Month: September 2013

Står man där vid en öppen dörr på en Learjet som rusar fram genom natten med okänd hastighet och de bakom dig hotar att sparka ut dig så hoppar man till slut själv. Man hinner undra vad som händer när man hamnar i den där jetstrålen men det enda som verkligen verkar hända när man befinne3r sig just där är att man blåses bakåt i en tumlande karusell i saltomortaler, och man faller eller står stilla men det blåser så in i helvete. Natten är svart, himlen är svart, ljud eller ljus från en Learjet i natten hör/ser man inte. Fartvindarna är alldeles för starka för det. Ryggsäcken, den som innehåller fallskärmen är man såklart glad för att den sitter där den sitter men har man aldrig tidigare hoppat fallskärm så vet man inte mer om fallskärmar än att man borde leta ett snöre att rycka i. “Brukar man inte göra det?”, och då försvinner man in i den tätaste dimma som man fattar är moln, täta våta regnmoln, och sen kommer man ut under de där molnen och det är vatten överallt för man faller där i ett störtregn. “Hur påverkar sådant fallskärmar?” Man minns att väskan med pengarna från Microsoft – Nokia affären blev kvar där uppe. Är det därför man är här? Oligarker behöver mer, mycket mer, omätliga i sin girighet. O-coola gubbar lätta byten. Inte ens en munsbit, ett snacks eller en smula i en oligarks ena mungipa.

Men innan man hittar det där snöret som ändå inte verkar finnas där så smäller det till där bak på ryggen och något händer och man känner att ens sista stund är kommen men det bromsar upp och man åker liksom uppåt men det är väl bara en känsla man får och sen hänger man där i regnet med knappt synliga Hälsingeskogar under sig. Ja man åker neråt men i en betydligt trevligare hastighet än det fria fallet tidigare. O-coola gubbar har eventuellt lika svårt att klara ett fallskärmshopp som att hoppa utan densamma. Sånt vet man inget om som icke van fallskärmshoppare. Men det syns ljus där nere. Vart? Ingen aning. Men ljus. Det är bra, då borde det finnas folk också, men det är klart, faller man ner i någon av de djupa Hälsingeskogarna, bryter ett antal ben och ingen saknar en så kan det finnas hur mycket ljus som helst. Man ligger där och blir vargmat eller korpmat kanske. Inte så pjåkigt egentligen om man funderar vidare på det spåret. Äntligen till nytta för någon för en gång skull. Men innan man vill bli uppäten vill man ju avlida då såklart och det gör man nog kanske nu snart så fort som trätopparna närmar sig där nere.

Men o-coola gubbar har tur som alltid. Ja inte inledningsvis. Granar är stickiga och det är i en sådan jag hamnar till slut. Kanar ner där efter grenarna tills fallskärmen fastnar och jag blir hängande. Två meter över backen. En överlevnadsbar höjd med andra ord även om man faller från den utan fallskärm. Men först gäller det att komma på hur man kommer ur en fastspänd fallskärm och det tar en halvtimme att fundera ut det och sen faller man med ett brak ner på backen. Befinner sig på fast och trygg mark i en skog som man inte har en aning om var hela den befinner sig annat än att det är Hälsingland, det känner man på de goda dofterna från blånande berg och människor som står för sina ord.

Så man går åt det håll man tyckte sig se ljus tidigare i sin upphöjda fallande position, men vet väl egentligen inte om man går åt rätt håll. Efter fem timmar vet man att man inte gjorde det, men då har man tur igen och kommer ut på en skogsbilväg. Det som är bra med skogsbilvägar är att man vet att de går till bebyggelse och från bebyggelse. Det som är dåligt när man kommer ut på dem på det här sättet är att man inte vet åt vilket håll den där bebyggelsen ligger. Så det är bara att gå åt ett håll. Hoppas.

