Det är svart och höst ute. Riktig höst. Så där den är i Stockholm ända in någonstans i december. Vått. Blåsigt. Ljusätande mörker som nästan fungerar som ett svart hål. Man kan liksom inte göra annat än att stanna inne. Dra upp termostaten på elementet ett hack till och tacka han/hon/det/gud – om man nu tror på sådant – för att man kan göra det. Eller tacka sig själv och sina närmaste som har jobbat ihop pengarna som gör det möjligt eller ens arbetsgivare som betalade in de där pengarna eller de som la ordern hos företaget som är ursprunget till dem… Kedjan är hur lång som helst. Till slut är vi alla kopplade tillsammans i en stor härlig varm socialistisk väv. Inte en sån där höger “tänk bara på dig själv” futtighet. Den har liksom inget annat än tomhet att ge den här tiden på året. Annars också om jag får bestämma.
Men det får jag såklart inte. Dessutom är jag nästan helt opolitisk. Tror bara på samarbete. Ja, det tror jag på. Samarbete och att tänka på och bry sig om varandra. Det skulle kunna finnas politiska partier som anammade det där. Kunde rent utav kalla budskapet socialistiskt. Jodå det finns de som säger sig göra det, men jag ser bara karriärister och folk som springer åt samma håll utan att tänka när drevet går. Pöbel. Enmeningsmänniskor. Stormobbare. Folket som har allt klart för sig redan utan ytterligare funderingar därför att det finns nedskrivet eller uttalat av någon där uppe. För mig själv kan det aldrig bli sådär. Allt är mer komplext än vad man kan få för sig om man bara läser enmeningarna. Varje historia innehåller alltid mer och när man känner den måste man fundera en stund innan man kan fatta ett beslut. Det gäller Lundsberg, utvisningar och domslut och allt det där andra som svider till inom en.
Jag kan bli så jävla avundsjuk på alla de där som redan har bestämt sig och som vet “vägen”. Är moderater eller kommunister eller Sverigedemokrater med övertygelse. Jag har aldrig haft lätt för det där. Som företagare finner man lite förståelse från Socialdemokrater och vänsterpartier. Som en kännande empatisk människa finns inget att hämta i Moderater och högerpackets egoistiska “sköt om dig själv och bara dig själv” värld. Funderar man så ligger man mitt emellan eftersom det inte finns något som är så jävla självklart någonstans i hela smörjan. Såklart, eftersom inget är självklart. Inget är så jävla förskolelätt.
Så man skiter i det där. Kastar tärning när det är val. Eller väljer dom där som kallar sig socialister bara för att man hoppas att de kanske någonstans kan bli det igen i annat än löjliga förlegade röda fanor och “upp till kamp” sång och hålla händer. Men så blir det aldrig. Det är klättrarna som finns där. De som klättrar på andra. Uppåt, uppåt tills man har en trygg näringslivsposition som ger mycket pengar eller om inte det går landshövding eller om inte heller det går kan man bli chef inom KF koncernen och dra ner världens bästa socialistiska ide rakt ner i skiten därför att man inte kan ett dugg om företagande.
Skulle kunna bli förbannad när jag tänker på det. Alltså KF. Hur illa skött kan ett en företagskoncern vara. Varför är det ICA affärerna som lever på landsbygden istället för Konsumbutikerna? Varför går helt plötsligt Åbro bra när Spendrups tar över? Enmeningssvaret är ju lätt. Inkompetens. Den verkliga historien svårare och mer omfattande såklart som alltid. MEN den kollektiva tanken borde ju vara den självklara i så mycket och så jävla tuff att Elvis verkar fjantig. Istället ter den sig som en grå, grå, grå, grå massa som sakta väller fram och bloooobar över allt liv till ännu mer grått. Så kan det ju inte få fortsätta. Eller hur?
Upp till kamp för en ny tid kamrater!
Fast det där “kamrater” känns också lite slitet. Usch. Låt oss använda “vänner” istället. “Kamp” kan kanske bli “förändring” eller något sådant. Inte fan vet jag. Bry er om varandra så blir nog allt bra. Först det, sen er själva. Ja det tror jag blir bra.
Man får svamla när det är höst, mörkt och vått ute. Det är en fundamental rättighet!
