan tro saknar liv omkring sig och känner samma sak. Hur många varelser finns det i det här oändliga som tänker en tanke just nu. Hur många varelser finns det inte där ute som man skulle vilja bli polare med och sitta och diskutera just det här med? Hur mycket jävla liv måste det inte finnas? Eller socialdemokrater om man nu tänker så.

Så jag står där ett tag och funderar. Lyfter upp mig själv lite närmare gud. Han/hon/det som nu känns riktigt nära men som inte önskar dialog med en som tvivlar och inte bara kan tro sådär söndagsskoledumt. Som växte ifrån det där redan som sjuåring eller kanske innan. Men Gaja… tanken tilltalar mig. För när fantasierna sköljer över mig, eller låtslingorna kommer till mig, eller algoritmen till programmet bara serveras mig, känns det just som om det hämtas från något som är allas vårt gemensamma. Bara finns där att hämta. Som jag bara är öppen för och lycklig mottagare av att få ta emot. Då undrar jag varför inte just den förmågan tränas i skolorna. Men det vore såklart att önska för mycket. Jag tränger undan tanken.

Det är då jag känner lodjurets ögon på mig. Vi som delar det här berget. lodjuret ser mig, men jag ser inte lodjuret. Alltid så.  Bara en gång har jag fått den ynnesten och sen bara sett spåren på de nedkapade stammarna en jul för länge sedan. Men visst, det är lodjurens natt i natt. O-coola gubbar skall sova och inte stå här och fundera. Så jag lämnar gräsmattan och travar in och vandrar upp för trappen. Jodå, detta lilla som är så förbannat jävligt stort gör mig lycklig. Så jag ler för mig själv där på väg upp. Det är alltså inte så dumt att vara levandes trotts allt. Det stillar mig och snart skall jag sova. Då kan jag fritt resa ut till alla de här världarna, obunden av tiden, rummet och fysikaliska lagar. Gott så!

Ibland får jag kommentarer typ “inte är väl du gammal” och “du är ju cool” av vanliga människor som liksom försöker vara lite snälla. Tror att de lyfter upp en från ett bottenläge där ingen vill vara. Ja en del är ju äldre än mig och är jag “gubbe” så då får det ju liksom effekter på dom också. Kanske vill de helt enkelt inte vara gubbar.
Men nu är det såhär att undertecknad trivs ganska bra med att vara “o-cool gubbe” kanske inte lika mycket “o-cool gubbe i Lo[o]s” då men de flesta dagar fungerar det också ganska skapligt, andra dagar hade “o-cool gubbe i London” eller “o-cool gubbe på en ö i Stockholms yttre skärgård” eller “o-cool gubbe på Gotland” eller något liknande varit bättre. Men nu kan man inte välja att vara varken “cool”, eller för den skull “gubbe” heller, och  i mitt fall, eftersom jag inte har de pengarna, att inte vara “o-cool gubbe i Lo[o]s”, så då får man finna sig i det där. När man väl gör det inträffar då något märkligt.

1.) Man behöver liksom inte springa runt och verka ung längre. Alltså inga behov att skaffa rockmusikerhatt för att dölja en begynnande flint eller hänga guldkedjor på det håriga bröstet eller ens samla på sig en endaste av de där attiraljerna som gör oss gamla gubbar “unga”. Man kan helt enkelt bara vara som man är. Ganska skönt liksom för det var ju det man var innan man blev gubbe också liksom. Hmmm…

2.) Sen det där med “o-cool”. Man kan vara sådär “Sista natten med gänget Fonzie” cool, alltså en sån där som får hundrafemtio  likes på fejjan på vad man än gör för statusuppdatering, ja ni minns dom från högstadiet också. Alla skrattade åt deras skämt. Hängde med på allt vad dom kom fram med i form av förslag. Alltid blev ihop med de sötaste flickorna. Sen växte man upp och fick snubbar som Bill Gates, Nelson Mandela, Moder Theresa, Astrid Lindgren och liknande som förebilder. O-coola hela bunten, eller coola då såklart när de coola själva  efterkonstruerar. För börjar en o-cool person tjäna pengar, står fast vid att vara o-cool och får många o-coola som ser upp till honom eller henne så blir personen cool. Fast bara sett ur de redan coolas perspektiv. För oss o-coola är även våra förebilder lika o-coola som de var förut innan de ansågs coola av dem som själva är coola.

Det finns alltså  massor med fördelar med att vara o-cool gubbe så snälla du, gör mig ingen tjänst genom att försöka säga att jag är något annat. Jag har nog alltid varit o-cool gubbe när jag tänker efter för såhär nöjd med min roll har jag nog aldrig varit och stör det dig det allra minsta så kan du lugnt och stilla skita på dig.

