Day: 15 September 2013

Jag är ingen sådan där sakmänniska. Varken gitarrer eller en häftig femtiotalsbil eller datorer eller amerikanska/kinesiska/koreanska telefoner får mig att gå igång. För mig är det bara verktyg allt det där. En bil att fara från a till b med, en dator att jobba på, en gitarr att spela på och en telefon att ringa med. Osv osv osv osv ja ni fattar.

Det imponerar följaktligen inte på mig om man kommer dragandes med en massa grejer. Eller samma sak om du kommer farandes med ett IQ på 171 utan att göra något vettigare med denna logiska superförmåga utan istället använder dem för att hacka på dem som inte har din oerhörda intelligens.

Så om du (mot förmodan (för varför skulle du?)) fick för dig att du vill imponera på mig, hur skall du då göra stackars människa?

Jo.

Gör något snällt för någon annan t.ex. Eller lev ut den där drömmen, typ sälj huset och fotvandra till Kenya. Skilj dig på momangen om du lider. Eller varför inte börja läsa till kemiingenjör, läkare eller arkeolog vid sextiotvå, bara för att du kan och en gång ville. Eller kom ut i garderoben och säg att du är folkpartist. Regnbågsflaggan omfattar dig också. Gör något vad som helst med full passion påkopplad och jag tror att alla utom de döda idol/körslag/dobidoo… tittarna kommer att tycka att du gjort det bra och kommer att lära av dig.

Jag rekommenderade en gång som mentor och lärare en kille som under långa tider inte varit i skolan till ett stipendium för bästa upphämtning i sina studier. Fick mycket kritik för det. Men ibland är prestationer i skolan inte enkelt mätbara i betyg eller andra traditionella måttstockar. Vissa får kämpa hårt för det som andra kan tycka är litet och självklart. I det här fallet var det så.

Vi kan inte ta en enda pryl med oss när vi vandrar härifrån. Under de sista åren av ett liv har de sällan värde alls för de flesta av oss. Minnen är det som förgyller eller fördunklar vår ålderdom. Ju fler de roliga minnena är desto fler leenden kommer de att locka fram när man kanske sitter där ensam och ens parter och vänner är borta och döda.

Så mitt råd. Skit i grejerna satsa på minnena.

ps Värdet i rådet kan ju diskuteras eftersom det är du och ingen annan som bestämmer vad du vill göra. ds

Har tänt ett av de överblivna röda ljusstumparna från förra julen och sjunkit ned i kontorsstolen här på låtsaskontoret. Lutat mig bakåt. Japp, stolen är riktig, har varit med nästan jämt och börjar gnissla och lossna och knaka numera med ålderns rätt. Har kanske snart gjort sitt men får vara med ett tag till. Jag byter sällan saker innan de inte längre går att använda. Kan de lagas får de hänga med ett tag till.

Ljuset, det som ger mig ro i sinnet, brukar vara tänt för det mesta den här tiden. Speciellt på kvällarna. Varifrån den där rogivande känslan kommer och varför en poppar fram när man tänder ett ljus har jag ingen aning om. Det bara fungerar. Min fru brukar säga att jag tänker för mycket, men i det här fallet har jag faktiskt bara accepterat. Ovanligt alltså bara det.

Håkan Hellströms senaste i högtalarna. Gillar plattan mycket och den går i moll liksom jag. Kanske skall man vara yngre för att vara hans publik och det är kanske tjugotvååringen inom mig som tar honom till sig. Fungerar gör det i alla fall. Men jag är inte en sådan som lyssnar så mycket på texter. Det är rytm och stämning som tar tag i mig. Texterna får andra chanser i andra sammanhang.

I elektroniska tidevarv så kommer tidningen också hit till ödebygderna på söndagarna. Inget behov av att traska ut till postlådan en endaste dag ens. Men jag saknar de där korta turerna. De gav liksom en chans att känna in den nya dagen och prova den lite sådär innan frukost. Vid de tiderna möter man aldrig dragspelaren. Hans tid är senare på dagen. För van gig på sena timmar med efterföljande transport hem under ännu senare nätter. Jag var sådan själv. Men blir mer morgonmänniska för varje dag som går nu. Snart sitter man väl där med kaffekoppen vid halvfem som en granne från förr alltid gjorde. Tidningen kom strax före sex, så det var en lång väntan. Men han hade hört det mesta av det som stod i den på radion redan när bilen sladdade upp förbi hans brevlåda och levererade de nytryckta sidorna. Men det vara vanan och rutinerna också för honom, de som höll honom igång. Sen miste han nästan hela synen och kunde knapp gå. Hamnade på ålderdomshem och dog. Jag förstod honom.

Ibland skulle jag önska mig en röst. Att bli lyssnad på. Kunna ge uttryck för goda saker. Men har aldrig haft den rösten. Den har varit för lågmäld och försvunnit i bruset. Det mesta jag skriver, säger eller sjunger bara passerar genom andras huvuden om det ens når fram till dem. Oftast gör det inte ens det. Stannar där det skapades. För min egen del spelar det kanske ingen roll att inte höras men det är när jag säger saker som kan hjälpa eller rädda andra som jag skulle vilja ha den hörda rösten. Men vi lever i egoismens tid. Ja, jag tror det. Aldrig har människor varit mer inriktade på sig själva och brytt sig så lite om andra. Jag med då säkerligen eftersom jag nu lever i den här tiden, så jag förtjänar nog inte den där rösten i alla fall. Det spelar ingen roll hur många gånger man suttit och lyssnat på de som har problem, hur många uppmuntrande ord man kastat ur sig, hur många bilar man bogserat igång, hur många sannolika tillbakasteg man tagit för att andra skall få ta ett framåt. När man själv behöver få bilen bogserad eller något av det andra så står man där själv i alla fall. Men utan rösten så kan jag ju i alla fall säga dessa ord, men till vilken nytta det kan man undra över i all evighet.

Meteorologerna säger att “nu kommer hösten” och det har synts på vår gräsmatta ett bra tag. Gula löv som med starkare vindar idag har tilltagit i antal. Men med mitt ljus tänt så har jag tillförsikt inför hösten. Jag åker visserligen mer ner i molläge under höstmånader men jag är också som mest kreativ under den tiden. Njuter lite av det där dystra. Så trotts molläge så känner jag en motsägelsefull glädje över de här månaderna fram till jul. Men det är efter nyårsafton som det tar slut. Då är det bara en färdsträcka fram till vår. En helvetesväg och kunde jag så skulle jag lämna landet. Det är bara semlorna och bristen på en plats att lämna landet för som håller mig kvar. Men låt oss inte oroa oss för det nu utan njuta dessa höstmånader. Ljuset här på bordet som brinner så fint ger mig tillförsikten att det också blir så. Jag hoppas ni får samma upplevelse ni få som min röst når denna söndag i september månad 2013.