Sitter i studion ikväll. Det är livet som finns där. En plats att må gott på. Inga krav, bara härligt skapande. Ingen längtan till topplistor, bara att göra och en önskan att någon lyssnar. Oftast är det ju inte det såklart. Man får stå för lyssnandet själv. Men jag överlever också det.
Det är samma sak med orden. Jag kan njuta när jag sitter och skriver en text. Fly en stund från allt det där runt mig som pockar på att göras klart och är på riktigt. Fly undan till ett roligare liv än programmerarens tragglande med kodrader och algoritmer. Jodå jag vet var det riktiga livet är någonstans. Det finns där också och jag är inte missnöjd med det. Men det finns världar och känslor som jag vill utforska genom skrivandet också. Sånt som är bortom mig själv.
Ett “like” på fejjan eller en delning i bloggen är bekräftelsen. Men lika för låtar och texter är det aldrig de man själv tycker är bra som bekräftas av andra. Det är alltid de där andra. De man ofta inte ens anstränger sig för att få till. Det är där man måste bestämma sig. Man har två val. Antingen fortsätter man att skriva det man själv vill skriva om eller på samma sätt gör den musik man själv vill göra. Eller också viker man sig och gör det man får positiv respons på. Företagaren inom mig väljer det senare såklart men det finns också en annan mer ståndaktig person inom mig som gör det han vill. I de där lägena vinner han alltid precis som han alltid vunnit. Det är jag så himla glad för. Hans namn är integritet. Ett vackert namn.
Musiker är det släkte på jorden som är mest beroende av stegen. Det finns inte en grupp på denna jord som liksom musiker slänger sig med namn på de som står högre upp på stegen. Har man spelat med Bob Dylan eller John Lennon så är man högst upp. Sen finns det människor däremellan som respresenterar olika grader av närhet till guddomen. Högst upp eller flest namn vinner. Man suckar.
Eller för att inte tala om samma grupps kärlek till sina verktyg. Tänk om en mekaniker hade samma förkärlek för grejer som en gitarrist. Han skulle ah trehundra pimpade skiftnycklar i sin verktygslåda plus ett antal rostiga och glappa som den och den mekanikern faktiskt en gång använt och som det därför går att nå outgrundliga stämningar i musicerande med. Jag förstår mig ju inte på det där såklart. Inte heller att studiofolket i första hand har ett intresse för grejer och i andra hand ett intresse för att göra musik. Alltid denna jakt på en ny pryl. Men jag fattar såklart inte. Inte lätt att vara efterbliven.
Nä nu skriker mixerbordet efter mig och jag hörsammar såklart.
