Day: 3 October 2013

Hon vrålade så högt hon kunde. Mitt på södra torget eller kanske var det ändå kanske på norra torget som hon stod och vrålade. Det där med norr och söder var ju ändå bara referenser till oväsentligheter i sammanhanget. Hon skrek ut allt det som fanns där inne i den lila ljushåriga människan. För människa var hon. Först det och sen kvinna och ut ur den kvinnan skulle allt det där som fanns i en kropp som förr varit hennes egen och bara hennes egen, men som nu svårligen skändats av någon annan. Den som tagits, snattats som om den vore en ägodel tillskansad sig, ägd, fast den inte kunde ägas, och sen blivit ratad och  bortkastad som ett dumlekolapapper.

Människor tittade nyfiket på såklart. Det är inte varje dag som en kvinna står och skriker med full kraft på ett torg och utan att för en sekund upphöra att publikt skrika ut sin smärta där i staden. Men man har annat att göra så de som behövde, åkte iväg med sina bilar och gjorde det man skulle och måste. Nyfiket tittandes javisst, men de åkte, glömde och lämnade. Ville inte bli inblandade i det där skrikandet, det som gjorde ont också hos dem. De som måste med bussen klev på den och åkte iväg. Flydde men tittade storögt på henne, som stod där skrek, genom bussens fönster. Ordningsmännen, de som varit det ända sen första klass i skolan, ringde såklart polisen innan de gick in på banken och uträttade ordningsmäns ärenden nöjda med sig själva och sin insatts som alltid.

Polis kom och tog hand om den skrikande kvinnan. Hon som fortfarande skrek när man med våld tvingade in henne i baksätet på polisbilen. Låsta dörrar i ett ensamt alldeles för många gånger nedspytt baksäte. “Håll käften fitta?” från en av poliserna i framsätet innan bilen åkte iväg och människorna med sina vanliga liv kunde återuppta just de där liven.

Inledande förhör går inte hålla med en kvinna som hela tiden skriker, så transport till psykakut med manlig poliseskort. En doktor, en sjuksköterska, en spruta och sen lugn. Efter några veckor en tyst kvinna på en öppen avdelning som inte säger ett ord och inte möter en endaste människas blick. Ögon som inte längre ser utan bara finns där som oseende blå nästan uttorkade brunnar i en ung kvinnas ansikte. Ingen vet vad som hände. Inget vet vem hon är eller vad hon heter. Utredningen som varade en halv dag ger inga resultat och läggs ner innan samma dag är slut. Övergreppsundersökningen glömde man bort att göra när kvinnan skjutsades till psykakuten. Hon får heta “Anna” för att alla skall ha ett namn.

När en manlig vårdare duschat “Anna” så immar hela duschrummet igen. Han öppnar fönstret för att få ut lite av fukten och hämtar en handduk. “Anna” som bara suttit still, inte sagt något under flera år, aldrig varit kontaktbar, kastar sig ut från sjunde våningen och faller mot asfalt innan vårdaren ens hinner vända sig om. Hon begravs utan sten och utan minnesplatta på en kyrkogård som ingen vet om den egentligen är också hennes. Ingen vet vem hon var eller vad som hände och kommer aldrig att få veta det. Så kan det vara och är i världen på riktigt.

Fixar en Cappuccino strax efter att tekoppen är urdrucken. Så kan det vara i Los (japp nu är jag trött på Loos) på en kulle där inte många andra bor.  Fast egentligen är jag ingen del av Los. Jag känner färre här än någon annanstans. Jag skulle kunna flytta härifrån idag på förmiddagen om det bara var människorna här det hängde på. Förstå mig rätt. Det finns en hel hög jävligt bra människor här men det finns också allt för många som gläds åt andras misslyckanden och helst bara snackar skit och skvallrar. Kanske inte olika andra små ställen men på de flesta andra ställen kan folk ändå samarbeta och dra ganska bra åt samma håll, men tamefan inte här. Men eftersom man nu är i Los så kommer ett gäng såklart hävda att man visst drar år samma håll och att man visst kan samarbeta bara för att få säga tvärt om. Men som sagt orkar inte med det där. Ser på resultat och ser ingenting annat än nedrustning, missunnsamhet och osamarbete.