Jag sitter ute under äppelträdet på lunchen. Man måste. Är tvingad till det för att man vet hur få sådana här fina dagar det är kvar innan det drar kalla vindar kring gula hus på kullar i Lo[o]s. Vet hur nära det är till snöstormar, dubbdäck och kläder i lager på lager som man lik förbaskat fryser så in i helvete i. Men inte nu alltså. Det är septemberdagar, början på en höstmånad och det är soligt, varmt och fint som i självaste sommaren. Några fågelungar låter. Det är allt. Äppelträden dignar av äpplen. Rekordskörd, och kanske hinner vi också äta ett gäng äpplen i år innan frosten kommer. De är känsliga för frosten liksom jag våra äpplen. Vi blir mjuka inombords och vill bara falla ner till marken för att söka skydd där i gräset när kylan rullar över oss. Fast jag går in, är för feg för gräset där rådjuren, älgarna och en gång en björn hittar frukterna och inte bryr sig, är inte så känsliga, över att de är frostnupna.
Själv finns jag alltså inne vid det laget. Vid värmande brasor, i alla fall är de för det mesta tänt vid en av våra öppna spisar och där sitter jag gärna med en whisky i näven för att värmen skall nå hela vägen in i själen och ner till magen. Mig jagar andra demoner. Nafsar i mig med käftar fulla av rakbladsvassa tänder. Men ännu har de inte vågat gå hela vägen eller om det nu är något annat – en skyddsängel –  som håller dem tillbaks.

När filen och mackorna är uppätna så sitter jag där bara. Oxeln är inget märkvärdigt för alla de som bor bara några mil söderut. Men här är den det. Den växer också om än norrländskt sakta. Högre än mig nu. Var bara en liten fjant när vi tog den med oss från en dunge vid en rastplats när barnen var små och vi var på väg hem från Sörmland för länge sedan. Avtryck i tiden är de alla de där träden. Tidsmätare. Det är svårt att inte låta bli att älska dem.

Så är det citronträdet också såklart. Tvåtusen spänn citronträd som står där. En spanjor skulle skrattat åt den prisnivån för den där lilla skitbusken. Hade villigt sålt den för en euro. Men för mig är det lyx. Skulle aldrig ha köpt det om jag nu inte fått de där tjugofemtusen som de stoppade i min näve och sa att jag skulle handla för. Andra skulle kanske ha dödat för att få shoppa för 25K, fått chansen, världen är orättvis. För mig var det bara ingenting och en möjlighet att köpa ett citronträd som symboliserar drömmar om andra enklare liv.

Vad ser andra då om de ser mig sitta där i trädgården. En överviktig o-cool gubbe såklart, men vad mer? En gift tvåbarnspappa med en son på komvux och en på Uppsala Universitet bland allt det där matematiska som matematiker dyker ner i. Han älskar det där passionerat. Jag förstår passionen men inte matematiken på den nivån.  Den andra på väg dit också låter det som, bara alla poäng som behövs för att ta sig dit är insamlade. Man är stolt över sina barn som alla föräldrar såklart, men de har egna liv nu. Jag finns där om jag behövs som farsan fanns för mig. Köra huvud i väggar skall dom gör själv och i görligaste mån själva också hantera följderna av. En fru finns ju där också. En älskad. Fast än det är så jävla många år som gått så är hon fortfarande en som är älskad. Hon som sliter varje dag för vår brödföda. Jag blev förvånad en dag när det kom folk och frågade om konstnären var hemma och jag undrade vem det var. När de sedan sa att hon hette Karin Hedman fattade jag ju. Jag önskar bara att hon fick använda mer tid till den delen av sig själv istället för enkel försörjningsplikt. Men kanske kommer det en dag för det också.

Men annars är jag väl inte så mycket med den där gubben på gräsmattan såklart. Yngsta katten gillar iof att krypa under täcket och ligga nära så ofta det går. Där duger man ännu.   Några få läser bloggen ibland, några vet att jag är pappa till VSCP,  men de vet å andra sidan inte var Sverige är. Musiken finns det kanske ett tiotal som känner till också. Två som lyssnar till. Mer är man inte och inte många skulle sakna en om man fick den där terminerande hjärtattacken just nu där på gräsmattan.  Men det är ju så det är för de flesta av oss. Vi är bara små kuggar i det där stora maskineriet. Drivkrafterna är att **göra** för oss för det är liksom bara genom det som vi överhuvudtaget finns till. Japp, osynliga för nästan alla men existerande lika fullt.

Med det går jag in på låtsaskontoret. Smeker citronträdets grenar lite och kan faktiskt (vad skall det där ordet där att göra?) konstatera att jag  älskar att leva också den här soliga och varma Septemberdan.