Jag skall bespara er alla timmar av vandring men jag hade tur. Gick åt rätt håll, kom fram i Fågelsjö i Orsa finnmark, som inte alls ligger långt från Lo[o]s. Fick lift med Jan-Åke som jobbar där hela vägen hem till gårdsplanen ti Lo[o]s, han har alltid varit snäll, och gick och la mig efter att ha plockat i mig en ostmacka. Frugan mumlar sömndrucket hur det varit när jag kryper ner i den knarrande sängen och jag svarar “bra” för det måste man ju ändå säga att det har. “Skit med den där väskan” med det var ju pengar bara, men den hade ju varit bra att ha såklart i svårtider. Ja, ja det är som det är… sen somnar jag.

På väg hem igen från Moskva på vingar av stål. Åker med en galen oligark i en privatjet och hans entourage som skall till Danmark för att kliva på sin stora jävla båt för vidare transport i fyrtio knop till södra Frankrike, men som tyckte en avstickare till Svegs flygplats i Sverige inte var ett stort problem. Gissar att piloterna kanske inte tycker detsamma, dom får en lång natt. Men nu är vi i alla fall på väg. Skall landa där senare. Om man nu överlever den här resan för både ägaren och alla andra på det här planet är fullständigt totalpackade och det är inte bara vodkan som flödar som ur tappkranar som är skuld till det. Tror inte ens piloterna är riktigt nyktra faktiskt. Inte långt efter start så började alla skrika i kör att piloterna skulle göra en looping och det behövdes inte mycket övertalning för att de skulle göra det heller. Som ni förstår inte helt vettigt. Men vi har överlevt såhär långt och ibland får man vara nöjd med det. På Ryskt luftrum går det tydligen att göra sådana grejer.

Moskva är som vanligt fullständigt galet. Här dricker ingen Coca Cola eller tar en öl till maten. Det är bara Vodka från morgon och fram till kväll och sänggående och säkert är det vodka i tandborstglasen också. Det är lustigt man kan vänja sig vid det här också. Men när jag är i Ryssland är det ungefär som när jag är i England. Barrundorna är liksom inget för mig. Jag får varken i mig de erbjudna litrarna öl i England lika lite som de litrar vodka som erbjuds här. Samma mängd erbjuds att hälla i sig på båda ställena. Det är liksom en pint här också, men starkare i glasen och inte bärnstensfärgat med vacker krona, Ryssarna är lite tuffare. Alla andra droger som florerar kan få vara för mig. Jag är galen nog som det är. Ryssarna verkar inte ha den självinsikten.

Snubben jag skulle träffa höll på bli skjuten den första kvällen. Vi var ute på ett av inneställena och diskuterade detaljerna i kontraktet och då kom två muskelsnubbar och släpade ut både honom och mig. En snubbe höll fast mig samtidigt som man spöade upp min kollega, sen tog en av dem fram en revolver och satte mot hans huvud när han sjunkit ned blodig efter en betongvägg och tyckte av, men det kom inget skott, pistolen bara klickade. Det var såklart bara för att skrämmas men nog slutade hjärtat att slå i kroppen en stund, sen drog dom efter att var och en spottat på min kollega. Jag skjutsade hem honom i en taxi, men fick inte reda på vad det hela handlade om och jag åkte själv hem till hotellet och hällde i mig en stor virre. Om sanning skall fram så krävdes det tre sexor innan mina händer slutade skaka.

Nästa dag var allt OK igen. Min kollega försäkrade att det inte var någon fara och vi undertecknade kontrakt och allt och jag fick en väska med stålar enligt överenskommelsen. Japp, så fungerar det i det här landet. Såklart skulle allt firas och det blev ett antal andra ställen under kvällen natten med tilltagande grad av berusning. Väl värt att fira såklart men knappast värt huvudvärken dan efter, idag alltså. Men sen träffade jag oljesnubben vid frukosten och blev erbjuden att hänga med.

Fan vad händer här nu, alla flinar och skrattar. Nu har dom plockat fram en fallskärm som dom tydligen vill att jag skall sätta på mig. Jag får återkomma.