Month: September 2013

Jag blir sådär trött idag som man blir ibland. Det är konstigt hur också låtsasarbete kan trötta. Vissa dagar kan det krama om en som man gör med en våt trasa och orken bara försvinner ut i rymden genom första bästa ventilationskanal. I det här huset finns det springor i fönster och väggar och lite överallt där ork kan försvinna ut snabbare än en ambitiös arbetsförmedlare kan packa och dra hem för dan. Det är mycket ork och hopp som försvunnit ut genom dom springorna genom åren.

Men efter middag och regionala Dalanyheter (eftersom vi inte får in våra egna) och Rapport där Lisbeth glömt att sätta på micken efter att hon kissat, så sitter man då här på låtsaskontoret igen. Ljuset är tänt. En hund skäller på andra sidan dalgången. Den som brukar göra det den här tiden. Ju kallare, desto fler får den sällskap av. Vinter och måne och jakthundsserenad. Det är lika mycket Lo[o]s det också, som sågklingor på våren och motorsågar i Mars och gräsklippare klockan sju på söndagsmorgnarna. Man skulle bli förvånad om allt det där tystnade. Då var man antagligen den siste kvar och de andra 490 hade dragit och tagit hundarna med sig.

Många gånger drömmer jag om att bo så. På ett ställe dit inga gatlyktor når. Där närmaste granne om vintern finns på fem mils avstånd men på ett ställe som vaknar och väcks till liv av alla dem som längtat en hel vinter på att få komma ut till sina torp och stugor. Dom som kommer där veckorna efter att Sädesärlan gjort årets första trippande besök och lämnar ungefär samtidigt som dess ungar leker chicken race framför bilarna. Ut, bort till öde öar och avlägsna platser står en längtan i mig som om Lo[o]s inte skulle vara isolerat nog? Ändå älskar jag människorna, fascineras av det de gör. Men alltid, nästan alltid, väldigt ofta bara som betraktaren. Behöver det avskilda eftersom jag befinner mig där också bland alla de där andra. Ett autistiskt drag kanske? Eller bara vanligt lyckligt utanförskap.

Trötthet som med några skrivna meningar under en kvart nästan är som bortblåst nu . Det är så det fungerar skrivandet för mig. Precis som musikskapandet. Det ger energi. Men egentligen beror det bara på att man också eldar på andra sidan av ljuset. Förbrukar det man har snabbare. Till slut är allt uttömt och det är då man får ta sig i akt. Känna igen signalerna och skippa låtsaskontor och allt vad kreativitet heter några dagar och bara vara tills man inte kan hålla sig och bara måste igång igen. Som nu.

Nu låtsasjobbar vi några timmar i den stora njutningen över att kunna det, eller hur?

Poeten har nått hundra idag. Hundra, 64 decimalt och 01100100 binärt, eller om man vill krångla till det 144 oktalt. Fina tal, magiska tal. Jag har sett bra grejer det här året, sådant som består och som kommer från flera personer, inte bara poeten. Det är en ynnest att få leva i en sådan tid. Men det händer grejer i världen. “Maker-rörelsen” breder ut sig. Helt plötsligt har det blivit lite fint att verkligen göra saker i stället för att bara prata om det. Inte en dag för tidigt om du frågar mig. Fast i Sverige har vi nog alltid varit ganska bra på det. Percy Barnevik sa

“Här sitter man och vänder papper på ett kontor hela dagarna och sen går man hem och bygger en båt”

apropå att utnyttja folks fulla potential. Den finns ju där hos alla men jag tror att hos oss så är det också rätt många som verkligen gör slag i saken. Startar företag och patenterar eller säljer det man gjort. Vi är duktiga på att göra saker “i det här landet”. Det är i alla fall det man oftast hör från utländska vänner. Dom förstår sällan hur ett litet land som Sverige kan komma fram med så mycket ny innovation inom så många olika områden. Är imponerade av oss helt enkelt.

Sen kan jag tycka att chefstillsättningarna är lite sisådär. Det verkar många gånger som man skall vara ett riktigt stolpskott för att bli chef. Fungerar man inte bland människor och är man inget vidare på sitt jobb så blir man oftast projektledare eller chef. Jodå det finns jäkligt många bra chefer också, eller ja några. De flesta tillhör ändå “pratarna” eftersom “makers” inte vill ha de där jobben. Egentligen har jag bara haft två bra chefer under mitt liv. Sådana som lyft och fått oss andra att uträtta storverk. Sen har det varit en enda grå massa av just pappervändare som inte ens går hem och bygger en båt. De man som anställd bär på sina axlar utan att få något endaste lilla tillbaks, men som man mestadels kan ignorera och som ignorerar de under sig. Sen dom riktigt dåliga. Har nog bara mött en, men han var å andra sidan skitdålig och rädd så jävla rädd och är nog det fortfarande i någon håla. Men chef är han inte längre.

Gråa massans chefer åker hem till familjen på fredagskvällen när de andra i projektet skall jobba övertid hela helgen. Pratar jävligt mycket om hur otroligt duktiga alla är och vilken bra insatts de gör för företaget, sen är de borta. De bra cheferna står där mitt i  i alltihop och gör sin del, försöker i alla fall,  åker och köper pizza där sent på kvällen och fixar coola och en låda godis och uppmuntrar, uppmuntrar, uppmuntrar och stärker när alla är trötta och sluta och inte tror att man någonsin kommer att gå i mål. De fixar en fest sen när projektet är slut där alla får supa skallen av sig i reset och upphämtning inför nya stordåd. För det är just det de får en att känna att man gör de där bra cheferna. Stordåd.

Men det är såklart svårt att vara chef. Ensamt. Oftast får man skit både uppifrån och nedifrån. Chefer behöver bra chefer i sin tur för att bli bra på det de gör.

Det som är bra med att vara egen företagare är att man inte har någon annan chef än kunderna. Dom kan iof ibland vara ett helvete att ha att göra med.Men när fakturan är betald glömmer man det och rullar vidare. Sparka lite på en väg om det är för jävligt. För dom har ju rätt dom där bortskämda kunduslingarna ändå. Det måste ju och skall vara så.

Men nu har jag inte tid att prata mer. Nu skall jag göra. Lite som poeten som passerat hundra.