Month: October 2013

Pressen har varit här. Lasse med okänd fotografkollega. Lasse och jag känner varandra sedan många år nu. Han har väl alltid varit anställd som reporter på lokaltidningen, ända sen Hedenhös, och eftersom man inte behöver göra speciellt mycket för att hamna i tidningen här ute på skogen så har våra vägar korsats ett antal gånger.

Idag var det VSCP som stod på tapeten. Det är bra. Det är liksom lite show det där med media. Ställer man upp får man liksom spela med lite. Som när jag fick de tjugogemtusen kronorna att handla för i våras. Det  blir ju inte så roligt om man bara åker iväg och köper pellets för alla pengarna. Man får liksom bjuda till lite. Köpa lite skrot så att de har något att skriva om. Det är ju det det handlar om.

En reporter som som Lasse känner alla som bor och bott i bygden och känner allt som har hänt i det samhälle där han är verksam. De har otroliga historier och otroliga möten att berätta om de här människorna och Lasse är inget undantag. Trevlig och ödmjuk också som få. Kommer han hit så blir det lite tvärt om. Jag som vill veta saker som han har att berätta och om de inte hade så mycket andra att också intervjua och plåta så skulle han nog få suttit kvar här ännu och bli urtankad information till framtida historier.

Nackdelen med intervjuerna är att de till slut publiceras. Det är inte lika roligt. En morgon för länge sedan kom Karin rått skrattandes in med lördagstidningen där min nuna prydde hela omslaget. Då kände jag nästan panik. Men oftast är det såklart lugnare. Man behöver inte bry sig så mycket. Men ibland ger de där artiklarna en ny värdefull kontakt. Ibland inte. Men där finns värdet i det hela och varför man ändå tackar ja till de där intervjuerna.

Löv singlar ner som gyllene snö utanför fönstret. Det är vackert. Påklätt på väg mot naket som vägen in i en kärleksakt. Eller sömn om man vill det. Om man är mer praktiskt betraktande och inte sådär romantiserande som jag är. Lönnen, den mindre hithämtade från Sörmland är gul och vacker. Gammellönnen har bara några enstaka gula blad, resten grönt som om det fortfarande var fullaste sommar. De gula som snart kommer bli illröda varningsflaggor får mig att tänka på mina egna snart gråa tinningar. De som tyder på en mognad som jag ännu inte känner.

Jag gillar den här tiden. Det är min tid. Kanske beror det på födelsedag i November. Kanske är det bara det inåtvända lugna, men just nu är nog min favoritårstid om jag nu måste välja en vill säga. Helst vill jag såklart inte det. Alla årstider har sin charm och till och med den kallaste snöiga vinternatten kan glädja om man tar in den på rätt sätt. Låter öppna sinnen känna, lyssna och smaka på den.

Vi åker ut i skogen. Måste se bergen. Det är så jävla fantastiskt nu. Man tappar andan och får nästan svårt att andas när man ser ut över Hälsingberg. Vi åker upp på Hässjaberg. Farfars födelseplats. Farfarfars födelseplats och nybyggaren Nils Olofsons hem. Han som kom hit från Roteberg i Ovanåker i början på 1800 talet med sin unga fru Marghareta. Trodde jag hittat huset. Verkar som det är ett annat än det jag trott. Måste undersöka igen. Att vandra här ger en speciell känsla. Inte som han som jag kände som kunde stå på sin åker och säga att här hade man bott i femton generationer. Nej inte så imponerande. Men jag känner rötter som hugger tag i mig och säger “flytta hit”, “flytta hit” när jag går här. Ja jag skulle gärna gjort det, men allt detta är andras nu. Vi hör inte hemma här längre och kan bara vistas här som besökare. Vi de rotlösa.

Vi åker ner till Mansjön som är farsans sjö. Vår med för den delen. Här finns fina sandstränder och vi har badat med barnen här många gånger. Här är man själv. Här finns inga andra. Likholmen mitt emot den ena sandstranden. Här fick kistorna stå när människor dog under vintern tills den heliga marken gick att gräva på igen och de kunde gravsättas enligt konstens alla regler. Kanske har jag haft förfäder som legat där och väntat. Det vet jag inte. Här är björnspåren och vargspåren många. Har alltid varit björntrakter. Jag gillar det. Andra hatar det. Jag känner mer närhet till en död far här än jag någonsin kommer att känna på en kyrkogård i Ovanåker. Så är det. Det är här man borde tända ljus under Allhelgonahelgen. Men också det här har blivit andras sen dess. Rotlös.

Karin plockar mossa till julen och allt det hon behöver för tavlor under vintern. Hon har hittat tillbaks till sin väg och sin glädje också. Fyller också mig med glädje. Jag vill att alla skall hitta dit. För mig har det ju alltid varit så enkelt. Jag har aldrig klarat av att kompromissa bort det jag älskat. Det som gör mig till den värdelöse jag är, fast en lycklig värdelösing. Kanske har det också ett värde. Eller inte, vad spelar det egentligen för roll.

Så vi åker hemåt. En slags rot det också. En liten en. En som ändå påminner en om vem man är.  Det är liksom skönt att leva, man måste alltid försöka komma ihåg det.