Day: 4 September 2013

Ibland får jag kommentarer typ “inte är väl du gammal” och “du är ju cool” av vanliga människor som liksom försöker vara lite snälla. Tror att de lyfter upp en från ett bottenläge där ingen vill vara. Ja en del är ju äldre än mig och är jag “gubbe” så då får det ju liksom effekter på dom också. Kanske vill de helt enkelt inte vara gubbar.
Men nu är det såhär att undertecknad trivs ganska bra med att vara “o-cool gubbe” kanske inte lika mycket “o-cool gubbe i Lo[o]s” då men de flesta dagar fungerar det också ganska skapligt, andra dagar hade “o-cool gubbe i London” eller “o-cool gubbe på en ö i Stockholms yttre skärgård” eller “o-cool gubbe på Gotland” eller något liknande varit bättre. Men nu kan man inte välja att vara varken “cool”, eller för den skull “gubbe” heller, och  i mitt fall, eftersom jag inte har de pengarna, att inte vara “o-cool gubbe i Lo[o]s”, så då får man finna sig i det där. När man väl gör det inträffar då något märkligt.

1.) Man behöver liksom inte springa runt och verka ung längre. Alltså inga behov att skaffa rockmusikerhatt för att dölja en begynnande flint eller hänga guldkedjor på det håriga bröstet eller ens samla på sig en endaste av de där attiraljerna som gör oss gamla gubbar “unga”. Man kan helt enkelt bara vara som man är. Ganska skönt liksom för det var ju det man var innan man blev gubbe också liksom. Hmmm…

2.) Sen det där med “o-cool”. Man kan vara sådär “Sista natten med gänget Fonzie” cool, alltså en sån där som får hundrafemtio  likes på fejjan på vad man än gör för statusuppdatering, ja ni minns dom från högstadiet också. Alla skrattade åt deras skämt. Hängde med på allt vad dom kom fram med i form av förslag. Alltid blev ihop med de sötaste flickorna. Sen växte man upp och fick snubbar som Bill Gates, Nelson Mandela, Moder Theresa, Astrid Lindgren och liknande som förebilder. O-coola hela bunten, eller coola då såklart när de coola själva  efterkonstruerar. För börjar en o-cool person tjäna pengar, står fast vid att vara o-cool och får många o-coola som ser upp till honom eller henne så blir personen cool. Fast bara sett ur de redan coolas perspektiv. För oss o-coola är även våra förebilder lika o-coola som de var förut innan de ansågs coola av dem som själva är coola.

Det finns alltså  massor med fördelar med att vara o-cool gubbe så snälla du, gör mig ingen tjänst genom att försöka säga att jag är något annat. Jag har nog alltid varit o-cool gubbe när jag tänker efter för såhär nöjd med min roll har jag nog aldrig varit och stör det dig det allra minsta så kan du lugnt och stilla skita på dig.

Jag sitter ute under äppelträdet på lunchen. Man måste. Är tvingad till det för att man vet hur få sådana här fina dagar det är kvar innan det drar kalla vindar kring gula hus på kullar i Lo[o]s. Vet hur nära det är till snöstormar, dubbdäck och kläder i lager på lager som man lik förbaskat fryser så in i helvete i. Men inte nu alltså. Det är septemberdagar, början på en höstmånad och det är soligt, varmt och fint som i självaste sommaren. Några fågelungar låter. Det är allt. Äppelträden dignar av äpplen. Rekordskörd, och kanske hinner vi också äta ett gäng äpplen i år innan frosten kommer. De är känsliga för frosten liksom jag våra äpplen. Vi blir mjuka inombords och vill bara falla ner till marken för att söka skydd där i gräset när kylan rullar över oss. Fast jag går in, är för feg för gräset där rådjuren, älgarna och en gång en björn hittar frukterna och inte bryr sig, är inte så känsliga, över att de är frostnupna.
Själv finns jag alltså inne vid det laget. Vid värmande brasor, i alla fall är de för det mesta tänt vid en av våra öppna spisar och där sitter jag gärna med en whisky i näven för att värmen skall nå hela vägen in i själen och ner till magen. Mig jagar andra demoner. Nafsar i mig med käftar fulla av rakbladsvassa tänder. Men ännu har de inte vågat gå hela vägen eller om det nu är något annat – en skyddsängel –  som håller dem tillbaks.

När filen och mackorna är uppätna så sitter jag där bara. Oxeln är inget märkvärdigt för alla de som bor bara några mil söderut. Men här är den det. Den växer också om än norrländskt sakta. Högre än mig nu. Var bara en liten fjant när vi tog den med oss från en dunge vid en rastplats när barnen var små och vi var på väg hem från Sörmland för länge sedan. Avtryck i tiden är de alla de där träden. Tidsmätare. Det är svårt att inte låta bli att älska dem.

Så är det citronträdet också såklart. Tvåtusen spänn citronträd som står där. En spanjor skulle skrattat åt den prisnivån för den där lilla skitbusken. Hade villigt sålt den för en euro. Men för mig är det lyx. Skulle aldrig ha köpt det om jag nu inte fått de där tjugofemtusen som de stoppade i min näve och sa att jag skulle handla för. Andra skulle kanske ha dödat för att få shoppa för 25K, fått chansen, världen är orättvis. För mig var det bara ingenting och en möjlighet att köpa ett citronträd som symboliserar drömmar om andra enklare liv.

Vad ser andra då om de ser mig sitta där i trädgården. En överviktig o-cool gubbe såklart, men vad mer? En gift tvåbarnspappa med en son på komvux och en på Uppsala Universitet bland allt det där matematiska som matematiker dyker ner i. Han älskar det där passionerat. Jag förstår passionen men inte matematiken på den nivån.  Den andra på väg dit också låter det som, bara alla poäng som behövs för att ta sig dit är insamlade. Man är stolt över sina barn som alla föräldrar såklart, men de har egna liv nu. Jag finns där om jag behövs som farsan fanns för mig. Köra huvud i väggar skall dom gör själv och i görligaste mån själva också hantera följderna av. En fru finns ju där också. En älskad. Fast än det är så jävla många år som gått så är hon fortfarande en som är älskad. Hon som sliter varje dag för vår brödföda. Jag blev förvånad en dag när det kom folk och frågade om konstnären var hemma och jag undrade vem det var. När de sedan sa att hon hette Karin Hedman fattade jag ju. Jag önskar bara att hon fick använda mer tid till den delen av sig själv istället för enkel försörjningsplikt. Men kanske kommer det en dag för det också.

Men annars är jag väl inte så mycket med den där gubben på gräsmattan såklart. Yngsta katten gillar iof att krypa under täcket och ligga nära så ofta det går. Där duger man ännu.   Några få läser bloggen ibland, några vet att jag är pappa till VSCP,  men de vet å andra sidan inte var Sverige är. Musiken finns det kanske ett tiotal som känner till också. Två som lyssnar till. Mer är man inte och inte många skulle sakna en om man fick den där terminerande hjärtattacken just nu där på gräsmattan.  Men det är ju så det är för de flesta av oss. Vi är bara små kuggar i det där stora maskineriet. Drivkrafterna är att **göra** för oss för det är liksom bara genom det som vi överhuvudtaget finns till. Japp, osynliga för nästan alla men existerande lika fullt.

Med det går jag in på låtsaskontoret. Smeker citronträdets grenar lite och kan faktiskt (vad skall det där ordet där att göra?) konstatera att jag  älskar att leva också den här soliga och varma Septemberdan.