Month: September 2013
Intressant artikel I Svenskan idag om bokförlagens utveckling. Bl.a om Nordstedts förfall från att vara det bolag som publicerat flest Nobelpristagare till att idag “leva på Brittisk pornografi”. Man tar upp Idolifieringen av bokbranschen där succéerna på bokfronten först föregås av TV program eller TV serier. Den sista fristaden är på väg mot TV3/TV4 hållet.
För mig är det ingen slump att de två senaste filmerna jag sett som varit riktigt bra har varit Europeiska. En Fransk och en Holländsk, båda vida mycket bättre än det standardproducerade utbudet från Hollywood. På samma sätt brukar det vara med böcker för mig. De där som inte följer den dramaturgiska valryggsmodellen och gör konstiga oväntade snedsprång åt höger eller vänster är nästan alltid de bästa, fastnar. Japp, det går att titta och läsa de där andra filmerna/böckerna. Men bara nästan.
När det gäller TV så har man passerat gränsen nästan het och hållet. Idol, tävla om att bygga hus. Tävla i att laga mat. Tävla i tamefan ALLTING! Skrrrrrrrrrrikkkk! Stå inte ut. Stänger av för att aldrig slå på igen. Till och med Rapport är ju för fan urtråkigt nu för tiden.
Musiken skall man inte tala om. När kom det något man fastnade riktigt för och som fick snurra runt en vecka. Skapligt är liksom bästa nivån. Sen är det bara nyansskillnader inom det. Vem fan vågar släppa något som är roligt och annorlunda. Ingen.
Men ändå är det böckerna jag skulle sakna mest om utvecklingen fortsatte a’la Idol, TV3/TV4. Hoppet står till Podradio och egenutgivning av musik/litteratur och säkert också snart filmer. Tror vi har en bättre framtid om hörnet för de som vill. Tyvärr vill väl inte de flesta ha den. Men det skiter jag i. Skiter fullständigt i faktiskt. Tyvärr kommer de där som inte orkar göra annat än att titta på tävlingarna, tävlingarna, tävlingarna, tävlingarna och läser den lättsmälta pornografin fortfarande få rösta i våra val. Det kan bli otäckt den dag ett riksdagsparti fattar att tävling, tävling, tävling och lite pornografi det är modellen för att vinna val också. SUCK!
Visst är det bra!?
Johanna i studion idag.
Det är o-ljusnatt i natt också. Starkt fast än månen bara är i 85%. Men på morgonen kommer regnet. Ja vi sitter där och segar till det, så morgonen blir väl inte förrän vid tolvtiden om man skall gå efter den normalt påjäktande klockan. Vi fastnar där i soffan ganska ofta på söndagsmorgnarna frun och jag. Mår gott, funderar på att gå ut i den soliga förmiddagen men sitter där tills den blir till regnväder och man med gott samvete kan spendera dan i studion eller i konstnärers rum.
Ja, det får bli en studiodag idag för mig som inte är konstnär. Planterar om några pelargoner först. Sticklingar från släkten i Edsbyn. Det är det som är lite häftigt med pelargoner, de kan ha stått där i köksfönstren hos någon släkting för hundra år sedan, innan det blev min tur att vårda och prata med dem. Minnena delar dom bara med sig av om man lyssnar väldigt noga, och de gånger man lyckas med det så får man höra historierna om hur det gick till i andra hem som pelargoner bott i och om ursprung från och frihet på kullar med utsikt över hav i Sydafrika, dit där deras längtan alltid står. Så vi förstår varandra varje dag pelargonerna och jag. Havet drar i oss båda med full kraft. En dag skall jag ta en stickling med mig och gräva ner i jorden på en Sydafrikans sluttning just där havet är som vackrast. Just för att sluta cirklarna som cirklar måste slutas.
Men studio idag alltså. Min frizon. Jag kan sitta där och leka utan krav. Jag gör det jag gör. Låtarna blir vad de blir. Hårdrock eller ballader. Det kan spreta så mycket det vill, jag behöver inte ta några kommersiella hänsyn. Behöver bara vara hängiven konsten.