Men jag bryr mig inte om den här byn i den meningen längre. Jag bor här på min kulle och försöker stanna här oberörd av det där andra. Far genom byn ibland såklart men känner mig inte som en del av det som finns här ens i ena lilltån. Deltar inte längre i några aktiviteter på byn. Ser bara på när den ruttnar bort under byarådets glada positiva tillrop och hoppas att jag hinner härifrån innan ålderdomshemmet ropar och vevar in mig. Om det är en bön jag sänder med känsla till han/hon/det/gud så är det att slippa just ålderdomshemmet. Snälla, SNÄLLA, SN Ä L L A!!!

“Flytta då om du nu inte trivs här” sa någon, “japp. om man bara kunde” är mitt svar. Jag skulle dra som en avlöning direkt. Men det kräver att någon köper huset eller att man bara tänder på hela schabraket och drar isåfall, eller har råd med ett Stockholmsliv och ett skogsliv. Mer perfekt kanske så att man kan fly när man blir för trött på båda ställena i tur och ordning liksom. Men sälja huset!? Ja, fan det är lustigt, då är nog tända på ett mer realistiskt alternativ.

För min del är varje unge som inte flyttar härifrån, som inte vill och längtar härifrån en förlorad unge. För precis som de som aldrig studerat vet mest i varje fråga så blir dessa människor de som vet allt om världen utanför. Det man lär sig när man studerar är att man inte vet ett skit och det man lär sig ute i världen är att den är mycket större än man tror. Det är därför man måste ge sig ut. Se efter vad man tycker och kanske inse att man inte tycker om det man ser eller kanske upptäcka att man faktiskt gör det. Det man lämnar finns alltid kvar. Man kan återvända om man vill. Då när man vet vad man pratar om när man beskriver världen utanför den lilla byn den som sträcker sig längre än ett boende i anslutning till gymnasiet i Ljusdal.

Tillståndet i Los är naturligtvis inte unikt på något sätt. Förstorar man upp det lite så är det applicerbart på Ljusdal, Edsbyn, Gävle och alla de andra landsortsbyarna och städerna. Precis som företag alltid är de som genererat framtidshoppet till landets byar, företagande i mångfald, så man inga egentliga satsningar där. Men sanningen är att jag faktiskt kan sitta här i Los och samarbeta med världens bästa inom mitt område utan att behöva lyfta rumpan bort från bildskärmarna. Ganska fantastiskt, visst är det!? Massor av människor skull kunna jobba så och jag vet at massor av människor också vill jobba så. Ett liv utan jakten på att betala nästa ränta på lån som aldrig amorteras. Eget bodende == bankens boende, krig == fred. Men just detta med billigt boende ställer till det också. Hur får vi kapital vi som vill bygga företag i glesbygd. Det finns inga värden på hus att låna på. Den säkerhet som oftast är den enda för en företagare. Så tänk om man istället satte en skattefri gräns för företagare i glesbygd. Att man fick tjäna en minimilön utan att skatta. Landsbygden skulle blomstra och vi skulle se en kulturrevolution här ute. En med positiva förtecken.

Istället tvingas vi företagare delta i tävlingar för att hitta kapital. Tävlingar vars deltagare begränsas med åldersspan eller könstillhörighet eller det som myndigheter tycker är en het affärsidé. Ung + Mat + Kvinna gällerjust nu. Som ett jävla förnedringslektvprogram är det där. Myndigheterna ligger hela tiden tio steg efter. Tänk om man istället släppte alla fria så att folk kunna göra det de tror på och vara ihålliga i det. Landsbygd skulle blomstra och skattekronor braka in i stadskassor och kommunala kassor. För tror man inte på det så har man aldrig förstått hur en entreprenör fungerar, och det är klart att det har aldrig en politiker fattat. Eller det där skrevs på slentrian. Kanske har de fattat hela bunten. Vad vet jag.

Alltså

Låt glesbygdsborna tjäna 100K innan skatt om de har ett aktivt företag registrerat. Då får vi företagen. Efter det kan vi rädda skola och allt det andra. Det kallas att börja i rätt ände och att sluta gnälla och göra något istället.

Missunsamheten i Los tar dock inte det där på. Men gamla finnmentalitet med anor från 1700-talet plockas inte bort så lätt. Men den kan vi bara lugnt sätta oss över och bortse ifrån och vandra på.