Citronträd och studio är ingen dålig kombination. En ljuvlig doft av citronblommor fyller hela lokalen. Försöker lägga lite sång i all denna sydländska doft. Det går sådär. Jag har drabbats av den eviga hostan och den eviga hesheten. Behöver bara prata i telefon en stund för att bli hes, sjunger jag går det snabbar. Borde kanske ge mig ut och prata mer med människorna. Stämband som inte används och så…
Rivning stoppar förfallet – Hamra/Los – www.helahalsingland.se.
Det höll på bli en stor jävla studio av hela det gamla ålderdomshemmet Brattberga. Dragspelaren hade planerna och det var länge sedan. Men tyvärr tog han sig samman och drog ut och turnerade i kyrkorna istället. Bussen som hem utanför kyrkogårdarna, en ny i varje stad och det finns gott om dem. Ja, jag brukar få höra historierna. Här i huset mellan tagningar och lagningar av instrument i studion och där ute vid postlådan i vintern med tunna kläder bara avsedda för postinhämtning och inga långa turnehistorier. Jag borde ha spela in historierna också innan det blir för sent. Vi pratar om det men kommer aldrig till skott. Livet kommer alltid emellan som det brukar.
Hade det blivit studio av alltihop så hade det väl ungefär varit som att haft ett öppet “dårhus” som granne. För sådana är de nu alla de där musikerna. Även vi som vill mer än kan. Men hellre galningar som granne än de som glömt hur man har roligt och hur uppfriskande det kan bara att då och då uppföra sig som en galning. Det är ett och två och tre och kanske fyra som är säkert.
Men hur fan vi skall få upp pelletsbilen upp hit på kullen i år, det är frågan?
Hur förklarar man för honom som bor där mitt inne i staden? Där, där ljusen flödar dygnet runt. Klockan är tre. Det borde egentligen vara svart natt ute, men det är ljust. Jag ser dragspelarens gråa hus upplyst genom fönstret när jag sömnigt dricker lite vatten. Funderar om vår brolampa lyser så starkt. Ser efter, men den är släckt.
I österfönstret, det jag brukar stå i på nätterna vid den här tiden, samma ljus. Silvrigt har någon beskrivit det som i dikterna, en väl använd klyscha sen dess. Men inte fan är det silver i detta. Det är ljus och mörker på samma gång. Det där silvriga kommer kanske senare när snön ligger, men nog fasiken är det oljus det här då också precis som nu. Det silvriga kommer sig mer av gnistrande diamanter där i snön och inte fasiken liknar de silver de heller, precis som ingen endaste ädelsten gör det. Blåljus heter det då. Något helt annat.
Så för en o-cool gubbe är det o-ljus där ute. Sånt man vill vandra i själv och länge på ödsliga stigar som bär en djupt in i outforskade skogar. Om man bara var o-cool gubbe och inte far och make så skulle man självklart följa de där stigarna dit, dit de bär. För o-ljuset lockar och drar i en nästan lika hårt som havet brukar göra dag för dag för dag för dag. Jag tror det är vargen inom mig som vill ge sig ut i det där. Söka sina likar men såklart finna att för ensamvargen finns inga likar, det som o-ljus lika obarmhärtigt avslöjar som åttaminutersljuset. Så jag stannar inne, ser på. Håller kvar i livslögnen av att vara någon eller om inte de håller, något.
Tröttheten finns kvar inom mig. Gamla gubbar med prostataproblem lär sig att vandra upp några gånger om natten utan att släppa upp sinnet i det helt vakna. Så kanske drömmer jag bara när jag står där i fönstret. I sängen en halv minut senare undrar jag men bara flyktigt. Börjar man fundera så ligger man snart där och stirrar klarvaket. Han i stan kommer ändå aldrig fatta. Kommer han ut hit i o-ljuset så är det bara en bagatell bland alla andra bagateller i alla fall. Han bor i staden i det konstgjorda och övertydliga. Tror att det är det som är verkligheten. Åtminstone där har han fel hinner jag tänka innan jag somnar in igen denna första o-ljusnatt.