Man skulle kunna tror att jag som tekniker fascinerades av det tekniska också där bland alla rattar och knappar och allt vad det är. Men det är något helt annat som vill fram hos mig när jag sitter där. Allt det tekniska blir snarare ett irritationsmoment som jag vill hålla på så lite som möjligt med. Det är den där musiken jag har i huvudet som jag vill ut med och som måste ut och som jag mår gott av att få ur mig. Processen att få ut det där man har i huvudet ned till något som andra kan ta del av. Men det gör de såklart oftast inte. Orkar inte ta del av det jag gör. Man blir till brus. För o-cool för det. Men det skiter jag i. Jag är bara som ett av de andra molnen som svävar förbi där på himlen. De flesta bryr sig inte om ett enstaka moln om ingen annan pekar ut det för dem. Förklarar att just det där molnet är det något särskilt med. Och vem fan skulle orka peka ut mitt moln. De som gör det har jag aldrig haft på min sida, men accepterat det med åldern. Accepterandet ger mig tillbaks glädjen i att skapa igen. Kanske har jag i alla fall till slut blivit vuxen, i alla fall just där.
Skriver en låt om Johanna just för tillfället. Ja den kommer nog också heta så när den blir klar. Vem Johanna är har jag ingen aning om. Kanske var det någon annan som kände Johanna och använder mig för att få ut en låt som visar hur mycket han eller hon eller vem det nu var älskade denna Johanna. Den kunde ha ploppat ut i gode Peter Lundblads hjärna och blivit en vällyssnad och uppskattad låt, men kom hit till ett stort gult hus på en kulle i Los istället. De flesta kommer inte ens orka lyssna på de inledande takterna såklart, nu när den kom dit den kom. Så är det med allt en sådan som jag gör. Men är det eller mindre värt för det? För att andra inte upphöjer det till “bra” eller “genialt”. Knappast. Jag vet ju det och kan lugnt fortsätta just för det. Det tog många år att acceptera just det – att skapandet i sig kan vara nog. Att kunna så över det där andra.
De inledande textraderna om Johanna kommer finnas där i alla fall och det antingen nån vill ha dem eller inte. Till slut är också de glömda och utplånade ur alla arkiv – precis som musiken – utan att ens någon orkade lyssna efter särskilt noga eller tog sig tid att teckna ned orden. Precis som det är och skall vara antar jag. De upphöjda har sitt, vi andra vårt.
Men här kan de i alla fall få leva en timme eller två – en blogtidsrymd – de inledande två verserna om Johanna. Det tror jag Johanna var värd även om kanske inte jag var det.
Sjung för mig Johanna
Dina sånger är dom vackraste
och det är bara du som kan sjunga dom för mig
Se på mig Johanna
låt din blickar kittla mig
och locka mig hela vägen hem till dig
och när jag vill släppas in till dig
och se det där som till och med alla himlens blinkande
stjärnor får se
så sluter du igen med bankvalvstjocka dörrar
vad är du så rädd för att jag skall få se
Lek med mig Johanna
låt mig smeka dig på ryggen
som om det var sommaren som kommer.
Älska mig Johanna
låt oss glömma det där vi måste
och väcka alla apor så att dom skriker.
Och dina drömmar finns i
allting som jag vill ge till dig
och mina tårar skall bli
pärlor som du skall få när du fyller år av mig
….
…
Citronträd och studio
Citronträd och studio är ingen dålig kombination. En ljuvlig doft av citronblommor fyller hela lokalen. Försöker lägga lite sång i all denna sydländska doft. Det går sådär. Jag har drabbats av den eviga hostan och den eviga hesheten. Behöver bara prata i telefon en stund för att bli hes, sjunger jag går det snabbar. Borde kanske ge mig ut och prata mer med människorna. Stämband som inte används och så…
Rivning stoppar förfallet – Hamra/Los – www.helahalsingland.se.
Det höll på bli en stor jävla studio av hela det gamla ålderdomshemmet Brattberga. Dragspelaren hade planerna och det var länge sedan. Men tyvärr tog han sig samman och drog ut och turnerade i kyrkorna istället. Bussen som hem utanför kyrkogårdarna, en ny i varje stad och det finns gott om dem. Ja, jag brukar få höra historierna. Här i huset mellan tagningar och lagningar av instrument i studion och där ute vid postlådan i vintern med tunna kläder bara avsedda för postinhämtning och inga långa turnehistorier. Jag borde ha spela in historierna också innan det blir för sent. Vi pratar om det men kommer aldrig till skott. Livet kommer alltid emellan som det brukar.
Hade det blivit studio av alltihop så hade det väl ungefär varit som att haft ett öppet “dårhus” som granne. För sådana är de nu alla de där musikerna. Även vi som vill mer än kan. Men hellre galningar som granne än de som glömt hur man har roligt och hur uppfriskande det kan bara att då och då uppföra sig som en galning. Det är ett och två och tre och kanske fyra som är säkert.
Men hur fan vi skall få upp pelletsbilen upp hit på kullen i år, det är frågan?