Day: 19 September 2013

Lite extra kolhydrater till lunch idag. Det gäller att klara en hel natt naken ute i skogen uppe på berget ylandes upp mot fullmånen. Örnberget här ovanför, vid det värsta stupet, i mitt fall. Där, där man ser både den gigantiska månen som bäst och där Hälsingebergen rullar ut mot kusten och ut i havet.

Ensam i natten och sen ge full hals. Ta i nerifrån den onda stortån. Först det egna ylandet, sen ekot av av det mot bergen. En stund senare  hör man dom alla. Andra o-coola gubbar som står där runt om i Hälsingland, nakna och ensamma  på sina berg och ylar av hela sin kraft. Där uppe ler månen mot oss. Lite överseende så där för inte är vi väl en vacker syn med våra magar, rynkor och fettvalkar. Ja en del av oss är ju tunna och knarriga som vidjor också såklart. Egentligen är det väl just olikheterna som förenar oss. Så olika man kan bli. Det är bara ylandet naken på berget vid fullmåne som  för oss samman.

Men det är när vargarna, rävarna och hundarna också stämmer in i kören som det underbara, det man längtat efter sedan den förra nymånen sker. Vi blir alla ett där ute i skogen och natten. Ett väsen som häver ur sig frustration över de som hatar och dödar och försöker äga det som inte går att äga. Ylanden för freden, för lika värde, för kärleken och det heliga livet, det som inte står någon gudstjänst efter. Inte ens en i Folkets Hem i Edsbyn med de besatta i bänkar och på scen.

I gryningen går vi hem och sover, varje o-cool gubbe till sitt. Omtöcknade men nöjda. Imorgon släpper månen lite på vattnet och går till 90%. Då börjar var och en av oss längta igen.

Som o-cool gubbe blir man ofta ignorerad på facebook eller när man försöker säga något i ett annat riktigare sammanhang. Man hörs liksom inte eller syns inte eller gör man det så har det i alla fall lite mindre värde det där man gör eller säger eller ger uttryck för. Somliga av oss är ju som luft för andra, vi finns inte förrän man upptäcker att vi inte är där längre. Först då liksom, när det blir svårt att andas får vi värde. Värde utifrån betraktaren, inte för de vi är. Det ingår naturligtvis i själva definitionen av o-cool gubbe det där antar jag. Beige och osynlig hela vägen. Man får finna sig i sånt.

Ibland tittar jag lite avundsjukt på “poeten”, “dragspelaren” eller kamrat “Charlie-rocker”. De behöver bara ge uttryck för banaliteter som att “bilen startade idag” för att alla rusar till och upphöjer dem till genier. Möjligen är det något jag inte har fattat. Jag tycker iof också att de där tre är genier men kanske inte just då, just där i det ögonblicket. Vet gör jag ju också att nästan alla de där som ger uttryck för sin kärlek och sin beundran egentligen bara älskar sig själva och egentligen bara vill stå nära det där stora. Jag menar befinner man sig i närheten av en kändis så är man ju nästan en själv.

Trams såklart. Synd bara att både “poeten”, “dragspelaren” och “Charlie-rocker” själva lever av det där i varje fiber. Inte kan leva utan det som ändå är falskt och helt saknar värde. Men de lever såklart sina liv precis som en o-cool gubbe försöker leva sitt liter mer osedda. Undrar vilket av de där liven som är värst att leva? Det skall jag ägna dagen till att fundera över.